LÅNGLÄSNING

 

En uppfödare uttalar på ett medlemsmöte i sin rasklubb, att valpköpare inte borde ha lika stor rösträtt som uppfödare.

En valpköpare som ställer upp som kassör i sin rasklubbs styrelse möts av rop från årsmötesförsamlingen: ”Och hur många kullar har du fött upp då?”

En facebookgrupp som handlar om kennlars avelsresultat får höra att avelsresultaten är uppfödarnas ensak, valpköpare och annat vanligt folk ska inte lägga sig i.

En rasklubb vill skippa rekommendationerna om att röntga höftleder hos avelsdjur. SKK:s avläsare – specialutbildade veterinärer, ifall ni undrar - är dåliga och inkompetenta, heter det. Bevis: i andra länder släpps fler höfter igenom.

En collieuppfödare säger att de enda regler som borde få finnas för avel är de som finns i rasens ursprungsland och nu gissar ni rätt – i rasens ursprungsland finns inga regler. (Förutom att det är förbjudet att para merle med merle för att inte dra på valparna risk för syn- och hörselnedsättning och det finns säkert de som är sura över den frihetsinskränkningen också).

Vad är det som låter? Bortskämdhetsfaktorn.

Som vanlig människa frestas man ju att säga, att om galoscherna inte passar, så är det väl bara att flytta. Man har all rätt att slå ner bopålarna i ett land, där röntgenavläsarna uppfyller ens drömmar eller där inga regler överhuvudtaget existerar. (Colliens ursprungsland registrerade förra året bara 531 valpar, så vem vet, engelsmännen skulle kanske uppskatta ett tillskott?) Däremot kan man som säljare inte vänta sig att ens köpare ska vara tysta, eller ännu hellre frånvarande, på de gemensamma mötena och däremellan bara tacksamma och glada för att få betala. Riktigt så beviljat brukar man inte få ha det här i livet, särskilt inte i längden.

Inte kan det vara kul att vara SKK och behöva tampas med den faktorn. Men det riktigt trista är, att bortskämdhet inte det bästa man kan luta sig mot, om man vill möta renrasavelns problem med en hållbar motstrategi. Om man inte gör det, är risken att motstrategierna kommer från helt andra håll.

Det värsta med bortskämdhetsfaktorn är inte att den får folk djupt inne eller högt uppe i hundvärlden att häva ur sig dumheter. Det värsta är att den skapar en känsla av osårbarhet.

Det här är ett klipp ur en en s k long read, en långläsare, i engelska tidningen The Guardian som publicerades häromveckan. Artikeln handlar om hur vi hanterar våra sällskapsdjur och heter Love them to death: Älska ihjäl dem. The Guardian når med sin nätupplaga runt 20 miljoner läsare på en månad.Tror ni att tidningen väljer ett ämne som bara intresserar ett fåtal för sin long read ? Författaren står vid ett övergångsställe i väntan på att ljuset ska slå om. Hon ser en trubbnos. Nej, förresten - hon hör en trubbnos.

”I stand at the traffic lights waiting to cross. A young man beside me holds a lead – at the end of it is a puppy standing patiently between us. In the moments before the crossing signal, I listen to the dog breathe. The sound is old and bronchitic, a dissonant issuing from this neat little body, the laboured wheezing of a young dog’s breath. The man is fashionably dressed, and the dog most probably loved and precious. I’m not sure if the dog is a French bulldog or a pug, but he’s one of those that now form a widespread, snuffling, breathless band of canine respiratory distress. The lights change, and man and dog walk off, the dog carrying his possibly malign genetic destiny, his future skin-fold pyoderma, the corneal ulceration that may affect his protruding eyes, the upper airway obstruction that is probably already causing him to wheeze. It’s not the first time I’ve wondered – what made this man and others seek out and pay for creatures who may live shortened, suffering lives?” (Esther Woolfson, The Guardian, 11 augusti 2020)

Samtidigt hörs uppgifter om ett kommande franskt lagförslag: ägare till ”extrema hundar” med egenskaper som kan orsaka lidande kan komma att åläggas att sterilisera sina djur. Tysklands minister för jordbruks- och djurfrågor förvarnar om ett nytt lagförslag, där hundar med drag som bedöms orsaka lidande eller ohälsa skall förbjudas på utställningar. “Animals are not there to fulfill the questionable aesthetic desires of their owners. They are not mascots. If breeding prevents any behavior that is appropriate for the species, it is cruelty to animals. Animals with Qualzucht already banned here - and yet it still happens. I want to end that: I will ban the display of dogs with breeding characteristics that hinder animal welfare. This is an effective lever to remove incentives for such breeding. and to protect the animals as best as possible. " ( Dogzine.eu, 18 augusti 2020)

”Djur finns inte till för att tillfredsställa ägarnas tvivelaktiga estetiska preferenser. De är inga mascotar. Jag kommer att förbjuda att man visar upp hundar med framavlade drag som förhindrar djurens välmående. Det är en effektivt metod för att ta bort drivkraften för sådan avel.”

Säger Tysklands jordbruksminister. Politiker är som tidningar, de brukar inte gå ut med sådant som de vet inte går hem hos publiken.

.

Den internationella marknaden för sällskapsdjur, framförallt hund, och framförallt trubbnosar, har vuxit starkt på senare år. Men motståndet har också vuxit.

Efterfrågefesten gav grönt ljus till domarnas fria skön och till uppfödarpreferenser. Ingen skulle komma och lägga sig i. Det var bara att tuta och köra. Nu börjar det blinka rött. Om hundorganisationerna inte har förmåga att se ljuset slå om eller inte kraft nog att få sina uppfödargrupper att förstå det, vilken framtid har de?

Bodil Carlsson