THE AKC STORY: ETT LITET STEG ÅT SIDAN

Inte är det ofta man brister i skratt, när man sitter och plöjer årsrapporter från AKC eller försöker greppa andra hundregister i USA – men ibland händer det!

Den här lilla storyn är så tokrolig, att jag inte kan låta bli att dela den. Jo, alltså, bland alla de hundregister som existerar i det landet finns faktiskt ett, som är ännu äldre än AKC. Det är The Field Dog Stud Book, FDSB, som startades 1874 av och för folk, som mer än något annat älskade fågeljakt med hund och hundar som kan jaga. Det där registret är fortfarande i gång. Det reggar bara runt 5 000 hundar per år, men de av jaktras som reggas är fungerande jakthundar. The Field Dog Stud Book ställer inte upp på utställningar. Folket som använder det registret är inte mycket för sådant. De är så att säga det överlevande bladet på den allra äldsta grenen av rashundarnas historia, den som börjar med gentlemän med tweedkostym och hagelbössa.
Eller för den delen, damer med hagelbössa. Här ser ni Ranger, irländsk setter tillhörande Elizabeth Gray, målning av George Garrard 1797. Så såg de ut en gång.

 

Där som överallt fick det konsekvenser, när den andra grenen – exteriörgrenen – växte sig allt större och kastade sin skugga över de arbetande hundarnas ursprung. 1949 bestämde sig en passionerad jägare för att det var dags att göra något åt den irländska settern. Rasen hade tappat i jaktförmåga genom trycket från utställningslinjerna. Något måste göras! Han vände sig till fågeljägarna bakom FDSB och påminde dem om att engelsk setter en gång skapades genom inblandning med irländsk setter. Var det kanske dags nu för engländarna att betala tillbaka den skulden?

Han fick lov att utkorsa med engelsk setter, bad en genetiker om hjälp, jagade upp en suveränt duktig irländsk settertik på en bondgård någonstans i obygderna och övertalade bonden att sälja henne. Tiken blev stammoder i omstarten av rasen och efter tre generationer av noggrant dokumenterad återkorsning tillbaka till irländsk setter ansågs hundarna vara rena irländska settrar igen. Projektet med bättring av jaktförmågan gick riktigt bra, även om AKC:s irländska setterklubb grumsade en del om utkorsningsprojektet medan det pågick.

Ett antal av raserna i FDSB kan dubbelregistreras med AKC och så var det för den irländska settern också ända fram till 1975. Då vägrade AKC plötsligt att fortsätta stamboksföra dem. AKC-klubben för irländsk setter hade vänt sig till AKC och krävt att FDSB:s irländska settrar skulle  kastas ut. De skyllde på inkorsningen... efter att de mindre, snabbare och mera fokuserade jaktavlade irländarna hade sprungit benen av de  elegant djupröda sällskapshundarna på vartenda jaktprov i åratal.

Japp, det var där jag skrattade.

Tidskriften där det här skildras trycktes 1978. Då reggade FDSB ungefär 2 500 jaktdugliga irländska settrar. Den lilla skvätten irländsk setter kan knappast ha setts som ett hot, för  AKC reggade det året 30 859 av samma ras. Den exteriöravlade sällskapssettern låg på elfte plats på popularitetslistan. AKC-reggade hundar totalt  hade ökat till 980 000. Det här hände alltså medan AKC fortfarande låg på sin stigande kurva och framtiden såg enbart ljus ut. Varför gjorde AKC som en enda rasklubb begärde?

Rationellt sett hade man lika gärna kunnat säga åt sin rasklubb att sitta ner i båten och gilla läget – det var ju faktiskt konsekvenserna av sina egna avelsval och prioriteringar den såg på jaktproven - och kunnat fortsätta kassera in de där 2 500 reggavgifterna. Men det gjorde man inte. Man föredrog att göra något som innebar både negativ uppmärksamhet och en förlust av intäkter.

Så vilken ställning inom den stora hundorganisationen hade det lilla fåtal tävlingssugna, som envisades med att starta sina exteriöravlade hundar och inte tålde att ständigt få se dem slagna?

Bodil Carlsson