La vie en rose...
En liten minisemester är avslutad. I fyra dagar har jag umgåtts med släktingar och även deras vinthundar. Eftersom jag var långt hemifrån och fick lite hundabstinens var det bara att försöka sig på lek med de hundar som fanns till hands, i detta fall Salukis. Efter att ha letat fram en övervintrad leksaksbäver sattes ena gossen igång:
Kast med liten bäver– hund springer fort iväg – hund krafsar och tuggar lite på bäver – hund tittar förvånat på mig – hund gör något helt annat.
Så såg det ut och proceduren upprepades igen, med samma resultat. Vi stirrade lite på varandra, han såg undrande ut och min förvåning syntes troligen lika väl. Så småningom förstod jag att han ville att jag skulle hämta bävern och kasta den. Mina uppmuntrande tillrop om att komma till mig med bävern gav inget resultat. Här var det vinthunden som i sin allenarådande höghet bestämde reglerna för leken. I den mån en hund förvånat kan resa på ögonbrynet så var det just detta hunden gjorde åt mig.
”Visst, jag kan finna ett nöje i att springa efter saken men att hämta den, nej, det får du faktiskt göra själv”. Hans nöje fanns i själva jakten på föremålet som seglade genom luften.
Då försökte jag istället spela fotboll med honom vilket resulterade i att hunden stod stilla och tittade (just det - förvånat!) på mig. Den andre gossen betraktade mina lekförsök om möjligt ännu mer ”von oben”. Om språkförbistring kan gestaltas så var denna uppvisning i ”försök till lek med vinthund” ett bra exempel.
Efter dessa smått lönlösa lekförsök stod det oerhört klart för mig varför jag tycker om collie så mycket. Då leken bygger på förväntan och samarbetsvilja, då är det riktigt roligt. När man ser lusten och glädjen i ögonen, när collien vet vad jag vill och den vill samma sak, då talar vi samma språk. Det är en härlig känsla.
Sedan är det klart att den tvåstämmiga serenad som framfördes när jag kom hem igen, den har sin charm den också...
Johan N.
Kast med liten bäver– hund springer fort iväg – hund krafsar och tuggar lite på bäver – hund tittar förvånat på mig – hund gör något helt annat.
Så såg det ut och proceduren upprepades igen, med samma resultat. Vi stirrade lite på varandra, han såg undrande ut och min förvåning syntes troligen lika väl. Så småningom förstod jag att han ville att jag skulle hämta bävern och kasta den. Mina uppmuntrande tillrop om att komma till mig med bävern gav inget resultat. Här var det vinthunden som i sin allenarådande höghet bestämde reglerna för leken. I den mån en hund förvånat kan resa på ögonbrynet så var det just detta hunden gjorde åt mig.
”Visst, jag kan finna ett nöje i att springa efter saken men att hämta den, nej, det får du faktiskt göra själv”. Hans nöje fanns i själva jakten på föremålet som seglade genom luften.
Då försökte jag istället spela fotboll med honom vilket resulterade i att hunden stod stilla och tittade (just det - förvånat!) på mig. Den andre gossen betraktade mina lekförsök om möjligt ännu mer ”von oben”. Om språkförbistring kan gestaltas så var denna uppvisning i ”försök till lek med vinthund” ett bra exempel.
Efter dessa smått lönlösa lekförsök stod det oerhört klart för mig varför jag tycker om collie så mycket. Då leken bygger på förväntan och samarbetsvilja, då är det riktigt roligt. När man ser lusten och glädjen i ögonen, när collien vet vad jag vill och den vill samma sak, då talar vi samma språk. Det är en härlig känsla.
Sedan är det klart att den tvåstämmiga serenad som framfördes när jag kom hem igen, den har sin charm den också...
Johan N.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar