MAN MÅSTE INTE VARA RÄDD...

 

Ett slumpmässigt möte mellan tre rena raser i veckan gick till så här. Två collietikar på smal asfaltgång svänger runt hörn med hög häck och stöter ihop med en mastiff. Mastiffen är också en tik och i höglöp. Hon tycker inte att det är en bra idé för två jäkla collies att komma emot henne och gör ett rejält utfall. Lyckligtvis är husse snabb och stark nog att hålla i fyrtio kilo muskler och lyckligtvis gäller samma sak kopplet. Medelålders collietik tycker inte att det är en bra idé för en usel dogueslyna att hota hennes adopterade valp och gör utfall tillbaka. Lyckligtvis är matte stark nog att hålla i 22 kg försvarsberedd vrede och lyckligtvis är collies hundar, som man håller tillbaka med ord mera än med koppelryck, för tillsammans väger de nästan lika mycket som mastiffen, medan mattes matchvikt är hälften av dogueägarens. Medelålderstiken sätter sig, svart i blicken, men ändå. Ettårscollien står stilla, med svansen lagom hög för att visa att hon visserligen inte attackerar, men inte tänker springa och gömma sig heller.

Några minuter senare stöter collietikarna ihop med bekantingar. En man sitter på en parkbänk i skuggan under träd med sin cavaliertik i knäet. Cavvtiken är åtta år och den vänligaste själ man kan tänka sig; att se henne stöta upp sädesärlor gör en människa glad. Det är inte hon som har hjärtfel. Hon sitter stilla för att hon har sprungit sig trött. Men hon blev överfallen av en pitbull för drygt ett år sedan och efter den betan är hon rädd för stora hundar. Vi ser henne krympa ihop i husses famn redan när vi är en bit bort. Så känner hon igen oss och slappnar av. Collietikarna går fram. Den vuxna hälsar cavven med en försiktig slick på kinden. Unghunden rör  vid henne med nosen. Sedan hälsar de på hennes husse. Han säger: ”Å, hon är så trygg med dina hundar.”

Den ena rena rasen har andningsproblem skapade av den förkortade huvudformen. Den verkar ha en HD-frekvens på runt 50% och en förväntad livslängd på fem till åtta år. Den andra rena rasen har ett vanligt ärftligt hjärtfel som förkortar livet och en vanlig förändring i skallbasen som leder till syringomyeli. Den tredje rena rasen har en välkänd rädsleproblematik med påvisbar ärftlighet och en del uppfödare som inte vill se, att hunden som är orädd nog att gå emot en mastiff och hunden som lugnar en darrande cavalier är en och samma hund.

 

                          Man måste inte vara rädd för att vara snäll! Det här slamriga, välbesökta torget är mina hundars vardag. De har bekantat sig med så många hundrädda barn från Mellanöstern att de är välkända i området. Det är därför jag vågar lämna dem utanför butiken: jag vet att andra har koll på dem medan jag handlar.

Vad man behöver göra för att klara mastiffrasens fortlevnad vet jag inte. Går det?  Om jag älskade cavalier king charles, så skulle jag slå mig ihop med andra och starta ett utkorsningsprojekt för att rädda min ras och dess värdefulla egenskaper. Men om jag vore CS, skulle jag bara anta collieutredningens förslag. Det räcker. Vi har sådan tur att det räcker! Det finns fortfarande problem som går att lösa med enkla åtgärder.

 

Bodil Carlsson