Man hör ofta det kravet ställas på domarna, att de skall ”döma efter standarden”. Att ett sådant krav ställs beror på bristande kännedom om vad en standard är och vad den kan användas till. Standarden är ingen konstruktionsritning som man kan mäta de utställda hundarna efter; den är ett ordmåleri föreställande idealhunden, om denna hade existerat.
Om man kritiskt läser
standarden för vilken ras som helst, så märker man att den
(bortsett från att enstaka standards anger maximi- och minimimätt
eller d:o vikt) nästan inte innehåller någonting exakt och att den
är högst ofullständig. Icke mätbara begrepp som ¨kort rygg”
och ”mörka ögon” o s v kommer ständigt igen och dessutom
förutsätter standarden att läsaren redan vet att en hund skall ha
två öron, sju halskotor, fyra extremiteter och tretton revbenspar
etc och nämner ingenting om hur det skall uppfattas om någon av
dessa självklarheter fattas eller är felaktig. Kännedom om
enbart standarden sätter alltså inte någon i stånd att bedöma en
hundras. (Min kurs.)
Är detta Jemima Harrison med lien i högsta hugg? Vilken exteriörhatare döljer sig annars i denna radikala utläggning?
Ingen. Det är SKK:s Hundboken, 1957. Sidorna 462 - 463, om man skall vara noga. I redaktionskommitten satt dåvarande ordföranden i SKK, friherre Carl-Reinhold von Essen, friherre Carl Leuhusen, greve Björn von Rosen och generalsekreteraren i SKK, ryttmästare Ivan Swedrup. (Kapitlet om pälsvård skrevs förstås av en kvinna, men inte heller hon hette Svensson.)
Så hur förklarar man det evinnerliga refererandet till standarden för alltmera föränderliga hundar? Hur förklarar man att hundarna alltmera avviker från sina tidigare skepnader, när standarden inte har ändrat en bokstav? Är domare blinda eller omdömeslösa människor?
Absolut inte. Men de är människor, de också. Lika känsliga för grupptrycket och koderna inuti sociala bubblor som resten av oss. Lika illa rustade att stå emot det som kallas för de små stegens tyranni, förändringar som sker en bit i taget tills det som var konstigt och ovanligt igår blir först det acceptabla och sedan det önskvärda idag. På annat sätt kan man inte förklara FCI:s ordförandes prisrosett till den utmärglade ryska vinthunden (eller en oändlig rad priser från andra domare till deformerade hundar på andra utställningar).
Någon inom SKK sa: ”Om det som var extremt igår är normalt idag, vad är då normalt i morron?" Svaret på den frågan är det samma som på den här:
Hur lätt är det att som inbjuden till ett av många länder på flera kontinenter med resa och uppehälle betalda av inbjudande klubb och sedan, mött av förväntansfulla leenden från stolta hundägare, sätta ner foten och säga: ”Den där hunden är undernärd. Den där kan inte röra sig normalt. Den där kan inte andas!”
Det är inte alls lätt. De flesta av oss skulle inte göra något så obekvämt och pinsamt. Vi skulle inte falla ur ramen.Vi skulle hålla tyst och spela med och sedan övertyga oss själva om att vi gjorde rätt – för alla de andra, de kända namnen, kan ju inte ha fel.
Om, alltså, vi inte hade objektiva kriterier att falla tillbaka på.Och det är exakt det som utställningsvärlden saknar. Så till den grad, tror jag numera, att om ett tryckfel drabbar nästa utgåva av standarden för collie, innebärande att bokstaven s i meningen ”The ears should be tipped” ramlar bort, så kommer vi att få se enörade collies prisas och på nästnästa årsmöte i rasklubben få veta att collien bara skall ha ett öra – för annars kan den inte höra fåren. Tycker ni att det var elakt sagt?
Då skulle ni ha läst en schäfermänniskas förklaring till att schäfrarna inte längre ser ut som de spänstiga, rakryggade hundarna från 1920 års foton av vinnare. Varför har de ändrat sitt yttre så till den grad, tror ni? Jo – det beror på att det har tagit etthundratjugo år av sluten stamboksavel att förmå hundarna att förverkliga sin standard.
Sanslösheten i dagens trendiga hundvärldssnack får vem som helst att uppskatta de gamla ädlingarnas torra klarspråk.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar