Om hundaveln blev ett reservat för artonhundratalsbiologi så finns förklaringen i historien. Den brittiska traditionen var den etablerade föreställningsvärlden, det var den som fanns, så det blev den som gällde.
Det fanns ingen annan tradition att ta över den gången – det fanns inga stora kunskaper om genetik på femtiotalet och de som fanns, fanns inte hos vanligt folk - och försäljningssiffrornas medvind bekräftade ju att man gjorde så rätt, så rätt, när man linjeavlade och fokuserade på exteriör. Det var så det gjordes i England och där visste de ju hur man bär sig åt.
Eller hur?
För en tid sedan skickade någon mig ett inlägg från en svensk uppfödare. Det är ungefär tio år gammalt och rasen är inte collie, men tänkesättet känns igen. Inlägget handlar om ”den trygga uppfödningsformen” - jodå, linjeavel. Resonemanget är intressant på mer än ett sätt. Dels för att det uttrycker en tradition som fortfarande lever och ännu mera för att det utanför hundvärlden inte finns så många andra sammanhang, där man har chansen att höra artonhundratalet föra ordet. De kända uppfödarnas status, linjeaveln som de sysslade med för hundrafemtio år sedan och fortfarande håller sig till, skrämselvärdet i ”gener som inte känner igen varandra” när man utavlar inom sin ras*, alla sjukdomar som kan dyka upp i utavel och framförallt den stora insikt som linjeavel bevisar hos uppfödaren – det är äkta artonhundratal. Engelskt artonhundratal. Det visste ingenting om gener och det har aldrig hört ordet bästföredatum.
Att läsa först det inlägget och sedan rapporterna om vanligheten hos genen som ger ichthyos är faktiskt som att höra två århundraden stå och hojta åt varandra. Det ena århundradet har tyvärr en selektiv hörsel. Det kan aldrig ha hört nutida forskare inom människans genetiska sjukdomar tacksamt nämna hur väldigt mycket mera tid och resurser som hade behövts för att hitta ansamlade sjukdomsgener, om inte renrasaveln på hund bjudit på så många bra exempel.
Varför stannar man i en föråldrad tankevärld? Sanningen är enkel – det gör vi allesammans, så länge som det är bekvämt. Om tankevärlden hänger ihop med framgång och grupptillhörighet är det obekvämt och onödigt att ändra uppfattning. Efterfrågeexplosionen under de senaste sextio åren skapade en gemensam bas inom hundbranschen. Uppfödare med kennelnamn var visserligen en minoritet här i världen, men en speciell minoritet, liksom lite utvald, och sammantaget blev man snart tillräckligt många för hålla med varandra om att man gjorde så rätt, så rätt. Man sålde ju!
Kom ihåg – sextio år är två människogenerationers minne. Inte så många av oss minns längre tillbaka och ännu färre räknar med att det som har varit vår verklighet länge faktiskt kommer att förändras. Det som har gått bra för oss så länge vi minns måste ju bara fortsätta gå bra.
Eller hur?
Den här uppfödaren framhåller en kull med även för den kenneln ovanligt hög inavelsgrad, som nådde diverse framgångar. Kullen är det enda kvitto som behövs på att släktskapsavel fungerar. Den har fria ögon - ”de som är lysta” - och fria höfter och alltså är allt bra. Bara att fortsätta!
Med det tänkesättet får man vara glad, om genen bakom en snäll åkomma är den vanligaste mutationen. Det man inte blir särskilt glad åt är att hundorganisationerna inte öppet och klart hjälpt sina uppfödare att förstå skillnaden mellan framgång på kort sikt för en kennel och fortlevnad på lång sikt för en ras.
Det finns alltid folk som har tur på kort sikt. Den här uppfödaren kan ha rätt om sin kull och om att kennelns linjeavlade valpar överlag har varit friska. Det kan ha fungerat under de trots allt få år, sett i relation till rasens historia, som kenneln har varit igång. Det linjeavel ger är ju förutsägbarhet på kort sikt.
Det den gör på lång sikt är att skapa bekymmer för kommande generationer hundar och uppfödare. Det enda som inte är förutsägbart är vilka bekymren blir, för där bestämmer slumpen. Det beror på vilka genförändringar som först de tidigaste och sedan de mest använda avelsdjuren inom rasen råkade bära omkring på. Det kan vara relativt oskyldiga saker som ichthyos och CEA, eller tidig blindhet och hjärtsjukdom. Men om perspektivet alltid handlar om nästa kull, eller om att på trettio år föda upp så många hundra valpar att de måste vara en betydande andel av rasen och om den samlade extrainkomsten i dagens penningvärde motsvarar ett skapligt antal miljoner – varför bekymra sig om långtidsperspektivet?
Pengarna och statusen hamnar ju hos mig idag. Konsekvenserna hamnar hos någon annan i morron.
Avel inom en sluten stambok är ett kollektivt projekt över lång tid, men när det drivs av konkurrerande individer med kort perspektiv behövs regler för aveln. Det är i reglerna som långtidsperspektivet finns. Långtidsperspektivet är rasens fortlevnad.
Bodil Carlsson
* Gener som inte känner igen varandra är bara ett problem för den som försöker korsa två olika arter med varandra. Det blir ju inte så många avkommor om man korsar hund och katt, till exempel, men det har ingenting att göra med utavel, som är att para två så litet besläktade individer som man kan hitta inom en och samma hundras.
Linjeavel, linebreeding på engelska, för den som undrar = låggradig eller urvattnad form av nära släktskapsavel. Går ut på att man t ex parar morfar med sondotter, kusiner eller sysslingar med varandra. Man håller sig inom "sina linjer". Linjeavel är såvitt jag kan förstå fortfarande dominerande i England. Först på senare år har engelska kennelklubben förbjudit inbreeding, inavel, som t ex far/dotterparning eller helsyskonparning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar