Till SKK:s centralstyrelse
BÄSTA CS!
Det som följer är
ett lång text, men jag ber er läsa den innan ni fattar beslut om
Collieutredningens förslag till åtgärder mot ett välkänt
problem.
Rykten är seglivade. Det
är sanningen bakom dem också ibland. Efter trettio år med collie
får jag samma kommentar från veterinärer och från andra
hundägare. ”Så lugna de är! Det är ju inte så collies brukar
vara!” Idag frågar yngre människor ofta ”Vad är det där, nån
sorts border collie?” Registreringssiffrorna för vår ras faller.
Inte lika drastiskt som i hemlandet, men de faller även här. Collie
håller på att bli ovanlig. Om man inte förstår, att ryktet om
dåliga nerver har en grund och är en viktig anledning, utan hellre
vill tro att det beror på att rasklubben tar upp problemet för att
kunna göra något åt det, då lever man i ett slutet rum. Det är
inte en väl vald plats att fortsätta vistas i, när omvärldens
intresse tynar.
Lika länge som jag har
haft collie har samma bittra bråk om rädslor pågått inom
rasklubben. Varför just här? Vår tradition är annorlunda. Här är
vi tillräckligt många som har vant oss vid våra collies som
fungerande familjehundar och - för de intresserade - agility- och
brukshundar. Det var som användbar ras den kom hit en gång och det
är så många av oss har levt med den. Vi vet, att ljudskräck och
ängslighet inte är ”rastypiska drag”, därför att tillräckligt
många av oss har haft både/ och – både orädda, fina, vänliga
hundar som var med oss på allt och så den där lika fina, vänliga
hunden som kissade på sig av skräck om ett skott small i skogen en
kilometer bort och som sedan i fjorton dagar vägrade gå åt det
hållet. Vi är tillräckligt många
som har upplevt skillnaden mellan rädsla och orädsla hos samma ras.
Tror ni att vi älskade den rädda hunden mindre? Det gjorde vi inte.
Men de orädda hundarna lärde oss något.
OBEFOGAD RÄDSLA ÄR
INTE MERA RASTYPISK FÖR COLLIE ÄN HJÄRTFEL FÖR CAVALIER KING
CHARLES.
I många raser har en
avelstradition konstruerad för att säkra och förtäta egenskaper
skapat genetiskt grundade problem. Golden
fick en ofarlig mjällbildning,
följden av en klassisk recessiv nedärvning vars skyldiga gen kan
hittas med ett enkelt DNA-test, om man anser det behövligt. Cavalier
fick en anhopning av ett potentiellt dödligt hjärtfel och collie en
anhopning av benägenheten för överdrivna rädslereaktioner. Hur
många gener som är inblandade i dessa två och exakt hur
nedärvningen ser ut är inte klarlagt ännu, men ärftligheten är
lika tydlig som för en annan polygen hälsorisk, som SKK lagt ner
möda på att reducera - HD. Flera gener bidrar med sin lilla bit
och när de sammanträffar, är resultatet lidande för hunden.Vi vet
inte vilka generna är, men vi vet hur man undviker dem.
Hälsoprogrammen för polygena sjukdomar följer samma linjer.
Man väljer helt enkelt att avla på de minst drabbade.
Den
svenska rasklubben för collie är stor. Många medlemmar är vanliga
hundägare och majoriteten har varit på rasklubbens sida under alla
år som den har försökt få uppfödare att enas om att problemet
med rädslor både existerar och behöver åtgärdas. 2009 vände sig
rasklubben till sist till SKK, lade fram colliens MH-resultat och bad
om hjälp. Rasens MH-genomsnitt var helt enkelt sorgligt – inte
bara jämfört med andra bruksrasers utan också jämfört med rena
sällskapshundars - och berättelserna från lessna valpköpare
många.Vi hade helt enkelt för många rädda hundar. Ryktet hade en
grund.
SKK
tog rasklubbens oro på allvar. Man anlitade två forskare från
SLU, Per Arvelius och Katja Nilsson, för att kartlägga situationen.
Arvelius och Nilsson började med att skapa en enkät om hur
collieägare upplevde sina hundar i vardagssituationer. Gensvaret var
enormt. Arvelius och Nilsson kommenterade efteråt, att collieägarnas
engagemang i hur deras hundar hade det i vardagen var så stort –
svarsfrekvensen var ovanligt hög och folk inte bara svarade på
frågorna, de skickade in foton och videos för att visa sina hundars
reaktioner. Själv minns jag hur glada många av oss var. Äntligen
lyssnade någon!
När
enkätsvaren sedan gicks igenom, var överensstämmelsen mellan
beteende i vardagen och beteende på MH tydlig. Det var ärftligheten
också. Hundar som var stabila i vardagen var stadiga i nerverna på
MH och de var mera släkt med varandra än med rädda hundar. Hundar
med kraftiga rädslereaktioner i vardagen hade samma rädslereaktioner
på MH och de var oftare släkt med varandra än med orädda hundar.
Hundar med bättre värden på egenskapennyfikenhet/orädsla hade
mindre risk än andra för skotträdsla, ljudrädsla och social
rädsla. Utifrån detta skapades mentalindex, som förutsäger risken
för överdriven rädselebenägenhet hos en kull utifrån
föräldrarnas och de nära släktingarnas resultat på samma sätt
som HD-index förutsäger risken för höftledsfel.
Allt
detta arbete ingick i Projektet Mentalt Sund Collie, som SKK
tillsammans med rasklubben och SLU startade och investerade både
stöd och pengar i. Medlemmar i rasklubben bidrog också: många
skickade in pengar och utanför rasmontern på MyDog stod collieägare
med insamlingsbössor. Vi hoppades så mycket på en förändring.
Motståndet från vissa uppfödare fortsatte ändå. De ville inte
ändra sina prioriteringar. Från 2016 får ingen längre avla på
brutna MH:n, men det går bra att avla på femmor på skotten och
lågt värde på nyfikenhet/orädsla – och det gör man, ungefär
som engelska cavalieruppfödare använder möjligheten att avla på
mycket unga hundar, eftersom inga regler hindrar dem.
När
rasklubben till sist begärde åtgärdsprogram, gick förslaget
igenom hos SBK och hos SKK:s Avelskommitté och fortsatte sedan
vidare till CS för beslut. CS tillsatte 2018 en utredningsgrupp,
som efter långt arbete lade fram sitt resultat. Nu är det dags för
CS att fatta beslut.
Att
tillsätta utredningen var klokt. Överväger man regler, som kommer
att tas emot med tacksamhet av många men framkalla protester från
inflytelserika uppfödare, måste man ha bra på fötterna. Med
Collieutredningen har man fått det. Man har det underlag man behöver
och ett välgenomtänkt förslag till åtgärder.
Åtgärderna
följer samma grundprinciper som hälsoprogram för cavalier och för
HD. Man väljer de minst drabbade. Inga avelsdjur slås ut, men
kombinationerna förändras. För cavalier betyder det åldersgränser
för avel. Gränserna har funnits på plats i närmare tjugo år och
skärptes ytterligare 2017; för den rasen var SKK föredömligt
snabb att agera. För collie betyder det bara, att varje parning
skall resultera i kullar med mentalindexvärden för en enda
egenskap, nyfikenhet/orädsla, som successivt närmar sig rasens
genomsnitt och som över ett antal generationer slutligen skall lyfta
genomsnittet. I vilken riktning?
I
riktning mot den där normalt stabila, glada hunden som de allra
flesta valpköpare vill ha och förväntar sig att få, när de köper
från SKK:s uppfödare. Det finns en anledning till att svenska SKK
både har gott rykte internationellt och stor andel reggade hundar
här hemma: intresset för bra hundhållning, öppenheten om fakta
och omsorgen om hundarnas hälsa har ett utrymme och en
handlingskraft som inte finns överallt.
Vår
tradition är annorlunda. Den är värd att vi vågar stå för den.
Gör det, CS! Tillräckligt många år har gått förbi, men än
finns tid för vår ras.
Skövde
den 30 augusti 2020
Bodil
Carlsson
medlem
i Svenska Collieklubben och i SKK
Kopia
för kännedom till SBK:s FS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar