I den där gamla Hundboken från SKK 1957 står några diskreta rader, som får mig att hoppa till. Den som skriver är Bertil Harrison; om honom vet jag bara, att han höll i den s k Harrison-utredningen. http://collievaenner.blogspot.com/2020/02/tva-oar-i-havet-om-foljderna) - om länken inte fungerar, sök på inlägget från 18 februari 2020: Två öar i havet) som förordade att SKK i stället för att vara en ”exklusiv organisation för utställare och uppfödare” skulle göra om sig till en angelägenhet för alla hundägare. Så här sa han – för sextiofyra år sedan!
”För åtminstone ett 50-tal anomalier känner man med säkerhet till att ärftlighet föreligger./.../ Men det har ju uppfötts hundar i många år och bra hundar, utan att man fäst någon särskild vikt vid sådana här deformiteter – där de någon gång förekommit – säger kanske någon. Varför skall det då bli mera nödvändigt med rigorösa åtgärder nu? Jo, anledningen är helt enkelt att den att det aldrig tidigare bedrivits en så intensiv inavel som i våra dagar. Aldrig tidigare har så få hanhundar använts till så många tikar som nu. Härtill har givetvis framför allt de förbättrade kommunikationerna bidragit. Det finns i vårt land flera raser, inom vilka praktiskt taget alla individerna är mer eller mindre släkt, och de är dessutom nära befryndade med rasens bästa företrädare i andra länder. Självfallet ökar homozygotin inom sådana raser, och recessiva anlag för för defekter av alla slag kommer fram. En i avel flitigt använd hanhund, som är bärare av en recessiv gen för någon allvarlig defekt, kunde på relativ kort tid åstadkomma sådana vådor, att de skulle bli synnerligen svåra att reparera.”
För snart sextiofem år sedan kände en insatt person alltså till runt 50 ärftliga sjukdomar hos hund. Vet ni hur många de är idag? Runt 700. Det beror förstås till stor del på att hundarna och raserna har blivit så många fler och på att kunskapsbasen har ökat ännu mera – kort sagt, det finns flera hundar att hitta genetiska problem hos och det finns flera kunniga människor som hittar dem. Men tyvärr finns en anledning till: inavelsnivåerna har ökat. Och när de gör det – vilket de måste göra så länge man avlar på sluten stambok – så måste med samma nödvändighet vanligheten av recessiva och polygena genetiska sjukdomar öka. Bertil Harrison förstod detta för många år sedan. Hur många uppfödare i den organiserade hundvärlden förstår det idag?
Det finns en viktig faktor till. Bertil Harrison såg den kanske inte, eftersom den just hade börjat verka och eftersom den verkade mitt framför hans näsa. Han skriver, som sagt, år 1957. Två saker hade börjat hända då. Den gamla adeln, titlarna i ledningen för SKK, var på väg att kliva ur hundsportstövlarna och ge sig av på jakt efter andra prestigeobjekt. Oftare och oftare ville på samma gång vanliga människor ha hund med stamtavla. Renrashunden höll på att bli lite folklig. Men inte renrasaveln! Fint var det fortfarande att föda upp hundar. Så uppfödare sprang benen av sig efter de finaste avelshundarna – ja, det var därför de användes till så många tikar! - och de finaste kennelnamnen med det allra adligaste anseendet...
… och i slutet på den vägen är vi alla idag – raser och hundar och hundägare. Om det fortfarande vurmas för England i vissa uppfödarkretsar, så är det inte för att landet exporterade halvt gudomliga hundar, utan för att de exporterade en halvt gudomlig uppfödarstatus och en helt dominerande utställningstradition som enda kriteriet på en bra hund. (Inavelstraditionen fick vi på köpet).
Makten och härligheten och en tätplats i säljligan.Vem vill inte kliva i så fina lediga stövlar?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar