Det har gått ett drygt halvsekel sedan SKK:s ledning var en samling adelstitlar; the upper ten, de verkliga höjdarna, sysslar inte med rashundar längre i något land som jag känner till. Men någon klev i de tomma skorna och fyllde ut dem. Hur blev det? Inte alldeles problemfritt. Det är bara att gilla läget, säger SKK:s ordförande och VD med blida leenden i TV- rutan. Är man inte nöjd, så startar man ny hundklubb!
Här är replikskiften som ni inte kommer att få höra i Kalla Fakta i morron kväll.
Uppfödare 1): ”England har inga krav på avelsdjur. Det ska inte vi heller ha!”
SKK: ” Passar inte regelverket? Då är det väl bara att starta eget.”Uppfödare 2): ”Varför måste just Sverige vara så himla speciellt med en massa regler? I andra länder är det enklare att vara uppfödare!” SKK: ”Mja, det där stämmer inte riktigt. Det finns regler i andra länder också. Men om du inte tror det, så är det väl bara att flytta.”
Uppfödare 3): "Går den här utredningens krav igenom, så slutar jag med rasen!” SKK: ”Varsågod. Det finns 347 andra raser att välja på.”
Varför låter det inte så, när kennelklubbarna talar med kända uppfödare?
* * *
Runt 5% av SKK:s medlemmar är uppfödare. Några få är stora, kända namn; de flesta är det inte. SKK:s organisationsutredning säger att mellan 3 och 7 procent av alla hundägare har hund för utställning; enkel överslagsberäkning får det till att minst 90% av oss har hund för annat än uppfödning och/eller utställning. Men det är något udda med procentens fördelning, för ju högre upp i organisationen man tittar, desto mera koncentreras uppfödar- och utställningsintressena. Att växande kunskaper i biologi och genetik breder ut sig i omvärlden och rent av tränger in i kennelklubbarna själva räcker inte riktigt till för att förändra deras styrning. Att det stora flertalet valpköpare fokuserar på sällskap och motion, på jakt, eller på träning på hobbynivå med våra hundar, räcker inte heller. Gamla sociala ekon är långlivade; den som har klivit i fina skor vill gärna fortsätta ha dem på. Känslan av att vara den som vet och bestämmer är beroendeframkallande. Hur man annars skulle förklara Utställningskommitténs attityd när den talar om för SKK:s delorganisationer vad de ska rätta sig efter, förstår jag inte. Varför Utställningskommittén blev överraskad av de berörda organisationernas ilska förstår jag ännu mindre. Är det en nyhet för kommitténs medlemmar att alla inte delar deras synsätt?
I så fall behövs en motvikt. Men alla som har varit med ett tag vet, att riktigt så enkelt som att starta ny hundorganisation är det inte. Det är liksom inte bara att resa sig upp och gå. SKK och dess underordnade organisationer har nästintill monopol på träning, prov och tävling med hund. SKK har i praktiken monopol på registrering av hundar och deras hälso- och tävlingsdokumentation. Detta är överlag en bra sak. Var och en av oss som har visat valpspekulanter hur man hittar till RAS och Hunddata förstår varför; var och en som har berättat för hundägare och uppfödare i andra länder om hur det fungerar här förstår det också. Men...
Ett monopol med en inte helt representativ toppstyrning skapar spänningar som kan slå tillbaka.
Det är sådana saker som man kunde ha pratat om i Kalla Fakta. Emellanåt ser det ut som om de styrande traditionerna i kennelklubbarna fortfarande är de, som Bertil Harrison för sextio år sedan rådde SKK att begrava – exklusiva uppfödar- och utställarintressen. För egen del är jag rädd för att de där gamla traditionerna på sikt kommer att begrava kennelklubbarna, om de inte ser upp. En sådan utveckling skulle inte vara bra för oss valpköpare, inte för alla de vanliga seriösa uppfödarna och rakt inte för hundarna.
Bodil Carlsson
P S: Läs de två kommentarerna nedan för en överblick över representationen i kennelfullmäktige!
Kommentar från Mari Edman i fb-gruppen Avelsdata. Lång, men läs- och tänkvärd!Publiceras här med M E:s tillåtelse.
SvaraRaderaMari Edman:
En anledning till att "utställarna" har så många representanter i SKK-toppen är att länsklubbarna står för en stor andel av medlemskapen i SKK, som alltså inte har 270 000 unika medlemmar. SKK-medlemmarna löser 270 000 medlemskap i organisationen. Själv har jag haft fem som flest samtidigt och räknades då alltså fem gånger i de där 270 000.
Nya valpköpare tror till exempel ofta att det endast är genom att bli medlem i en länsklubb som man blir medlem i SKK. En hel del uppfödare tror detsamma, har jag förstått i debatter. Och att de får Hundsport tolkar de som ett kvitto på att de är medlemmar i just SKK.
Enligt den senaste verksamhetsberättelsen var 35 procent av de knappt 77 000 länsklubbsmedlemmarna 2018 nya medlemmar, så det är stor omsättning på dessa medlemmar. Den stora majoriteten av dem varken deltar eller engagerar sig i verksamheten. Det är också åt länsklubbarna som SKK centralt jobbar aktivt med erbjudanden för att locka nya medlemmar bland valpköpare. Arbetet ingår i det så kallade länsklubbsuppdraget, som länsklubbarna betalar SKK:s kansli för att utföra.
Och länsklubbarna ägnar sig i huvudsak åt två saker - utställning och att utbilda uppfödare. Därför är det de två kategorierna av medlemmar som brukar bli förtroendevalda i länsklubbar.
Tack vare att de 25 länsklubbarna har så många medlemmar har de också många delegater på kennelfullmäktige och därmed väldigt stor makt. Specialklubbarna har tillsammans också många delegater på kennelfullmäktige, men dessa klubbar är mycket mer splittrade som grupp och ägnar sig oftast åt flera verksamheter.
Även i special- och rasklubbar är förstås utställning en stor verksamhet. Så även bland de förtroendevalda i dessa klubbar är "utställarna" väl representerade, trots att bara en minoritet av medlemmarna faktiskt ställer ut sina hundar.
De så kallade verksamhetsklubbarna, som inte alls ägnar sig åt utställning, är små. Svenska Agilityklubben hade 1 300 medlemmar 2019. Och Svenska Noseworkklubben, som än så länge bara är avtalsansluten och därför inte har rösträtt på kennelfullmäktige, hade 3 700 medlemmar 2019.
Här fortsätter Mari Edmans kommentar i fb-gruppen. Återigen - mycket läs- och tänkvärt:
SvaraRaderaDet finns en stor snedfördelning i hur många röster som klubbarna har på kennelfullmäktige.
SBK, alltså den största specialklubben, hade tack vare sina nästan 55 000 medlemmar 13 röster på senaste kennelfullmäktige. Den näst största specialklubben, SSRK som ansvarar för 14 raser, hade med sina knappt 23 000 medlemmar 7 röster.
Men till skillnad från de rikstäckande specialklubbarna räknas inte länsklubbarna som en enhet, utan var och en av de 25 länsklubbarna skickar sina egna delegater. Och det vinner länsklubbarna många röster på.
På kennelfullmäktige 2019 hade länsklubbarna, som alltså alla verkar för samma intressen och verksamheter, tillsammans 59 röster. Om antalet röster i stället hade varit baserat på det totala antalet medlemmar i länsklubbarna, 77 000, så hade länsklubbarna tillsammans bara haft 18 röster.
Det här beror på hur rösterna på kennelfullmäktige är fördelade. En klubb med färre än 1 000 medlemmar har 1 röst. En klubb med knappt 5 000 medlemmar har 3 röster. En klubb med knappt 10 000 medlemmar har 4 röster. Har klubben över 10 000 medlemmar får klubben ytterligare 1 röst per påbörjat 5 000-tal medlemmar.