Att så ett frö

Imorgon ska matte vara borta hela dagen på MH-arrangemang. Då har jag och tonåringen som uppgift att roa jyckarna. Så jag sådde ett frö idag. Jag framställde spårläggande som både spännande och roligt, för en fjortonårig kille - och han köpte det! Jajamen, han ska minsann lägga det trixigaste spår som uppfunnits!
Det känns bra. Han har fått växa upp med en krävande collie, en dam som vill jobba mycket och han förstår det. Han vet hur hon fungerar och vad hon vill göra. Han antar utmaningen utan att säga: "Orka"... Det är glädjande.
Så imorgon gör vi det. Lägger de trixiga spåren. Ett till tanten och ett till den yngre hanen.

Igår var vi vid gamla torpet, utskiftet där mattes anfäder vistades under sommaren, och bara njöt av höstsolen. Åkrarna har förvandlats till "tuvmattor" och de små björkarna breder ut sig utan att skämmas. Tonåringen tog på sig ansvaret för tiken, hon som oftast drar iväg på egna äventyr och dyker upp när hon finner det lämpligt. Under hans allseende öga försvann hon inte alls! Alla försök till att utforska längre bort än tillåtet resulterade i ett inkallande som hon åtlydde direkt. Jag anar en duktig hundförare här! Kanske fler frön än ett har såtts medan han vuxit upp från sju till fjorton år. Lika länge som damen funnits i hans liv.
Bilden nedan är från igår. I det något bleka men fortfarande varma ljus som bara syns på eftermiddagen och bara en dag i slutet av oktober. Och kanske bara i Norrland...

Johan Nilsson

Världen förändras...

...framför ögonen på oss. I Nya Zeeland rasar just nu en ilsken debatt om en nyutkommen bok, där ett forskarpar har beräknat det ekologiska fotavtrycket för en hund i schäferstorlek. I klass med en SUV, påstår de. ”How to save the World: Eat your dog!” Folk frågar hur mycket hund det ska vara tillåtet att ha att ha. (Hundvännerna erbjuder sig förstås på stående fot att minska koldioxidbelastningen på planeten genom att grilla forskarparet till middag.)
Här hemma ökar blandrasaveln och misstron mot renrasiga hundar. Närmare 50% i delar av de största städerna är blandraser och det som blir poppis i storstäderna, brukar vara på gång överallt några år senare. Ja, varför skulle folk köpa en (som de misstänker) sjuk eller nervös hund för stora pengar, när de uppriktigt tror att de kan få en frisk och stabil billigare? Till och med Hjo, så litet och lokalpatrotiskt att min man hävdar att om vår katt river honom, så är det på lokaltidningens förstasida nästa dag under rubriken "Hjo-katt kväser utböling!"
– har fått fler blandraser under åren vi bott här. I somras inledde gamle ordföranden i klubben stans årliga parad av brukshundar genom att säga, att de rasrena hundarna håller på att råka illa ut – vi avlar på fel saker, och folk vet om det. Jag hann inte hämta mig från min häpnad förrän det var min tur. Så här lät den presentationen: ”Detta är faktiskt en gammal brukshund som var mer känd förr, en bra hund, men den måste komma i händerna på rätt folk, annars blir den gärna lite nervös. Inte sant?”
Personligen tror jag att det börjar bli bråttom för oss renrasfolk. Vi måste kunna berätta, varför man ska välja våra stora, dyra hundar. Ingen kommer att ifrågasätta varken inköpspriset eller det ekologiska fotavtrycket efter en hund som spårar efter folk och vilt, eller vaktar sin ägare mot diabetescoma. Eller vallar barn. Ingen kommer att ifrågasätta räddningshundarna. Alla kommer att förstå, att ur agiityhundarna, ur de arbetande vallhundarna, ur de alerta övervakande familjehundarnas kullar hämtas hundar med hög användbarhet. Och allmänheten kommer att strunta i rasen på diabeteshunden och räddningshunden och viltspåraren .

Men det gör inte vi, väl? Vi har hand om en ras som är känd för sin förmåga att förstå ord och signaler, att själv förstå när människor behöver hjälp. Vi råkar ha en ras som har varit berömd både för sin vänlighet och sin arbetsförmåga.
Vi har förbaske mig ett ansvar att ta. Hur vill vi ha collien i framtiden?
Tja...vad sägs om så här?



Back to basics, för det blir inte bättre än så. Det finns ingen bättre hund att ha än collien med de gamla colliegenskaperna!

Bodil Carlsson

Slutskämtat - del två

Varför så fegt i hundvärlden?
Antingen är folk anonyma i sina kommentarer, som om det skulle vara farligt att säga sitt namn på en hundblogg!
Eller så gör man som H, journalisten, som sätter sitt namn under giftigheterna men är väldigt, väldigt noga med att hålla sig på precis rätt sida om PUL... så att det aldrig står exakt vem hon syftar på. Fast alla vet ändå.
Att ni inte kvävs, hundfolk?
Mitt förslag är att vi allihopa i fortsättningen använder våra egna namn och visar det normala vuxenkuraget att stå för våra åsikter. Det är inte riskfritt att ge sig på kriminella organisationer eller rasistgrupper. En och annan har dött av det, till och med i lugna Sverige. Men det är faktiskt komplett ofarligt att prata HUNDAVEL! Inga svarta bilar med tatuerade muskelbiffar skickas ut från SBK för att släpa bort en i nattens mörker och spöa skiten ur en i hemliga källare under Kydingeholm. Om Ulf Uddman blir irriterad, så skickar han ett kyligt mejl. Han skickar inte torpeder!
Finns ingen anledning att vara anonym. Det finns inget att vara rädd för. Anonyma samtal – om sådana verkligen har förekommit – bidrar lika lite som knäppa insinuationer till att vi kommer igång med det vi borde, nämligen att
diskutera HUNDAVEL på ett sådant sätt att inte allmänheten tappar det förtroende de förhoppningsvis har kvar för renrasfolk.

Drama Queens och såpa har det varit alldeles tillräckligt av.
Vanliga diskussioner med normal respekt för fakta och normalt tonläge har det däremot varit jävligt ont om. Om journalisten H tänker vara med på collieangelägenheterna på Kydingeholm nästa vecka, får hon gärna tala om direkt vem hon kallar för nazisympatisör. Vi är säkert flera som vill veta.
Men jag tänker inte gå med på att en minut av den gemensamma diskussionstiden offras på dumheterna. Vi är faktiskt där för att prata om något annat.
Yepp! HUNDAVEL!

Bodil Carlsson

Slutskämtat

Del ett

Vilken journalist som helst får räkna med att läsarna hör av sig med synpunkter på det som skrivs. Direkt till journalisten eller chefredaktören eller den ansvarige utgivaren. Skriver man någonting utöver de torraste nyhetsnotiser, kommer det att rinna in läsarkommentarer. Det hör till. Det kommer in arga synpunkter på kakrecept.
Skriver man krönikor fulla av våldsamt färgstarka lösa omdömen om folk till höger och vänster får man räkna med att det blir reaktioner.

Vilken journalist som helst, som på sin privata blogg väljer att publicera skadeglada påståenden om sin arbetsgivares verksamhet...
... har full rätt att göra det! I Sverige råder åsikts- och yttrandefrihet. Men man kan kanske inte räkna med att arbetsgivaren i all evighet ska välja att fortsätta betala ens avlöning.

Vilken journalist som helst, som i sin avlönade eller privata skrivarverksamhet återkommande ägnar sig åt att offentligt utmåla personer med annan åsikt om hundavel -

HUNDAVEL, FÖR GUDS SKULL! INTE DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA ! INTE FN-KONVENTIONEN MOT TORTYR! -

-utan personer med annan åsikt OM HUNDAVEL som fanatiker, aktivister, hatiska, odemokrater, personer som inte har ett liv, sektmedlemmar, folk som sjunger kampsånger framför majelden...etc etc etc...i repris... gång efter annan... om och om igen...

... den journalisten får nog vara beredd på reaktioner. Yttrandefriheten gäller ju även för läsarna. Här har ni en reaktion.

När journalisten H firade valborg på sin blogg genom att berätta hur personer med annan åsikt OM HUNDAVEL satt och sjöng på tyska framför eldarna och jag tyckte att jag vagt kände igen versraderna - då letade jag fram texten.
Jodå! Ursprungligen var detta en kampvisa för högerextrem milis, som under tiden efter första världskriget roade sig med att terrorisera civilbefolkning och skjuta arbetare. Senare moderniserades visan med lite nytt pynt i texten, fraser som ”Hakenkreuz am Stahlhelm” och ”Hitlergeist im Herzen”, och sjöngs av SA.
Det visste naturligtvis journalisten H. Det var därför hon valde just den texten, kan man tro. Okunnig är hon inte. Hon följer bara en speciell tradition när det gäller vad man kan hitta på om folk med annan åsikt.

Journalistförbundets talesman i pressetiska ärenden var inte alldeles förvånad, när jag ringde honom i början av maj med ett par citat och frågan om vad som lagligt kan sägas på en blogg.
Det var inte första gången han hade fått sådana frågor. ”Bloggandet är ju laglöst land i väntan på lagstiftning och de här människorna gömmer sig ofta bakom det. Vi hade t ex ett annat ärende med en journalist som...” .
..och så kom en historia mycket lik den om H. Utom på så vis, att den arbetsgivaren var försedd med mera tyngd och mindre tålamod och att journalisten därför ganska snart fick göra valet mellan fortsatt anställning och rätten att offentligt förtala arbetsgivaren på privat bloggtid. Ett annat ärende gällde en journalist, som hade gjort en intervju i lokaltidningen med en person från orten... och som gick hem och ägnade kvällen åt att offentligt förtala samma person på nätet. Det fria ordet, ni vet. Journalistens rätt att skriva utan munkavle. Gräva fram sanningen.
Låter bekant? Hört det nyligen? Ja...det är nu så, att det finns journalister, som gör just det – skriver fritt och skrapar fram sanningar. Och så finns det journalister, som gör något helt annat.


I frågan om rätten att likna personer med andra åsikter OM HUNDAVEL vid nazister, frikårsmedlemmar, sympatisörer till sadisten Josef Mengele och annat rart,
hade Journalistförbundets talesman i pressetiska frågor bara ett råd att ge. Han tyckte att jag skulle vända mig direkt till polisen för att få reda på var gränsen går. Det gjorde jag aldrig. Någon måtta får det vara på vad man kan belasta polisen med.
Inte heller ringde jag mitt samtal till Journalistförbundet anonymt. Jag har inte ringt ett anonymt samtal eller skickat ett anonymt mejl i mitt liv. Om det någon gång skulle bli aktuellt, så vill det till en bättre anledning än att någon tror att det är fyndigt att jämföra folk med annan åsikt OM HUNDAVEL med extremister och mördare.

Bodil Carlsson

And here´s today´s news....

Engelska Kennelklubbens General Committee meddelar att man ”lutar åt” att registrera de två dalmatinertikarna med normal urinsyrenivå som uppfödaren Julie Evans importerat från USA! (Se Collievänner 09 09 18.)
Grattis dalmatinerhundar! Grattis, dalmatinerägare! Och stort, stort tack till Bob Schaible i USA, som gjorde inkorsningen av pointer 14 generationer tillbaka och därmed, som engelska KC uttrycker det, återinförde genen för normal urinsyrenivå till en ras som hade förlorat den... Heder åt sådana uppfödare!

Lägre hoppklass

En gråmulen dag som denna oktobertorsdag kan man t ex ägna en stund åt att se om hunden vill hoppa över liggande, tomma oljefat. En udda sysselsättning kan tyckas men inte mindre intressant för det.
I närheten av där vi bor finns en skog som mest trafikeras av hästar från närbelägna gårdar. Till hästarnas nöje finns här och var olika typer av hinder och "slalompålar". Är det hästfritt på dessa banor så är det också fritt fram att ordna en liten hinder- och slalombana för hunden. Det gjorde vi idag, efter lagom lång skogsvandring med hundarna.
Inledning blev ett högt hopp upp på grusfylld trälåda, det gick bara bra.
Därefter hopp över lägre hästhinder samt liggande oljefat. Här hoppade en av dem klanderfritt medan den andra gjorde en kortkort mellanlandning på tunnan för att sedan hoppa ner.
Det syntes att dessa tunnor var lite småläskiga men eftersom det är roligt att hoppa så gick det att övervinna tveksamheten. Eftertankens kranka blekhet hann dock ifatt en av hundarna som tyckte att två hopp över oljefat var nog. Sedan fick det bli mer ordinära hinder av stockar och lite slalom. Men läskigt eller inte, de hoppade över bägge två - och två gånger var. Det är ju det som räknas. Dessutom fick vi ännu en sak att träna på: Man vet ju aldrig när det kan vara nödvändigt att hoppa över en tunna. :-)

Johan Nilsson

Snöblandat regn piskar genom mörkret och det är som vanligt bara skräp på TV.
Man letar underhållning där man kan hitta den och blir inte kräsen. Any old music will do.
Ja, då finns Andra Bloggen. Där har det bjudits raffel på sistone.
Oerhörda ting har timat!
Tyvärr togs de snabbt bort, alla kommentarer och inlägg som för oss outsiders hade kunnat förklara skeendet. Så det är inte alldeles enkelt att hänga med, ni får själva läsa och gissa.

Andra Bloggen publicerar en av sina återkommande skildringar om hur Stora Kynologer och Stora Uppfödare ersätts av små ansiktslösa karriärister överallt, medan världen går mot sin undergång. Rasklubb efter rasklubb kidnappas av superintellektuella och totalokunniga typer, närmare bestämt av kategorierna ”ivriga damer” och ”annorlunda herrar”. De gamla vanliga totalitära regimerna och deras koppling till andras åsikter i hunduppfödningsfrågor är också på plats, lite slitna efter flitig tjänstgöring, men de ställer upp den här gången också. T o m häxorna känns som gamla bekanta. (Jag saknar faktiskt kvinnorna i kamouflagebyxor och alla de svärjande brucksfanatikerna, men de dyker kanske upp igen, när de har fått vila sig lite.) Men onekligen finns nytt att häpna över också!

Det berättas om anonyma telefonsamtal om bloggaren till hennes arbetsgivare, fackförbund och ”rättsvårdande instanser” – kan det vara polisen, tro? Anonyma samtal till hennes anhöriga. Antydningar och misstänkliggörande från bloggaren själv om den skyldiges identitet och hemort.
Vi läste med stigande förtjusning. Familjen hängde över min axel och när vi kom till slutklämmen, där den misstänkte får veta att han kan fortsätta med att runka i sitt pörte - då skrattade vi så att tårarna rann. Vilket språk! Vilken elegans! Vilka klassiska dokusåpeingredienser!

Så lätt att skämta med också. Så här till exempel:
Hur ska det gå?
Ska de ivriga damerna lyckas få till det med de annorlunda herrarna? Ska häxorna fördrivas? Ska de kamouflagebyxade kvinnorna klampa in på scenen igen svärande åt sina hunnjävlar? Ska de kultiverade och intellektuellt skolade collieuppfödarna känna sig väl marknadsförda bland bloggens runkande pörteinvånare?
Andlöst väntar vi på fortsättningen. Tänk vilket häftigt intryck av hundvärlden folk ska få!

Visst. Fast det smakar så här.

Giftigt, men futtigt och smått.

Så vi plockade bort det från Collievänner. Det är inte ett jäkla dugg roligt med anonyma telefonsamtal. Och det är bara djävligt trist att all diskussion ska sluta på den här nivån.
Man kan inte ens driva med soppan utan att landa i den själv.
Sorry!

Bodil Carlsson

Tredje hunden...

...har inte haft dagar av hög himmel och härliga promenader sista veckan.
Hela hennes värld har sett ut så här. Otäck och dyster.



Vår tredje hund är skotträdd.
Två älgjakter i rad har varit en enda pina. Numera vet hon precis när det är dags och har utvecklat en kuslig förmåga att känna på sig vilka jakttorn som innehåller jägare. Ett hammarslag från grannens, knallen från avgasröret på en rishög till bil som skumpar förbi, ett knappt hörbart drevskall lång borta, det räcker. Svansen går rakt, rakt ner. Fyra tassar gräver sig ner i backen. Hela hunden bara väntar - eller vänder.

Det började lite gradvis och byggde på sig. Tänker jag efter, så minns jag ju
Jaktlagens Krig – hillbillyfejden, sa en elak tunga i trakten! – om älgen för tre år sedan. Skjutande nära och skjutande på långt håll, skott från första ljuset på morronen till en stund efter lagligt på kvällen. Enstaka skott i tjockmörkret. Skjutande vareviga helg och rätt som det var mitt i veckan, för det var svårfällda kräk i markerna det året. Drivande hundar överallt och när som helst. Skogen öde och tom. Inte ens fågelkvittret var kvar.
Vi såg varken älg eller älgspår på två år efteråt, så nog gjorde de bra ifrån sig.

Alla hundarna reagerar på sitt vis när något brakar till. Colliebusen kan rycka till, om det smäller inpå oss, men ruskar på sig och nonchalerar – ”Jasså, bara ett skott!” Nästa hör han inte.
Lilltiken hoppar högre, men det går fort över. Det är hennes sätt. Häromdagen gick vi rakt in i ett gäng overallklädda, orangevästade främmande folk med hjälmar och hörselkåpor och motorsågar och trimmers i full färd med att röja sly längs vägkanterna. Lilltiken viftade svansen och log i oväsendet, Eviga Mamman granskade stillsamt karlarna och kom fram till att de gick an. Colliebusen, som har blandade erfarenheter av män och höll sig på sin kant, upptäckte att en av främlingarna var den ljuvliga drevertiken Lisas husse! Mycket sakta och varsamt reste han sig, la en tass på karlns bröstkorg och bestod honom med en försiktig slick på kinden. Gudskelov är karln hundvan och införstådd med Colliebusens önskan om att göra gott intryck på den tillbeddas flockledare... så han skrattade och klappade om honom.
Vi stod och gafflade, som man gör på landet, och matte var ouppmärksam, för plötsligt slog ett ungträd i backen med ett brak framför nosen på oss. Colliebusen gjorde ett baklängeshopp - och stannade, när han såg vad det var som dråsade ner. Eviga Mamman tog ett betänksamt steg bakåt, tittade noga på trädet och kom fram till att det inte tänkte hitta på fler överraskningar. Superlivliga Lilltiken blev så rädd att hon hoppade över diket in i skogen.
I femton sekunder. Sen hoppade hon tillbaka igen, svansviftade lite till mot overallerna och så var det över. Borta! Glömt!
Vi tog ett kliv över trädtoppen ihop och fortsatte åt vårt håll.

Mamma är tvärtom mot dotter. Det tog tid för henne att bygga upp skotträdslan, men sen satt den. Som en fästing. Jag fasade inför denna älgjakt.
Det började inte bra. Runt om i stöverna sköt gubbsen in sina älgstudsare. Eviga Mamman skalv. Hon sprang till dörren och skulle in.
Hon skulle absolut inte ut.
Men...??? En halvtimma senare ska hon ut? Hon kan lockas med på promenad? Glömmer att hålla koll på jakttornen hela tiden?
Hon kör nosen i backen och ångar fram med hög svans!

Det varar inte så länge, men något har helt klart blivit bättre. Eviga Mamman är av med sin trasslande livmoder och är frisk igen. Matte slutade åka bort på jobb varannan vecka och kom på plats som flockledare på heltid. Vi började träna på att eskortera shettisarna och tiken fick uppmärksamhet och beröm från matte och respekt från hästarna.
Självförtroendet växte. Skotträdslan krympte!

Igår var hon med ute på vår igenomvuxna åker och röjde sly. De två skottfasta tog fart och lekte jaktlek i det höga gräset, när två skott small av. Tredje hunden drog sig tillbaka till stängslet, skällde och ropade åt oss att komma. Flocken lyssnade inte, för två röjde sly och de två andra sysslade med gamla goda hopp och lek!
Tredje hunden gav upp. Hon kom, en bit i taget, fram emot oss i riktning mot skogen där älgen just mist livet.
Hon klappades om och fick jublande beröm...och korv!
Tio minuter senare lekte tredje hunden också. Och så eskorterade hon in oss med hög svans och triumferande skall.

Det finns inte mycket som är lika vackert att titta på som rädsla som minskar. Jag var glad hela kvällen för synen av den kaxiga hundrumpan och de ljusa, glada skallen. Den stunden kändes det gott att vara hund i den kroppen!
Nu är det ju för tidigt att säga hur det går med Eviga Mamman, men två tidigare collies har utvecklat svår skotträdsla – icke träningsbara, knappt kontaktbara, hopplöst.
Jag har haft många år på mig att fundera över vad som gör dem olika och vad som gör dem lika. Och så i somras dök det upp en forskningsrapport, en halv sida – och det gick upp för mig vad det var för skillnad jag har stått och tittat på!
Gener som styr hur snabbt vi lär in rädsla...och gener som styr hur hårt den sitter.

Och matte kan fortsätta fundera över nya forskningsresultat om genvarianterna som styr hur lätt vi lär in rädsla och hur hårt den sitter. Jag har haft dem framför näsan i flera år och ändå – en sida i en tidskrift och jag fattar vad det är jag ser!

Bodil Carlsson

EN VACKER DAG SMÄLLER DET!

Sex hektar mark är vår plätt på jorden och den är omringad av jakttorn. Tre inom synhåll och tre andra några minuters hundväg bort. Gå en stund till och där ligger ytterligare några, som mest hundra meter från byvägen. Ett fräscht, nytimrat stoltserar fem meter ifrån den.
Har man tur skyltas det.

Hursomhelst är det en riktigt vacker dag, älgjaktens första. Träden står och brinner av färg mot molnformationer i skifferblått och pärlgrått.
Jakttornen är bemannade av orörliga gestalter med stenansikten.

Dem kan man strunta i. För med skottfasta hundar ser det ut så här



och det känns som bomull runt hjärtat!

Bodil Carlsson

Husdjurstips

Daska hunden i ändan med plånboken!

Ställ den på trimbordet en timme!

Smörj ändtarmsöppningen med stark senap!


Tipsen är många när det gäller att få hunden att hålla ner svansen. Själv blir jag blir jag lätt kräksjuk av att läsa det. Vad är det frågan om?

Ska man smörja hundens bak med senap för att den ska ha en "korrekt" svansföring på utställning? Nej, då har gått för långt, alldeles för långt. Då handlar det inte längre om hundens välmående (om det någonsin har gjort det), det handlar bara om ägarens/uppfödarens prisjakt.

Vad går denna utställningsbusiness ut på egentligen? Om det gäller att ha avelsdjur godkända borde det räcka med en vanlig exteriörbeskrivning.
Kan det verkligen vara så att alla hundar bara älskar att springa runt i utställningsringen? Jag tvivlar. Tyvärr har jag sett alltför många hundar som måste triggas på alla sätt för att kunna springa sitt lilla varv i ringen. Det är nog inte alltid hundens största nöje att vara på utställning.

Utställningar är ett påfund av människor för att dessa ska vinna priser. Hunden vinner inga priser mer än en ful rosett eller kanske två. Hunden skulle säkert njuta mer av att springa runt i skogen och leta grejor. Eller att bara vara hund och göra sådant som hundar tycker om. Dit kan man knappast räkna den där senapssmörjningen...

Så länge utställningen är ett nöje för hunden har jag inga invändningar, de dyker upp i samband med tips liknande de ovan nämnda. Då är det något ruttet som letat sig in i utställningsbranschen - därav mitt illamående.

Tippöron eller ej är totalt ointressant. Vi vill ha en harmonisk colliesjäl i en sund colliekropp!

Johan Nilsson

Sen nyhet från England

Varifrån fick Jemima Harrison uttalandet om att schäferklubbarna riskerar att kickas ut ur kennelklubben, om de inte rättar till räkryggar och double handling?

Amerikanska hundtidningen Dog News rapporterar i sitt 17 julinummer från the International Symposium on the Dog, som gick av stapeln den 6 och 7 juli i engelska kennelklubbens berömda hus på Clarges St i London. En lång rad inbjudna talare pratade inför en uppsättning hundfolk – däribland representanter för franska kenneklklubben, amerikanska, kanadensiska, finländska, estniska och indiska kennelklubbarna – samt för pressen. Däribland Matthew Stander, skribent för Dog News.

Matthew Stander tycker riktigt illa om Jemima Harrison. Han gillar inte alls att den engelska kennelklubben – som han ser det – ger efter för obalanserade påhopp, att sammankomsten visar sig handla om hur KC ska kunna bemöta anklagelser om att renrasaveln åsidosätter djurhälsan, och en del annat. Som att linjeavel inte ska få vara tillåten som förr i tiden. Och

”The second day I was shocked beyond words to hear Ronnie Irving and Ruth Barbour of the GC both say that if breed clubs did not change their standards to the liking of the GC, they would consider disenfranchising the breeds in question. Indeed, Dr Barbour said specifically ”Like it or lump it!” and mr Irving was even more direct, saying specifically that the breed would no longer be recognized in the UK.”
Matthew Stander, krönikan ”And More”, Dog News 17 juli 2009.

Så tar Jemima H saker ur luften? Nä. Ser inte så ut.
Talade Ronnie Irving specifikt om schäfer? Nej, inte vad det framgår.
Talade han om vilken rasklubb som helst som inte accepterar reviderad standard? Förmodligen.
Hade han väntat sig att få sina ord citerade i samband med schäferryggar och – indirekt – reggpengar från en stor rasklubbssammanslutning?
Förmodligen var det absolut det sista han hoppades på.


Tipsar om Dog News-krönikan från juli gör Kevin Colwill, skribent på Dog World, som skriver sansade inlägg i nätdiskussionen på Dog World under signaturen Convict 225. Han slutar kördagskvällens inlägg så här:

”I was at a police dog trial Thursday (08/10) and was amazed at the performance of the GSD there. I hope we can get to the point where ALL show GSDs are equally athletic and able.”
Till vilket Collievänner bara kan säga ”Amen!” och önska trevlig helg.

Bodil Carlsson

Schäferstormen

Hoppsan! Idag säger en väl insatt engelsk hundmänniska, att han har känner till Jemima Harrisons källa och tror att hon hade anledning att skriva det hon skrev i artikeln i Dogs Today, som satte igång kriget...
... och att hela historien kan väntas i Dog World i morron den 8/10!

Schäfervärlden lär hålla andan - inte bara i England. Och inte bara schäferfolket heller. Vi återkommer!

Presstopp - fortsättning...

Detta om schäferstormen. Den 29 september hissade bulldoggsfolket trotsigt flaggan i ett kort och kärvt pressmeddelande från the Bulldog Breed Council: "Vi är besvikna på resultaten av överläggningarna med Kennelklubben om standarden. Vi är särskilt besvikna över det påstående som kommit från Kennelklubben om att rasens hälsa har försämrats, när det i själva verket uppenbart är tvärtom VILKET BEVISAS AV RASENS FRAMGÅNGAR i GRUPP OCH BEST IN SHOW COMPETITION samt den stora ökningen i
denna nationalras´popularitet."
Och sedan halade man omedelbart ner den trotsigt vajande fanan igen. För uttalandet fortsätter och slutar med detta:

"CONTRARY TO THE RUMOURS, THE BREED COUNCIL WILL CONTINUE TO WORK WITH THE KENNEL CLUB TO PROMOTE THE HEALTH OF THE BULLDOG."
Collievänner satte versalerna, på the Bulldog Breed Council står hela texten i stora bokstäver. Snacka om att resa och sänka svansen!

Bodil Carlsson

En av Collievännerna har tillbragt dagen omväxlande med att kratta löv och att jaga redaktören för Dogs Today per mejl och telefon för att få en kommentar till uppgifterna om vad Ronnie Irving sagt och inte sagt. Hittills inget svar. Man ska nog inte vänta sig för mycket - men om svaret kommer, så hittar ni det här!
Tills vidare önskas alla läsare en fin fortsättning på hösten med collien



A DOG FOR ALL SEASONS!

Bodil Carlsson

PRESSTOPP - del två

Idag, två dagar efter rubrikerna i Dog World, publiceras på engelska KC:s hemsida ett öppet brev från kennelklubbens sekreterare Caroline Kisko, som uttryckligen förnekar att Ronnie Irving någonsin sagt någonting om att kasta ut schäferklubbar. Det lite sena svaret förklaras med att mr Irving befinner sig på semester och inte kunnat nås förrän nu.

Collievänner får den märkligaste känsla av att Någon roar sig med att skicka upp försöksballonger. Men vem? Är det Jemima Harrison?
Eller rentav Ronnie Irving?

PRESSTOPP!

Engelska Kennelklubben sätter ner foten!

Engelska Dog World har svarta rubriker idag. Jemima Harrison, som gjorde filmen Pedigree Dogs Exposed och startade en lavin som fortfarande är i rörelse, skriver om schäfer i Dogs Today. Hon skriver samma sak som hon filmade. Onaturliga hundryggar, onaturligt gångmönster, förstörelse av en storartad ras. Hon har inte ändrat inställning.
Men det har en man som hon säger sig citera!
Engelska kennelklubbens ordförande Ronnie Irving säger nu enligt Harrison att om de brittiska schäferklubbarna inte skärper sig, lägger av med doublehandling och satsar på normalkonstruerade hundar.... så kastar KC kanske helt enkelt ut dem!

De förenade schäferklubbarna ar inte småpotatis i England heller. Regsiffrorna för rasen ligger på runt 12 000 per år. Engelska KC måste vara riktigt oroliga för kommande rapporter om hundavelns villkor och antingen väl medveten om hur allmänheten ser på de extrema utställningsschäfrarna, eller väl informerad om hur lagstiftarna kommer att se samma sak, för att gå i närkamp med dem. Ronnie Irvings uttalande ar snudd på uppseendeväckande, men hittills inga dementier från KC...

Bodil Carlsson

Dags för utredningskammen!

På en annan blogg sprider sig villfarelser som ringar på vattnet. Låt mig därför reda ut några enkla saker:

1. "Collievänner" vurmar för rasen Collie medan "Blandrasvänner" (om de finns) vurmar för blandraser. Finns ingen plats för tveksamheter där.

2. Jag är inte, och har aldrig varit, aktiv inom rasklubbens Lokalområde Norr av den enkla anledningen att det inte finns något sådant. Däremot har jag varit aktiv inom Västerbottens lokalområde innan det upplöstes 2008. Mina personligt framförda åsikter på denna blogg har självfallet ingenting med rasklubben att göra. Jag är bara en vanlig collieägare samt medlem i rasklubben.

3. Många, många människor, däribland jag själv, är verkligen genuint glada över att renrasaveln, så som den ofta sett ut hittills, ifrågasätts. Det är inte försvarbart att avla vidare på deformationer hos hundar för att "det är snyggare så" eller att tiga ihjäl problem som innebär lidande för hunden.
Tyvärr har collien alltför många hämmande rädslor och jag vill bidra till att försöka ändra på det. Det borde alla sanna collievänner vilja.


Collien är en socialt kompetent, vänlig brukshund och skall avlas för att förbli det. En självsäker, orädd collie - det är en värdig hund. Värdigheten finns aldrig på ytan, det är en inneboende egenskap.

Johan Nilsson

Obalans

Collievänner har tydligen en del oväntade läsare. Uppretade är de också, över saker som inte är så lätta att få kläm på.
På den återuppståndna Andra Bloggen trängs kommentatorerna igen. Intet är nytt under den solen, för ord som ”MH-terrorister” och klyschor om hur lovande valpar får mentala problem beroende på ”valpköparnas dåliga mentalitet” växlar med varandra.
Kort sagt, den gamla vanliga bibeltexten i de troendes skara.

Lite ovanligt finns dock att glädjas åt. Ett par personer har tagit illa vid sig av Collievänner. Dels brukar vi på den här bloggen ”vurma för blandraser då alla rashundar är så otroligt defekta och sjuka” – jag lovar! Det står så! Sign ”T” 23 september kl 09:02!

Då svarar den lika välunderrättade sign ”B” den 23 september kl 20:47 att Collievänner ”även menar att alla rashundar, speciellt colllies, naturligtvis också är usla mentalt.” Ja, inte våra alldeles egna privata blogghundar, förstås, våra är ju himla bra, men alla andras!
Stackars ”B” mår inte riktigt bra vid åsynen av fotona på mina tre collies från den 20 september. Dessa hundar ”ser mest ut som en röra” och undertecknad kan inte hantera dem ens i koppel, varför man får ”vara tacksam att hon inte släppte dem”.
”B”, det är lugnt! Det var förstås inga mc-åkare. Alla människor i Hjo går numera i heltäckande tjocka läderoveraller för den händelse mina hundar skulle komma lösa på stan. Ett vanligt knep är också att slänga sig raklång ner, precis som du ser på fotot från piren, i hopp om att colliesarna ska tro att man redan är ihjälbiten. Så ligger det till, nu har jag lättat mitt hjärta och bekänt!



Däremot kan jag inte hitta ett ord på Collievänner som kan tolkas som att vi vurmar för blandrasavel.
Jag har bjudit in sign ”B” att förklara vad hon menar i ett gästinlägg här på bloggen, men hon verkar inte riktigt vilja nappa. Kanske blogginnehavaren själv, då?
För det finns en viktig sak gömd i botten på struntpratet.
Collievänner vurmar långt ifrån för blandrasaveln. Vi tror inte att det är bästa vägen att gå för att lösa de alltmer välkända problem med hälsa och mentalitet som faktiskt existerar inom många renavlade hundraser. Tvärtom.

Det sorgliga är att allt större del av allmänheten tror på blandrasavel. I storstadsregionerna närmar sig andelen blandraser 50%. Funderat på varför, någon i återuppståndna gänget?






Fotona på det här inlägget visar collies på promenad på landet. Här händer som sagt inte så mycket, så man får ta det som finns till hands, men det är ju liksom rätt odramatiskt ändå.
Collies som springer över hjulkedjor.
Collies som kliver på lösa skramlande byggplåtar.
En collie som balanserar iväg över en provisorisk spång av hopfästade unggranar.
(Det som inte syns är grävskopan som vräker ner jord och sten alldeles bakom honom.)

Konstigt? Hjältemodigt? Märkvärdigt? Nä! Bara vanliga normala hundar!
Men en hel drös av allmänheten tror att det som är vardagsmat för vanliga hundar är OVANLIGT BRA GJORT AV EN COLLIE!!
Och så gnäller man över att registreringssiffrorna faller! Och att folk köper blandras!

Bodil Carlsson