Mörka fläckar - del 2
Under den här tiden skrev jag några artiklar om hundgenetik för Hundsport – Genvägar hette de, en miniserie. Om koppartoxikos hos bedlingtonterriern, ännu en av de recessiva anlagssjukdomarna. Samma gamla story – liten ursprungsgrupp och släktskapsavel. Hjärtfel hos Cavalier King Charles, vill jag minnas, var en annan. (Syringomyelin hade vi inte hört talas om då. )Jodå, samma story där också. Nu är jag ju inte veterinär, så jag bad en erfaren och respekterad veterinär att faktagranska artiklarna innan de gick i tryck.
Han tackade ja. Under förutsättning att han fick vara anonym – bara känd för tidningens redaktion.Jag var förbluffad. Varför detta krav?
Jo, han hade varken tid eller lust att bli utsatt för telefonterror på jobbet av uppfödartanterna – han sa faktiskt så – som skulle skälla ner honom efter noter.
För att han hade hjälpt till att förtala rasen.
-Jamen, försökte jag, det är ju sant!
Han fnös.
-Och det tror du spelar roll!
Det trodde jag. Ända tills jag blev uppringd av en äldre dam, som vänligt men bestämt förklarade för mig att hon inte ville ha sin ras beskriven av en ”okunnig journalist”. Det var faktiskt en trevlig kvinna, med lång erfarenhet av sin ras, och vi hade på slutet ett givande samtal om hur man socialiserar småvalpar. Men på en punkt var hon benhård. Visserligen var det inget fel i mina faktauppgifter. Det var inte det. Det var inte där jag var okunnig.
Men den som bestämde om de hade rätt att tryckas var inte jag. Det var det jag var okunnig om.
Så jag skrev aldrig den där artikeln. Hur kul är det att såra hjärterötterna på en hundälskande gammal dam?
Och till vilken nytta?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar