Besök i vinthundarnas land

La vie en rose...

En liten minisemester är avslutad. I fyra dagar har jag umgåtts med släktingar och även deras vinthundar. Eftersom jag var långt hemifrån och fick lite hundabstinens var det bara att försöka sig på lek med de hundar som fanns till hands, i detta fall Salukis. Efter att ha letat fram en övervintrad leksaksbäver sattes ena gossen igång:

Kast med liten bäver– hund springer fort iväg – hund krafsar och tuggar lite på bäver – hund tittar förvånat på mig – hund gör något helt annat.

Så såg det ut och proceduren upprepades igen, med samma resultat. Vi stirrade lite på varandra, han såg undrande ut och min förvåning syntes troligen lika väl. Så småningom förstod jag att han ville att jag skulle hämta bävern och kasta den. Mina uppmuntrande tillrop om att komma till mig med bävern gav inget resultat. Här var det vinthunden som i sin allenarådande höghet bestämde reglerna för leken. I den mån en hund förvånat kan resa på ögonbrynet så var det just detta hunden gjorde åt mig.
”Visst, jag kan finna ett nöje i att springa efter saken men att hämta den, nej, det får du faktiskt göra själv”. Hans nöje fanns i själva jakten på föremålet som seglade genom luften.
Då försökte jag istället spela fotboll med honom vilket resulterade i att hunden stod stilla och tittade (just det - förvånat!) på mig. Den andre gossen betraktade mina lekförsök om möjligt ännu mer ”von oben”. Om språkförbistring kan gestaltas så var denna uppvisning i ”försök till lek med vinthund” ett bra exempel.

Efter dessa smått lönlösa lekförsök stod det oerhört klart för mig varför jag tycker om collie så mycket. Då leken bygger på förväntan och samarbetsvilja, då är det riktigt roligt. När man ser lusten och glädjen i ögonen, när collien vet vad jag vill och den vill samma sak, då talar vi samma språk. Det är en härlig känsla.
Sedan är det klart att den tvåstämmiga serenad som framfördes när jag kom hem igen, den har sin charm den också...

Johan N.

Åren hinner ifatt.

Långnäsan var hos veterinären idag, dels för årlig genomgång, dels för en begynnande vinglighet i bakkroppen som har börjat ge oss huvudbry. Alla värden var fina, hon är musklad som en unghund, hon ser bra, hör bra och har inte ont någonstans - men den 12-åriga kroppen börjar nu visa rejäla ålderstecken. Veterinären trodde på en förkalkning mellan de nedre ryggkotorna som gör att nerverna, speciellt de till det högra bakbenet, kommer i kläm, vilket medför vinglighet. I värsta fall kan hon bli helt förlamad, i bästa fall blir det inte värre än såhär, och då kan hon få stanna ytterligare några år hos oss, om inte andra krämpor tar över.

Det är det sorgligaste som finns när den bästa av vänner blir gammal. Huvudet vill, vill vill, precis som förr, och kräver bollkastning och träning och lek - men kroppen orkar inte allt det som huvudet vill. Ögonen är så pigga och klara, den gamla hundens vishet har ännu inte helt överskuggat den yngre hundens vilda tokskaper. Min bästa vän är fortfarande kvar. När hon försvinner, när kvar är bara en gammal hund, trött på krämpor och besvärligheter, trött på livet - då är det min plikt att ge henne fri. Men fram tills dess, så länge hon kan springa och skälla och tigga kakor, så länge hon kan sitta fint och visa sina lydnadskonster, så länge hon kan sjunga sina serenader när älsklingsbollen har rullat under soffan - så länge hon inte har ont, framför allt - så länge får vi ha henne kvar. Och vi gläds åt henne hela tiden, varje dag och varje stund hon är med oss.

/Anja G

Den ädla hundaveln ll

MÖRK FLÄCK SOM KRYMPER

Vad hände sedan?
Min gissning är att informationsexplosionen hände. Utanför den slutna dalmatinerklubbvärlden, utanför den lilla klubbtidningen, bredde nätet ut sig. Folk hittade vägen till Schaibles hemsida, till andra hemsidor med berättelser om avlivade dalmatiner, om proteinfattiga specialdieter och om kostnaderna för medicinering och operationer. En uppfödare som hette Ron Zimmerman förlorade en hund i urinstenssjukdom och svor på att göra något åt saken.
Fler uppfödare anslöt sig till Schaibles tankar. Någon köpte en LUA-tik från hans lilla uppfödning. Någon annan läste om det och gjorde samma sak. Tystnaden sprack.
Och i augusti 2008 – samma månad som Pedigree Dogs Exposed väckte ursinne i England och engelska genetiker hamnade på förstasidorna i dagspressen med sina beräkningar av de populäraste rasernas effektiva avelsbaser – kom LUA-dalmatinerna åter upp på amerikanska dalmatinerklubbens årsmöte. Skulle man kunna tänka sig att diskutera frågan igen?

Majoriteten sa NEJ! Här skulle inte talas vidare om stenfria fläckiga hundar!
Argumenten som användes kan ni läsa själva i on Zimmermans artikel The Great LUA Debate – han länkar till några HUA-förespråkare. Det är de gamla tankarna om den rena uråldriga rasen, vars typiska egenskap förutom fläckar tydligen är skyhöga nivåer av urinsyra. Det är de gamla tankarna om att ingenting är bevisat och säkerställt med urinsyra och stenbildning – inte hos dalmatinern. Visserligen hos människa, men inte hos dalmatinern. Det är de gamla farhågorna för att den där pointern 12 generationer längre bak kanske ändå fört in något främmande och hemskt i generna hos LUA-hundarna. Det är de gamla synpunkterna på standarden. LUA-dalmatinerna har väl egentligen för små svarta fläckar?
En uppfödare säger rent ut att dövheten ju accepteras som priset för standarden. Så varför inte urinstenar?
Men - det var en liten majoritet den här gången. Och i juli i år kommer den amerikanska kennelklubben att få en petition med begäran om att registrera LUA-dalmatiner som dalmatiner. Man går förbi rasklubben. Det är en öppen skrivelse, så alla som känner till frågeställningen kan skriva under – svenskar också, hälsar Ron Zimmerman.
Och gissa vem som är en av de första undertecknarna?
Veterinären som skickade mejlet om hörsel och fläckar för tio år sedan.

Danika Bannasch, som hittade genen som kontrollerar nivåerna av urinsyra hos hundar, föreläser för europeiska dalmatinerklubbars representanter i Helsingfors i augusti.

I längden går det inte att få tyst på ny kunskap.

Se
The Great LUA Debate av Ron Zimmerman
Stocklore Dalmatians, Bob Schaibles hemsida med en utmärkt sammanfattning av HUA

Bodil Carlsson

Den ädla hundaveln ll

MÖRKA FLÄCKAR, GRUS I RÖREN

Åren flög iväg igen. Men någonting hände under tiden. Den tillgängliga mängden kunskap ökade. Genetiken exploderade. Folk fick kontakt med varandra över nätet och fick reda på saker de aldrig hade vetat om.
Hundens genuppsättning blev kartlagd ungefär samtidigt som vår. Enskilda gener fick namn och kunde hittas hos enskilda hundar. Cirka år 2000 hittade forskaren Danika Bannasch i Californien den recessiva gen som ger hundar kraftigt förhöjda nivåer av urinsyra i blodet och svåra problem med stenbildning i urinvägarna. HUA, High Uric Acid, i förkortning.
Att den fanns visste hon redan alltför väl – hon är dalmatineruppfödare. Stenbildning som kräver operationer eller leder till avlivning var redan känt som ett problem inom den rasen. Inte för den genomsnittlige valpköparen, förstås, som fick upptäcka det på egen hand, men för uppfödarna själva och för veterinärerna. Genetikern Bob Schaible, också dalmatineruppfödare, kom redan på sjuttiotalet fram till att det måste röra sig en recessiv gen, som en stor andel – möjligen 100% - av alla amerikanska dalmatiner har i dubbel uppsättning. Schaible ville inte föda upp hundar som inte kan kissa, som har hemskt ont, som måste hållas på specialdiet eller medicineras, eller både och, som i många fall behöver opereras och inte sällan avlivas. Han gjorde vad han ansåg måste göras – korsade sin dalmatinertik med en snarlik och troligen närbesläktad ras, pointern. Sedan korsade han tillbaka till dalmatiner. Han fick fram hundar som såg ut som dalmatiner, rörde sig som dalmatiner och betedde sig som dalmatiner - MEN SOM VAR FRIA FRÅN STENBILDNING.
Allt gott och väl? Happy ending?
Rasklubben meddelades. Styrelsen förklarade 1981 att amerikanska kennelklubben gick med på att registrera Schiables LUA-dalmatiner (Low Uric Acid) som dalmatiner.
Och helvetet bröt löst inom rasklubben.
Uppfödarmajoriteten tuggade fradga. De hade aaaaldrig hört talas om sten i urinvägarna! De ansåg att problemet inte fanns! Om det fanns, så berodde det inte på urinsyran! Det fanns i varje fall absolut inte på deras linjer – de hade aaaaldrig fött upp en dalmatiner med stenbildning! Och om de nu hade gjort det...gissa?
Yep – det måste i så fall bero på valpköparen! Dieten! Något i miljön!
En minoritet av uppfödarna ansåg att Schaible hade gjort ett bra jobb. Slagsmålet var så ursinnigt att rasklubben nästan sprack på kuppen. Gamla kontakter bröts, vänskapsrelationer revs itu, Schaible kände sig som en utstött person. Uppfödarmajoriteten lyckades till slut få igenom att Schaibles normala hundar (”hybrider”, ”gatukorsningar” och förstås dessutom ”fula”) inte bara inte fick registreras som dalmatiner - man fick inte ens ta upp diskussionen igen! Och på den vägen var det i 25 år.
Man fick inte ens prata om det. HUA-uppfödarna bekämpade LUA-uppfödarna med en bestämmelse om tystnad. Det fungerade tydligen i 25 år.
Man skulle skratta åt futtigheten i eländet. Om det inte hela tiden hade varit så att:
Valpköparna, som inte kände till särskilt mycket om urinsyrenivåer och recessiva gener, fick fortsätta att betala veterinärräkningar och specialdieter. Och hundarna fick fortsätta ha ont.

Bodil Carlsson

Den ädla hundaveln ll

Mörka fläckar - del 2

Under den här tiden skrev jag några artiklar om hundgenetik för Hundsport – Genvägar hette de, en miniserie. Om koppartoxikos hos bedlingtonterriern, ännu en av de recessiva anlagssjukdomarna. Samma gamla story – liten ursprungsgrupp och släktskapsavel. Hjärtfel hos Cavalier King Charles, vill jag minnas, var en annan. (Syringomyelin hade vi inte hört talas om då. )Jodå, samma story där också. Nu är jag ju inte veterinär, så jag bad en erfaren och respekterad veterinär att faktagranska artiklarna innan de gick i tryck.
Han tackade ja. Under förutsättning att han fick vara anonym – bara känd för tidningens redaktion.Jag var förbluffad. Varför detta krav?
Jo, han hade varken tid eller lust att bli utsatt för telefonterror på jobbet av uppfödartanterna – han sa faktiskt så – som skulle skälla ner honom efter noter.
För att han hade hjälpt till att förtala rasen.
-Jamen, försökte jag, det är ju sant!
Han fnös.
-Och det tror du spelar roll!
Det trodde jag. Ända tills jag blev uppringd av en äldre dam, som vänligt men bestämt förklarade för mig att hon inte ville ha sin ras beskriven av en ”okunnig journalist”. Det var faktiskt en trevlig kvinna, med lång erfarenhet av sin ras, och vi hade på slutet ett givande samtal om hur man socialiserar småvalpar. Men på en punkt var hon benhård. Visserligen var det inget fel i mina faktauppgifter. Det var inte det. Det var inte där jag var okunnig.
Men den som bestämde om de hade rätt att tryckas var inte jag. Det var det jag var okunnig om.

Så jag skrev aldrig den där artikeln. Hur kul är det att såra hjärterötterna på en hundälskande gammal dam?
Och till vilken nytta?

Bodil Carlsson

Den ädla hundaveln ll

MÖRKA FLÄCKAR - del 1

Åren rann iväg. Informationsexplosionen kom. Sent omsider upptäckte även jag vad datorer kan användas till. Nyfiken på hur ofta akrani dyker upp hos människa? Leta på PubMed. Nyfiken på hur ofta det dyker upp hos hund? Leta på PubMed!
På den vägen upptäckte jag att modern medicinsk genetik rätt ofta letar sjukdomsgener hos hundar. Moderna hundraser fungerar som djurmodeller åt moderna genetiker.
Varför det? Samma historia dyker upp om och om igen. En hundras, som vi känner den, fanns inte från början. Rasen framställdes. Ur ett stort antal hundar av viss typ och visst användningsområde plockade man ut några få individer och så avlade man på den lilla gruppen. Och kallade resultatet för en ras. Det är det vi känner. Och den moderna rasen har nog ibland ett ganska svagt band till de hundsorter som man plockade ursprungsindividerna ur.
Som alla andra levande varelser hade de utplockade individerna några felaktiga genversioner. Det märktes inte på dem. Men det märktes sannerligen ett antal generationer längre fram, när de nära besläktade avkomlingarna allt oftare började få de schabblade genversionerna i dubbel upplaga.
Så varför är dalmatinern döv – inte alltid, förstås, men såpass ofta att seriösa uppfödare hörseltestar sina kullar för att hitta de icke-hörande? Mja, det verkar inte bättre än att det är en direkt följd av själva rasens standard. Det visste de gamla skaparna av rasen ingenting om och kan inte hållas ansvariga för. Men vet de det nu?
Jag mejlade den amerikanske dalmatinerklubbens veterinär och frågade. Jo, så förhöll det sig. Dalmatinern är egentligen en svart hund. Rasskaparna hittade en mutation, som gjorde den svarta hunden vit. Men inte alldeles vit, för den ursprungliga färgen höll sig kvar fläckvis, och det var ju fläckarna man ville åt. Fläckarna gjorde hunden. Och det förhåller sig så, att örats hörselceller också bildas av just sådana pigmentskapande svartafläckceller.
Varav följer, att dalmatinervalpen som har turen att födas med stor svart fläck över varje öra har goda chanser att ha örons inre funktion i behåll. Den valpen HÖR. En icke obetydlig poäng med att ha öron, om man säger så. Medan kullsyskonet, som har mest vitt på samma område, har en skapligt stor chans att bli döv.
Jag mejlade tillbaka till veterinären. Den uppenbara frågan: ”Jamen om man nu ändrade lite i standarden,så att stora svarta öronfläckar var OK? Skulle de inte slippa vara döva då?””
Och fick tillbaka det oväntade svaret: ”Men då skulle dalmatinern snart se ut som andra liknande raser.”
Hellre döv hund med gammal standard än ny standard med hörsel - ???
Det tar lite tid att hämta sig efter ett sådant svar. Särskilt från en veterinär.
Tio år efter att det där mejlet damp ner i burken gör det mig fortfarande svarslös.
Alldeles nyss har jag fattat bakgrunden..

Bodil Carlsson

MH - Mentalbeskrivning Hund

Så har vi då gjort detta, jag och hanen. Jag har många gånger gått MH som publik men först nu som deltagare med hund. Det var intressant på många sätt och vis. Momenten är välkända för mig och jag hade en, kanske förutfattad, mening om hur min hund skulle reagera på dem.
I vissa fall betedde han sig precis som jag anat men överraskade i andra fall. Jag valde att avstå momentet skott eftersom jag vet att han reagerar negativt på denna typ av ljud. Det var viktigare att han avslutade utan att vara belastad av tidigare moment och det var en glad och till synes opåverkad hund som klev av banan - om än med krullsvans! Det som var lite jobbigt tidigare var bortglömt.
Jag har inte en perfekt collie, men modigare än jag trodde. Dessutom gillar jag honom, väldigt mycket.

Jag har sett collies rusa iväg från sina ägare vid MH. Skräckslagna, okontaktbara hundar som bara vill fly. Och de har flytt - tio, tjugo, femtio till och med hundratals meter. Dessa händelser har bidragit till att jag, på mitt sätt, arbetar för att collien ska bli en mentalt stabil hund. Ingen hund ska behöva fly pga rädsla för överraskningar eller plötsliga ljud, då är något fel – väldigt fel.
Är det tilliten till ägaren som fallerar eller är det så att hunden inte har ”baspaketet” i fråga om mentalitet eller är det en kombination? Jag har inte svaret på den frågan. Men jag lider med varje hund som inte klarar att genomgå denna beskrivning, med eller utan skott.

Om uppfödarnas huvudintresse var att avla för en stabil mentalitet så skulle antalet flyende collies på MH minska. Många gör det redan medan andra hävdar att det inte finns några rädda collies… Jaja, en struts med huvudet i sanden ser inte heller något.

/Johan N.

DEN ÄDLA HUNDAVELN II

Så kom Göteborgs-Posten med andra artikeln om hundavel idag. Den här gången ligger det på förstasidan, följt av ett tvåsidesuppslag inne i tidningen och rubriken är STOPPA ÖVERDRIVEN AVEL. Marit Paulsen citeras - ”Den som föder upp djur med svåra defekter bör skämmas”. Johan Beck-Friis chattar med läsarna.
En chattare har en hundbok från 70-talet hemma. ”Har rasstandarden för hundar förändrats så drastiskt sedan dess? Bassethounden t ex ser inte alls ut som dagens Basset. Ingen hängande hud, länge ben och kortare öron. Vem bestämmer rasstandarden?”
JBF svara som det är – rasstandarden har inte ändrats. Men ”domarnas och uppfödarnas tolkningar av vad som är `rastypiskt`har gjort det.” En annan nämner djurskyddslagen och frågar helt enkelt hur det kan vara lagligt med raser där det är jättevanligt med kejsarsnitt, andningsproblem och annat som faktiskt medför lidande.
JBF säger: ”Mycket bra fråga, som jag inte har ett bra svar på. Lagen är uppenbart otillräcklig”.

Man intervjuar en kvinna som fött upp basset sedan 80-talet. Hon har ”varit världen över som utställare och domare” och inne i kennelhuset är en vägg ”täckt av skinande pokaler”. Vad vill hon se hos sina hundar?
Jo, hon vill att ”hundarna ska se ut som sin ras. För mig innebär de att de är anatomiskt korrekta och kan röra sig fritt.” Säger hon.
På en stor bild ser man två bassets närma sig kameran. Öronen släpar i marken och döljer frambenen. På den närmsta hunden hänger nedre ögonranden med sin lösa överskottshud gissningsvis en cm nedanför ögat och blottlägger röd slemhinna.
Förmodligen tycker deras ägare/uppfödare att detta i någon mening är ”anatomiskt korrekt”.
Och förmodligen styrker alla de skinande pokalerna henne i den uppfattningen.

Jag förstår inte heller hur det här kan vara lagligt.
Men ännu mindre förstår jag vad som har hänt, när orden så till den grad ändrar betydelse att ”anatomiskt korrekt” faktiskt betyder ”deformerad”.
Och det jag minst av allt begriper är hur länge SKK har råd med uppfödare och domare, som så till den blinda grad avlägsnar sig mer och mer från vanliga människors förståelse av vad ord innebär och vad hundar är för något.

Bodil Carlsson

Så kom den till slut – spårpremiären, den första maj.

Denna dag kan man tillbringa på olika sätt. Själva gladdes vi åt solen och värmen så det var inte svårt att bestämma sig för spårpremiär i skogen. Den välkända ryggsäcken blev packad, tonåringen baxades från datorn till bilen och så gav vi oss iväg.
Efter en färd på delvis slirig lervälling kom vi fram till ett av våra bra spårställen. Den nytvättade bilen var nu prickig men vi tog det med jämnmod. Det var ju sol… :-)
Spåren lades ut och vi gick en runda i skogen med de ystra djuren. Till och med tonåringen blev lite våryster och sprang och gömde sig för hundarna med jämna mellanrum!

Efter lagom tid plockade vi fram spårselarna och linorna, hanen fick testa sitt tjänstetecken med SCK:s logga på, har dock svårt att bedöma hans reaktion på just detta…
Det var många månader sedan någon av dem gick ett spår senast men bägge klarade det galant. Vinklarna klurades ut, alla pinnar plockades upp och hundarna var precis så glada som vi tycker om att se dem.

Sedan kom tonåringens belöning, ett besök på den nyöppnade stormarknaden för hemelektronik.... Jag måste väl erkänna att jag nog tyckte det var lika kul!

/Johan N.

HÖREN I ICKE?

Hundarna är socialdemokrater, så det är bara att resignera. Majoritetsbeslut är vad som gäller. För fjärde året i rad gjordes färd in till Hjo. Vi brukar gå de sex kilometrarna. Den här gången fick vi skjuts och det var skönt – gassvärme och dammoln skimrade över den knastertorra grusvägen in, stel framtass hade Äldsta Damen. Bil blev det. Det var rätt skönt för matte också, ryggsäcken med vattenflaskan dunsar rätt bra mot ryggen när man får upp tempot och fasen vet om inte den där ryggsäcken blir tyngre med åren...
Det var mer folk än vanligt i år. Femti stycken trogna är det vanliga, inräknat en schäfer med illröd snusnäsduk om halsen, följda av lilla turisttåget som denna dag forslar di gamle och di små. Nu var det tre gånger så många. Fabrikerna varslar sitt folk. Skolan drar ner. Ingvar Carlsson skulle tala. För att vara Hjo var det myller!
Hundarna hälsade på folk. Folk hälsade på hundarna. En femmånaders goldenvalp på trottoaren drog till sig tikarnas stora intresse. Flera träd intresserade Gossen. Blåsorkestern marscherade fram och tog täten.
ARBETETS SÖNER! BRÖDER!KAMRATER! började blåsinstrumenten. Matte visslade med. Högt! Det är bara Första Maj en gång om året. Och så satte sig de fladdrande fanorna i rörelse längst fram och med tiden började alla gå.
Blåsinstrumenten tystnade.
Trummorna tog vid. BOOM! Vi svänger in på huvudgatan – ja, helt rätt, det finns bara en. Och den är smal. Massor av folk och jyckar på trottoaren. En vrålsnygg ridgebacktik anslöt några led längre fram. Goldenvalpen hade spel av förtjusning.Gossens svans åkte upp ett snäpp. Han anförde kvinnor och barn, som han såg det, medan massor av flockfrämlingar stirrade. Då får man bära upp sig lite.

BOOM! BOOM!BOOM!
Inga talkörer, folk här är för blyga, men känslan är rätt härlig ändå. Här går flaggorna som har sagt

MÄNNISKOVÄRDET ÄR LIKA FÖR ALLA

i sisådär etthundra år. Det kan vara värt lite trumvirvlar! Förti minuter tar det att taktfast ta sig fram genom Hjo, med tävlingscyklister som svischar förbi, folk som hojtar åt bekanta, tåget som nosar oss i häcken, ungar som viftar ballonger. Tre collies i vänster hand. Riktigt hög svans på Gossen.

Boom! BOOM! BOOM!

Och så var vi framme i Stadsparken. Ingvar Carlsson talade. Men först sjöng alla Arbetets Söner. Ja, matte körde egen text, om sanningen ska fram, för det kan bli väl tjockt med SÖNER och BRÖDER hitan och ditan. Alltså, till kringsståendes häpna ögonkast:

Arbetes döttrar, systrar, kamrater!
Hören I icke hur mäktigt de skalla
Ut över världen, befrielsens ord!

Hundarna sjöng nog med, på sitt sätt. Fri översättning:

Arbetets hundar! Sluten er till oss!
Vildsvin vi spåra och hästar vi valla!

Det där sista var ju skryt, förstås, för sanningen är att den enda som visar vallanlag skulle vilja använda det till att sätta tänderna i hasen på hästen som sparkade henne för fyra år sedan. Men strunt samma, bra lät det! Bordercollietiken som stod en bit bort sneglade imponerad åt vårt håll.
Sen åkte vi hem. På kvällen kom grannens hund med husse förbi. Och då lovar jag att hela världen fick höra hur mäktigt de skalla.

Bodil Carlsson

Den ädla hundaveln

En gång i tiden ville jag hemskt gärna bli hunduppfödare. Nu har jag postat klagomål till Pressombudsmannen för att någon påstår i Hundsport att det är precis vad jag är. Och förstört en lång stund av en strålande valborgsmässoförmiddag, en ljuvlig dag när de första körsbärsblommorna slog ut,på att diskutera med Åklagarkammaren om hur man går till väga, när man blir beskylld för att föda upp hundar...
Livet är sannerligen märkligt!
Jag HAR fött upp hundar, aktivt och medvetet. En gång. Vill ni veta?
Familjens första hund var en sheltie. Mitt livs bästa köp och största överraskning. Vilken frisk, okomplicerad, smart liten pärla till hund hon var! Hon var med oss precis jämt, oförskräckt inför världen.Utställningsdomaren förklarade för mig hur himla ful hon var. Jag skrattade. Hon är den enda hund jag har haft som folk på gatan har stannat mig för att fråga var jag hade hittat, hon var ju så vacker.. Och en gång, en eftermiddag när vi väntade på spårvagnen efter jobbet, stod en karl och stirrade på henne en lång stund. Sen stegade han fram. Han var sjöman. Han ville bara veta, var den hunden var kommen ifrån. Precis sådana hade han sett på Shetlandsöarna!
Rasklubbens tidning på den tiden handlade om utställningar och titlar, titlar och utställningar, och vår hund såg då inte precis ut som de som fotades där, men vad brydde vi oss om det? Hon såg ut som hennes sort gjorde på Shetlandsöarna. Vi var tokstolta! Enda hunden i Göteborg med avgångsbetyg från ett sjukhem var vår! Vi hade en agilityhund! Vi hade en barnvallare!
Sådana gener måste föras vidare, inte sant? Så ögon lystes och höfter röntgades och nära nog drog sheltien ner applåder på sitt K-test...”Det var en stabil liten hunn!” ropade testledaren. ”Såna collies är vi inte vana vid!”.
Hane utsågs – elitlydnadshund. Inget K-test, men det kan man vara utan på en hund som tävlar på hög nivå, har visats på stora stökiga utställningar och som dessutom är stadig i skallen och sansad att umgås med, när man kommer och hälsar på. Parning genomfördes, kennelnamn registrerades. Dröm närmade sig verklighet! Fyra valpar föddes. Tre levande, en utan skalltak och utan liv – en perfekt valp från ansiktsskelettet och nedåt, men med ögonglober och hjärna nakna och oskyddade. Det kallas akrani och händer hos människor någon gång på ett par hundra tusen födda. En självbegränsande gen, som man lätt inser, men den finns. Och här hade en från vardera föräldern träffat en likadan. Ja, sånt är livet – det går illa ibland.
Jag plockade undan den dödfödde.
Nästa dag ringde jag rasklubben för att rapportera. Avelsansvarig blev förtjust.
Det är så ovanligt att nån berättar!
En valp, en ljuvlig liten trefärgad ettermyra, var vikt för oss. De andra två skulle säljas. Annons sattes in i Brukshunden och i stora tidningen. Och folk folk började faktiskt ringa. Tyvärr!
En människa ringde för att han ville ha en hund som lätt kunde läras att inte äta upp all mat i matskålen på en gång, det var hans viktigaste krav på hur en hund skulle vara. En annan skulle ha en hund som satt stilla och höll tyst hela tiden. En blev faktiskt arg, när jag sa att jag inte sålde såna valpar som man kunde dra ur kontakten på när man gick till jobbet. Vi fick fatt på två bra hem till sist, sansat vanligt folk med tid och djuröga, men då begrep vi redan att vi inte hade rätt sorts nerver för att sälja hundar.
Ettemyran, hon som var först ut ur valplådan, hon som först lärde sitt namn, hon med strimman i pannan – hon blev väldigt andfådd en dag när sommarvärmen plötsligt slog till. Hon dog på vägen till Djursjukhuset i Skara. Ett hål i väggen mellan hjärtats förmak, kanske – det skulle kunna se ut ungefär så. Ett klaffel? Ett stort diafragmabråck? Det händer oss, så det måste kunna hända dem. Det måste hända ibland. Livet är sådant.
Den här gången ringde jag inte till rasklubben. Gissa varför? Jag ville inte ställa till problem för hanhundsägaren.
Fegt? Sure thing! Men det är på det här viset:
Så länge det är ovanligt att någon berättar, så kommer den som berättar att se ut att vara ensam om felen.
Eller samma sak sedd från andra hållet:
SÅ LÄNGE DET ÄR OVANLIGT ATT NÅGON BERÄTTAR, KAN INGEN AV OSS HA EN ANING OM VAD VI AVLAR PÅ.
Och med denna första inblick i den ädla hundaveln tvärdog mina ambitioner att bli uppfödare. Jag skulle inte klara av fler sådana valpspekulanter. Hellre står jag ut med med 50% dödlighet i en kull. Dödliga genetiska effekter är faktiskt dödliga, så varken hund eller valpköpare behöver dras med dem under långa år. Men resten? Sådana som inte tar livet av hunden, men tar bort poängen med det?
Risken att jag skulle bli den sortens uppfödare som tapetserar vardagsrummet med utställningsvinster var aldrig särskilt stor, så den saken bekymrade mig inte. Det var värre att upptäcka att hundavelsvärlden befolkades av uppfödare, som tapetserade vardagsrummet med prisrosetter och höll tyst om resten – utom när det dök upp hos någon annan, förstås. Som till exempel hos ägaren till lydnadshanen. Hon hade en riktigt bra liten hund, vars goda egenskaper hon bevisade genom att jobba med honom. Och jag skulle lämna uppgifter som gjorde henne till måltavla för tapetserarna?
Alternativt hålla tyst om sådant som faktiskt hade hänt?
Jag kan inte föreställa mig något mindre ädelt. Så därför blev det aldrig någon mer kull.

Bodil Carlsson



Ful hund