HÖREN I ICKE?

Hundarna är socialdemokrater, så det är bara att resignera. Majoritetsbeslut är vad som gäller. För fjärde året i rad gjordes färd in till Hjo. Vi brukar gå de sex kilometrarna. Den här gången fick vi skjuts och det var skönt – gassvärme och dammoln skimrade över den knastertorra grusvägen in, stel framtass hade Äldsta Damen. Bil blev det. Det var rätt skönt för matte också, ryggsäcken med vattenflaskan dunsar rätt bra mot ryggen när man får upp tempot och fasen vet om inte den där ryggsäcken blir tyngre med åren...
Det var mer folk än vanligt i år. Femti stycken trogna är det vanliga, inräknat en schäfer med illröd snusnäsduk om halsen, följda av lilla turisttåget som denna dag forslar di gamle och di små. Nu var det tre gånger så många. Fabrikerna varslar sitt folk. Skolan drar ner. Ingvar Carlsson skulle tala. För att vara Hjo var det myller!
Hundarna hälsade på folk. Folk hälsade på hundarna. En femmånaders goldenvalp på trottoaren drog till sig tikarnas stora intresse. Flera träd intresserade Gossen. Blåsorkestern marscherade fram och tog täten.
ARBETETS SÖNER! BRÖDER!KAMRATER! började blåsinstrumenten. Matte visslade med. Högt! Det är bara Första Maj en gång om året. Och så satte sig de fladdrande fanorna i rörelse längst fram och med tiden började alla gå.
Blåsinstrumenten tystnade.
Trummorna tog vid. BOOM! Vi svänger in på huvudgatan – ja, helt rätt, det finns bara en. Och den är smal. Massor av folk och jyckar på trottoaren. En vrålsnygg ridgebacktik anslöt några led längre fram. Goldenvalpen hade spel av förtjusning.Gossens svans åkte upp ett snäpp. Han anförde kvinnor och barn, som han såg det, medan massor av flockfrämlingar stirrade. Då får man bära upp sig lite.

BOOM! BOOM!BOOM!
Inga talkörer, folk här är för blyga, men känslan är rätt härlig ändå. Här går flaggorna som har sagt

MÄNNISKOVÄRDET ÄR LIKA FÖR ALLA

i sisådär etthundra år. Det kan vara värt lite trumvirvlar! Förti minuter tar det att taktfast ta sig fram genom Hjo, med tävlingscyklister som svischar förbi, folk som hojtar åt bekanta, tåget som nosar oss i häcken, ungar som viftar ballonger. Tre collies i vänster hand. Riktigt hög svans på Gossen.

Boom! BOOM! BOOM!

Och så var vi framme i Stadsparken. Ingvar Carlsson talade. Men först sjöng alla Arbetets Söner. Ja, matte körde egen text, om sanningen ska fram, för det kan bli väl tjockt med SÖNER och BRÖDER hitan och ditan. Alltså, till kringsståendes häpna ögonkast:

Arbetes döttrar, systrar, kamrater!
Hören I icke hur mäktigt de skalla
Ut över världen, befrielsens ord!

Hundarna sjöng nog med, på sitt sätt. Fri översättning:

Arbetets hundar! Sluten er till oss!
Vildsvin vi spåra och hästar vi valla!

Det där sista var ju skryt, förstås, för sanningen är att den enda som visar vallanlag skulle vilja använda det till att sätta tänderna i hasen på hästen som sparkade henne för fyra år sedan. Men strunt samma, bra lät det! Bordercollietiken som stod en bit bort sneglade imponerad åt vårt håll.
Sen åkte vi hem. På kvällen kom grannens hund med husse förbi. Och då lovar jag att hela världen fick höra hur mäktigt de skalla.

Bodil Carlsson