Åren hinner ifatt.

Långnäsan var hos veterinären idag, dels för årlig genomgång, dels för en begynnande vinglighet i bakkroppen som har börjat ge oss huvudbry. Alla värden var fina, hon är musklad som en unghund, hon ser bra, hör bra och har inte ont någonstans - men den 12-åriga kroppen börjar nu visa rejäla ålderstecken. Veterinären trodde på en förkalkning mellan de nedre ryggkotorna som gör att nerverna, speciellt de till det högra bakbenet, kommer i kläm, vilket medför vinglighet. I värsta fall kan hon bli helt förlamad, i bästa fall blir det inte värre än såhär, och då kan hon få stanna ytterligare några år hos oss, om inte andra krämpor tar över.

Det är det sorgligaste som finns när den bästa av vänner blir gammal. Huvudet vill, vill vill, precis som förr, och kräver bollkastning och träning och lek - men kroppen orkar inte allt det som huvudet vill. Ögonen är så pigga och klara, den gamla hundens vishet har ännu inte helt överskuggat den yngre hundens vilda tokskaper. Min bästa vän är fortfarande kvar. När hon försvinner, när kvar är bara en gammal hund, trött på krämpor och besvärligheter, trött på livet - då är det min plikt att ge henne fri. Men fram tills dess, så länge hon kan springa och skälla och tigga kakor, så länge hon kan sitta fint och visa sina lydnadskonster, så länge hon kan sjunga sina serenader när älsklingsbollen har rullat under soffan - så länge hon inte har ont, framför allt - så länge får vi ha henne kvar. Och vi gläds åt henne hela tiden, varje dag och varje stund hon är med oss.

/Anja G