Den ädla hundaveln ll

MÖRKA FLÄCKAR - del 1

Åren rann iväg. Informationsexplosionen kom. Sent omsider upptäckte även jag vad datorer kan användas till. Nyfiken på hur ofta akrani dyker upp hos människa? Leta på PubMed. Nyfiken på hur ofta det dyker upp hos hund? Leta på PubMed!
På den vägen upptäckte jag att modern medicinsk genetik rätt ofta letar sjukdomsgener hos hundar. Moderna hundraser fungerar som djurmodeller åt moderna genetiker.
Varför det? Samma historia dyker upp om och om igen. En hundras, som vi känner den, fanns inte från början. Rasen framställdes. Ur ett stort antal hundar av viss typ och visst användningsområde plockade man ut några få individer och så avlade man på den lilla gruppen. Och kallade resultatet för en ras. Det är det vi känner. Och den moderna rasen har nog ibland ett ganska svagt band till de hundsorter som man plockade ursprungsindividerna ur.
Som alla andra levande varelser hade de utplockade individerna några felaktiga genversioner. Det märktes inte på dem. Men det märktes sannerligen ett antal generationer längre fram, när de nära besläktade avkomlingarna allt oftare började få de schabblade genversionerna i dubbel upplaga.
Så varför är dalmatinern döv – inte alltid, förstås, men såpass ofta att seriösa uppfödare hörseltestar sina kullar för att hitta de icke-hörande? Mja, det verkar inte bättre än att det är en direkt följd av själva rasens standard. Det visste de gamla skaparna av rasen ingenting om och kan inte hållas ansvariga för. Men vet de det nu?
Jag mejlade den amerikanske dalmatinerklubbens veterinär och frågade. Jo, så förhöll det sig. Dalmatinern är egentligen en svart hund. Rasskaparna hittade en mutation, som gjorde den svarta hunden vit. Men inte alldeles vit, för den ursprungliga färgen höll sig kvar fläckvis, och det var ju fläckarna man ville åt. Fläckarna gjorde hunden. Och det förhåller sig så, att örats hörselceller också bildas av just sådana pigmentskapande svartafläckceller.
Varav följer, att dalmatinervalpen som har turen att födas med stor svart fläck över varje öra har goda chanser att ha örons inre funktion i behåll. Den valpen HÖR. En icke obetydlig poäng med att ha öron, om man säger så. Medan kullsyskonet, som har mest vitt på samma område, har en skapligt stor chans att bli döv.
Jag mejlade tillbaka till veterinären. Den uppenbara frågan: ”Jamen om man nu ändrade lite i standarden,så att stora svarta öronfläckar var OK? Skulle de inte slippa vara döva då?””
Och fick tillbaka det oväntade svaret: ”Men då skulle dalmatinern snart se ut som andra liknande raser.”
Hellre döv hund med gammal standard än ny standard med hörsel - ???
Det tar lite tid att hämta sig efter ett sådant svar. Särskilt från en veterinär.
Tio år efter att det där mejlet damp ner i burken gör det mig fortfarande svarslös.
Alldeles nyss har jag fattat bakgrunden..

Bodil Carlsson