HJÄRTESORG

Mitralisklaffen gör sitt jobb i däggdjurshjärtat som svängdörr mellan vänster förmak och vänster kammare. Om den inte klarar det jobbet har man inte mycket till liv kvar, varken i längd eller i kvalitet.

Svängdörren öppnas för att släppa fräscht syrerikt blod från lungorna från vänster förmak in i vänster kammare. Sedan slår den igen för att blodet inte skall läcka tillbaka in i förmaket. Den där skvätten färskt blod från lungorna är i varje ögonblick den värdefullaste kortsiktiga tillgång som en däggdjurskropp har. Att hålla den på rätt plats är en fråga om överlevnad.

Om dörren inte stängs bakom blodet, svischar det tillbaka in i förmaket, pumpas in i kammaren igen, läcker tillbaka, pumpas ut igen och så håller det på – i varje ögonblick. Rundgången mal sönder hjärtats styrka och uthållighet. Man dör en sorts lång kvävningsdöd. Hjärtat kämpar i det längsta; ork och andningsförmåga försvinner litet i taget. Man kan ha tur – svängdörren står bara lite på glänt – och då är andnöden och tröttheten lindriga och kommer sent; eller så kan man ha otur. Har man riktig otur, så kollapsar hela dörren.

Mitralisklaffel av olika slag, men med samma konskevenser, finns hos både människor och hundar. Just den variant som finns hos Cavalier King Charles, MMVD, är inte alls ovanlig hos gamla hundar av alla raser – något måste ju även hundar dö av. Det speciella med cavalier är är att det händer så ofta och så tidigt. Engelska kennelklubben anger, när den 2018 äntligen tillkännager ett nytt hälsoprogram för rasen, att hjärtfelet finns hos mer än 40% av alla cavaliers. Det dyker upp redan hos de unga – det är alltså de med otur. Sedan blir det vanligare för varje år som hundarna lever. Det har en solklar ärftlighet, men ännu vet ingen exakt hur den ärftligheten ser ut eller vilka gener som är inblandade. Däremot vet man detta: valpar efter föräldrar som utvecklar sitt blåsljud sent blir som föräldrarna. De lever längre. De kan rentav leva så länge, att de med ålderns rätt hinner dö av något annat.

MMVD hos cavalier har varit känt länge. 1998, tjugo år före engelska KC:s nya avelsprogram, hölls ett möte för cavalieruppfödare i USA. Det organiserades av den ursprungliga rasklubben - alltså den som inte tillät att dess uppfödare sålde valpar till djurbutiker. Två amerikanska och två brittiska veterinära hjärtspecialister och en inbjuden svensk genetiker, Lennart Swenson, föreläste. Hjärtspecialisterna förklarade själva hjärtfelet och undersökningsmetoderna som används för att hitta det. Lennart Swenson lade fram ett förslag till åtgärd. Han sa, att flera gener var inblandade och att en av dem troligen var en värsting, som ställer till det så att hjärtklaffsfelet kommer så tidigt hos så många cavvar. Så vad kunde man göra?

Jo – man undersöker hundarna varje år. Alla hjärtan har blåsljud, men en skadad mitralklaff ger ifrån sig ett speciellt blåsljud. Om man hittar det blåsljudet hos en mycket ung hund, utesluter man den från avel. Ju yngre hunden är när blåsljudet börjar höras, ju mera illavarslande för den hundens framtid och för den hundens valpar. Hundar skall inte gå i avel förrän de har hunnit bli två och ett halvt år utan blåsljud. Hundar efter föräldrar som har hunnit bli fem år gamla utan blåsljud prioriteras i avel.

Om man gör så, kommer värstinggenen att elimineras på några generationer. Man väljer helt enkelt bort de hundar som har den och då försvinner den ju. Man väljer andra avelsdjur till sin tik eller hane i stället för den som har ett omisskännligt blåsljud redan i tvåårsåldern. Man väljer äldre hanar. Man prioriterar om.

Då kan man skjuta debuten av klaffsjukdomen högre upp i åldern för varje hundgeneration. Då minskar man andelen man unga döda och ökar andelen långlevare. Det tar några hundgenerationer att förskjuta den genetiska bördan åt rätt håll. Men när man gör så, undviker man värstinggenen utan att ens behöva veta vilken den är.

Det var alltså förslaget från Lennart Swenson och det blev rasklubbens rekommendation till sina uppfödare. Det var en kompromiss – rent genetiskt skulle man ha lagt åldersgränsen för avel till fem år utan blåsljudsdebut - men man ville inte slå ut delar av rasens avelsbas med drastiska begränsningar och man ville inte heller att för många uppfödare skulle backa ur.

Svårt att förstå? Knappast. Rasklubben antog förslaget på stående fot. Det som hände sedan är svårare att förstå. Eller så är det tvärtom sorgligt lätt.

MAJORITETEN AV CAVALIERUPPFÖDARNA STRUNTADE I REKOMMENDATIONEN.

Kommentar från en amerikansk klubbmedlem som deltog: ”De hade inte lust att hålla hundar i två och ett halvt år innan de fick ta en kull. En känd uppfödare sa rakt ut att han för sin del inte tänkte vara med på såna rekommendationer. Han gillade att ta första kullen på sina tikar medan de fortfarande höll på att växa, för dräktighet vidgar deras bröstkorg.”

Man kan förstås inte veta, om uppfödaren verkligen trodde på det där, eller om han bara tyckte att han hade hittat ett snyggt svepskäl för sitt intresse av snabbavel. Blandrasuppfödaren i mitt grannskap som har bråttom till nästa kull säger också rätt konstiga saker om hundar ibland. Skillnaden mellan dem är att den kände amerikanske uppfödaren senare av uppskattande kollegor valdes till nästa ordförande i rasklubben.

Swensons rekommendation föll delvis i glömska. Information plockades bort från hemsidan. Den nybildade konkurrerande cavalierklubben, AKC:s skyddsling, hade inte mycket att säga om genetikerns åtgärder mot hjärtklaffsfelet. Det den säger idag på sin ”informationssida” är i mina ögon pinsammare än tystnad. Den packar in informationen om hjärtundersökningar i påståenden om hur genetiskt sjuka blandrashundar är och hur bra cavvar kan leva med sitt hjärtfel. Men på senare år har även den rasklubben börja förespråka hjärtkontroller och uppfödare har börjat följa rekommendationerna. Resultat? Färre unga hundar drabbas, säger min källa i USA, och kanske, kanske ser man en ökning av medellivslängden. Men tiden som gick medan man inte gjorde något är samma tid som kunde ha skapat en bättre situation för hundarna och deras ägare idag.

Om alltså uppfödarna hade velat vara med på tåget. Finns det seriösa uppfödare av cavalier i USA? Självklart. Några har alldeles frivilligt hela tiden gjort som Lennart Swenson föreslog för alla dessa år sedan. Men jag avundas dem inte, för det verkar ha funnits gott om lediga platser på tåget och det måste ha varit en stor sorg att se vad som tilläts hända deras ras.

Bodil Carlsson