KALLA FAKTA EN GÅNG TILL

Det har gått ett drygt halvsekel sedan SKK:s ledning var en samling adelstitlar; the upper ten, de verkliga höjdarna, sysslar inte med rashundar längre i något land som jag känner till. Men någon klev i de tomma skorna och fyllde ut dem. Hur blev det? Inte alldeles problemfritt. Det är bara att gilla läget, säger SKK:s ordförande och VD med blida leenden i TV- rutan. Är man inte nöjd, så startar man ny hundklubb!

Här är replikskiften som ni inte kommer att få höra i Kalla Fakta i morron kväll.

Uppfödare 1): ”England har inga krav på avelsdjur. Det ska inte vi heller ha!”

SKK: ” Passar inte regelverket? Då är det väl bara att starta eget.”

Uppfödare 2): ”Varför måste just Sverige vara så himla speciellt med en massa regler? I andra länder är det enklare att vara uppfödare!” SKK: ”Mja, det där stämmer inte riktigt. Det finns regler i andra länder också. Men om du inte tror det, så är det väl bara att flytta.”

Uppfödare 3): "Går den här utredningens krav igenom, så slutar jag med rasen!” SKK: ”Varsågod. Det finns 347 andra raser att välja på.”

Varför låter det inte så, när kennelklubbarna talar med kända uppfödare?

                                                              * * *

Runt 5% av SKK:s medlemmar är uppfödare. Några få är stora, kända namn; de flesta är det inte. SKK:s  organisationsutredning säger att mellan 3 och 7 procent av alla hundägare har hund för utställning; enkel överslagsberäkning får det till att minst 90% av oss har hund för annat än uppfödning och/eller utställning. Men det är något udda med procentens fördelning, för ju högre upp i organisationen man tittar, desto mera koncentreras uppfödar- och utställningsintressena. Att växande kunskaper i biologi och genetik breder ut sig i omvärlden och rent av tränger in i kennelklubbarna själva räcker inte riktigt till för att förändra deras styrning. Att det stora flertalet valpköpare fokuserar på sällskap och motion, på jakt, eller på träning på hobbynivå med våra hundar, räcker inte heller. Gamla sociala ekon är långlivade; den som har klivit i fina skor vill gärna fortsätta ha dem på. Känslan av att vara den som vet och bestämmer är beroendeframkallande. Hur man annars skulle förklara Utställningskommitténs attityd när den talar om för SKK:s delorganisationer vad de ska rätta sig efter, förstår jag inte. Varför Utställningskommittén blev överraskad av de berörda organisationernas ilska förstår jag ännu mindre. Är det en nyhet för kommitténs medlemmar att alla inte delar deras synsätt?

I så fall behövs en motvikt. Men alla som har varit med ett tag vet, att riktigt så enkelt som att starta ny hundorganisation är det inte. Det är liksom inte bara att resa sig upp och gå. SKK och dess underordnade organisationer har nästintill monopol på träning, prov och tävling med hund. SKK har i praktiken monopol på registrering av hundar och deras hälso- och tävlingsdokumentation. Detta är överlag en bra sak. Var och en av oss som har visat valpspekulanter hur man hittar till RAS och Hunddata förstår varför; var och en som har berättat för hundägare och uppfödare i andra länder om hur det fungerar här förstår det också. Men...

Ett monopol med en inte helt representativ toppstyrning skapar spänningar som kan slå tillbaka.

Det är sådana saker som man kunde ha pratat om i Kalla Fakta. Emellanåt ser det ut som om de styrande traditionerna i kennelklubbarna fortfarande är de, som Bertil Harrison för sextio år sedan rådde SKK att begrava – exklusiva uppfödar- och utställarintressen. För egen del är jag rädd för att de där gamla traditionerna på sikt kommer att begrava kennelklubbarna, om de inte ser upp. En sådan utveckling skulle inte vara bra för oss valpköpare, inte för alla de vanliga seriösa uppfödarna och rakt inte för hundarna.

Bodil Carlsson

 P S: Läs de två kommentarerna nedan för en överblick över representationen i kennelfullmäktige!