KALLA FAKTA?

Nej, jag såg inte hela Kalla Fakta i måndags. När sändningarna blev digitala i höstas och kanalleverantörerna började humma om att jag måste köpa bättre grejer än en tjugofemårig tjock-TV, tog jag mig en funderare på om det verkligen är en medborgerlig skyldighet att ha femtiotums högupplöst TV-bild hemma. För tio minuters nyheter morron och kväll och (om man har tur) en engelsk deckare varannan månad för soffhäng med hund? Jag bestämde mig för att det inte var det, men vacklade ett tag när jag hörde om Kalla Fakta och SKK. Kanske skulle man ändå slå till och köpa nytt?

Emellertid har grinden frusit fast; ingen aldrig så platt TV kan lirkas in genom den smala springa som återstår av öppningen mot gångvägen. Dessutom kunde soffhäng med hund avnjutas lika bra hemma hos grannen, när andan föll på och något såg lockande ut i TV-tablån, men grannen är för tillfället i karantän i väntan på svaret på sitt coronatest, så allt soffhäng är inställt. Detta är den slingrande väg som slutade med att en gammal antitekniknörd tvangs se Kalla Fakta på en liten dataskärm. Det kändes som att bli matad med en citron och det var nog inte mest dataskärmens fel.

Med undantag för inledningen, där SKK:s ordförande och VD filmades som två farbröderligt folkliga män fredligt rastande sina hundar, var det inte mycket som lockade fram ett leende. Resten var som man hade kunnat befara, bara värre - dramaklippt och personfokuserad snabbTV. Tydligen följdes programmet upp av en frågestund på SKK:s hemsida, som gjorde en annan sorts personfokuserad tabbe. Frågestunden blev snabbt borttagen. Det kunde delar av Kalla Fakta-inslaget också gott ha blivit.

Finns det anledning att granska delar av SKK:s organisationskultur? Ja. Ni kan, som drygt ett tusen andra har gjort nu, läsa Eva Schömers inlägg på Collievänner och bilda er en egen uppfattning. Det ärendet var värt en granskning. När ett rykte i höstas så påstår att en person i SKK:s ledning vill bli medlem i en facebookgrupp – just den grupp där tre andra medlemmar drogs inför Disciplinnämnden och fälldes för att de ett år tidigare uttryckt kritik mot just den SKK-funktionärens avelsurval efter att någon tjänstvilligt hade skärmdumpat och vidarebefordrat deras åsikter– hör folk av sig för att de är rädda. De är rädda för sin egen förening. Skall de också bli anmälda nu? Blir de uteslutna och kan inte tävla mera? Får deras hanhund avelsförbud?

När det låter så, finns skäl till granskning. Inga medlemmar skall behöva vara rädda för en svartsjukt vakande överhet i den förening de själva finansierar. Det gäller även om den svartsjukt vakande överheten skulle vara mera tankefigur än verklighet, för också en tankefigur är kraftfull nog att få tyst på folk. SKK:s ledning borde ta sig en funderare på hur det har blivit så, att organisationens egna medlemmar tror att risken att bli straffad handlar om vilka som framför kritik mot vem mera än om innehållet i kritiken.

Men det var förstås inte sådana saker, som Kalla Fakta tog upp.

Jag håller mig till de två ärenden, som jag orkade se. En kvinna berättar om en egenartad reggning av en valpkull. En annan berättar om hur svårt det är att vara hemma, när kennelkonsulenten kommer. Jag har ingen aning om vad som verkligen hände och här är poängen: det har ingen annan heller. Inte SKK:s medlemmar, inte tittarna i sina soffor och säkert inte TV-journalisten.

Låt oss anta, att de två kvinnornas version av händelseförloppet är fullständigt sanningsenlig och att inget är utelämnat eller friserat. Låt oss anta, att SKK:s Disciplinnämnd verkligen på oklara och otillräckliga grunder har klubbat ner dem för att de inte har någon position i organisationen utan är vanligt enkelt folk som gillar Elvis och hästar. Deras protester kan ignoreras. De kan hanteras som Disciplinnämnden finner för gott. TV- versionen skulle i så fall se ut just som den gjorde i måndags. Men om vi i stället antar motsatsen - att det faktiskt finns andra omständigheter, som inte kommer fram? Att händelseförloppet och bakgrunden i vardera fallet inte var så, som respektive huvudperson framställer det, utan att något inte gick riktigt rätt till och att Disciplinnämnden hade fog för sitt ställningstagande? Om journalistens intresse inte var att hitta fakta utan att hitta offer att illustrera med, så skulle TV-versionen också se ut precis som den vi såg i måndags.

Vi tittare skulle inte lyfta på ögonbrynen eftersom vi inte känner till bakgrunden. Men det är exakt det som man behöver journalister till: att ta fram bakgrunden. Då behöver journalisten förstås se till att bli lite påläst först och jag kan inte se, att det jobbet gjordes. Vi såg två personers verklighetsversion presenteras som en sann illustration av SKK. Riktigt så enkelt är det kanske inte, men vi vet inte mera efter programmet än vi visste innan. Det enda vi lite till mans kan vara säkra på är väl att de två intervjuade kvinnorna nu stöts och blöts i oändlighet på sociala skvallermedier. Är det så man åstadkommer förändring?

Finns det inte viktigare saker att rikta kameran mot?

Bodil Carlsson