Den ädla hundaveln ll

MÖRKA FLÄCKAR, GRUS I RÖREN

Åren flög iväg igen. Men någonting hände under tiden. Den tillgängliga mängden kunskap ökade. Genetiken exploderade. Folk fick kontakt med varandra över nätet och fick reda på saker de aldrig hade vetat om.
Hundens genuppsättning blev kartlagd ungefär samtidigt som vår. Enskilda gener fick namn och kunde hittas hos enskilda hundar. Cirka år 2000 hittade forskaren Danika Bannasch i Californien den recessiva gen som ger hundar kraftigt förhöjda nivåer av urinsyra i blodet och svåra problem med stenbildning i urinvägarna. HUA, High Uric Acid, i förkortning.
Att den fanns visste hon redan alltför väl – hon är dalmatineruppfödare. Stenbildning som kräver operationer eller leder till avlivning var redan känt som ett problem inom den rasen. Inte för den genomsnittlige valpköparen, förstås, som fick upptäcka det på egen hand, men för uppfödarna själva och för veterinärerna. Genetikern Bob Schaible, också dalmatineruppfödare, kom redan på sjuttiotalet fram till att det måste röra sig en recessiv gen, som en stor andel – möjligen 100% - av alla amerikanska dalmatiner har i dubbel uppsättning. Schaible ville inte föda upp hundar som inte kan kissa, som har hemskt ont, som måste hållas på specialdiet eller medicineras, eller både och, som i många fall behöver opereras och inte sällan avlivas. Han gjorde vad han ansåg måste göras – korsade sin dalmatinertik med en snarlik och troligen närbesläktad ras, pointern. Sedan korsade han tillbaka till dalmatiner. Han fick fram hundar som såg ut som dalmatiner, rörde sig som dalmatiner och betedde sig som dalmatiner - MEN SOM VAR FRIA FRÅN STENBILDNING.
Allt gott och väl? Happy ending?
Rasklubben meddelades. Styrelsen förklarade 1981 att amerikanska kennelklubben gick med på att registrera Schiables LUA-dalmatiner (Low Uric Acid) som dalmatiner.
Och helvetet bröt löst inom rasklubben.
Uppfödarmajoriteten tuggade fradga. De hade aaaaldrig hört talas om sten i urinvägarna! De ansåg att problemet inte fanns! Om det fanns, så berodde det inte på urinsyran! Det fanns i varje fall absolut inte på deras linjer – de hade aaaaldrig fött upp en dalmatiner med stenbildning! Och om de nu hade gjort det...gissa?
Yep – det måste i så fall bero på valpköparen! Dieten! Något i miljön!
En minoritet av uppfödarna ansåg att Schaible hade gjort ett bra jobb. Slagsmålet var så ursinnigt att rasklubben nästan sprack på kuppen. Gamla kontakter bröts, vänskapsrelationer revs itu, Schaible kände sig som en utstött person. Uppfödarmajoriteten lyckades till slut få igenom att Schaibles normala hundar (”hybrider”, ”gatukorsningar” och förstås dessutom ”fula”) inte bara inte fick registreras som dalmatiner - man fick inte ens ta upp diskussionen igen! Och på den vägen var det i 25 år.
Man fick inte ens prata om det. HUA-uppfödarna bekämpade LUA-uppfödarna med en bestämmelse om tystnad. Det fungerade tydligen i 25 år.
Man skulle skratta åt futtigheten i eländet. Om det inte hela tiden hade varit så att:
Valpköparna, som inte kände till särskilt mycket om urinsyrenivåer och recessiva gener, fick fortsätta att betala veterinärräkningar och specialdieter. Och hundarna fick fortsätta ha ont.

Bodil Carlsson