SJÄLVMÅL

Man kan läsa om att blandraserna ökar. Här, där jag bor, kan jag se det framför mig varenda vecka. Det är gott om hund här. De flesta nya hundar jag möter är blandraser och de flesta blandisarna är små.

Ett par är bland de bästa brukshundsämnen jag har sett – en ung kelpie/border collie, med all den snabbhet och arbetslust och fokusering på samarbete som går att hitta i någon av hennes föräldraraser. En bister schabrador med så mycket uthållighet och arbetslust som någon kan önska och som jag vid första mötet tog för en labb, tills travsteget avslöjade schäfern i den helsvarta kroppen. Om jag ville satsa på agility eller lydnad, då skulle jag välja BC-kelpien. Om mitt barn var vilse ute i skogen en vinterkväll, då är det schabradorens ägare jag skulle ringa efter. Fjortonveckorsvalpen jag mötte häromkvällen såg ut som en ovanligt bastant liten groenendal, men visade sig vara en svart långhårig schäfer med inslag av Shiloh-linjer – en rakryggad amerikansk blandad schäferversion med större kropp och mildare temperament, säger deras sidor på nätet*. Vad det skall bli av den lille killen återstår att se, men hans ägare, mannen i trettioårsåldern med småbarn hemma, var mycket nöjd.

Men med några sådana undantag är de flesta nya hundarna häromkring små blandraser. Den åttiotreåriga kvinnan som jag möter ibland har en liten självsäker svart hund, som jag tog för en gammaldags pekines. Det var den förstås inte, det närmaste den kom var den tibetanska spaniel som var ena föräldern. Kvinnan har blivit ensam, men hon sover fortfarande i dubbelsäng: ena kudden ligger under hennes huvud, på andra kudden sover nu hennes hund. Hennes barn köpte valpen åt henne– de kunde inte se henne leva hundlös. Hon hade flattar förr. Annars har de flesta blandisarna yngre ägare. En av dem kom gående med sin mamma och en omisskännlig engelsk bulldogsvalp. Valpen rörde sig väl för att vara en bulldog; den var obesvärad i eftermiddagssolen. Den hade inte mycket till hudveck i ansiktet. I stället hade den en nos. Och så hade den en högst ovanlig färg. Jag frågade. ”Mjae”– sa ägarna, lite generat. ” Nä, han är inte reggad för dom får inte ha den färgen och dom har nog blandat in nåt annat lite längre bak...” Så rätade de på sig och sa med stort eftertryck: ”Men det bryr vi oss inte om. HAN KAN ANDAS!”

Vet ni vad kvinnan med shihtzu-korsningen sa? ”Jo, jag kanske betalade lite i överkant för henne, men det där lilla underbettet besvärar henne inte... och HON ÄR SNÄLL!”

Det har slagit mig på sistone att de blandraser jag möter har ett annat gemensamt drag än genomsnittligt yngre ägare. De är också genomsnittligt mindre extrema. De har raka ryggar. De har ben – korta ben, men rörliga. De har nosar – korta nosar ofta, men nosar. De ser ut som hundar. De är inte vaggande pälsberg. Nu i sommarhettan kommer de nerklippta utan att någon uppfödare ojar sig över förlorade utställningschanser.

Om jag vore SKK, så skulle jag tänka länge på detta. Att det inte är en gemensam genomsnittlig faktor utan två.

För parallellt med det ökande antalet blandraser pågår inne i renrasvärlden en tävling mot allt mer märkliga kroppsformer och utseenden.Storvuxna raser blir oformliga klunsar försedda med haklapp för att fånga dreglet som hänger ur mungipornas överskottshud. Förståsigpåarna pratar rastypiskt. En lätt sluttning i ländryggen blir en kälkbacke; att gå på sina hasor har blivit samma sak som ett flytande travsteg. Kännarna pratar vinklar. Det är vad de kan se. De missar något: inte alla utanför ringen tycker om det de ser. Kortnosade raser görs noslösa och runt nästa ring pratar kännarna adelsmärke och historiskt arv. De har också missat något: inte alla delar deras prioriteringar. Veterinärerna protesterar och stollar till djurrättsaktivister som PETA har fått vad de längtat efter, en lätt måltavla. Till sist går alltså en europeisk regering med hänvisning till gällande djurskyddslagstiftning in i kortnosuppfödarnas ställe med specifika krav på förhållandet mellan skalltak och noslängd. Den gör det som kortnosuppfödarna själva borde ha gjort – sätter stopp för dumheter. Tagna på sängen proklamerar då AKC att det pågår en mörk internationell konspiration mot renrasavel. FCI låter som om man planerar för väpnat uppror i Nederländerna. Kortnosarnas rasklubbsfolk beter sig i sin tur som om FCI är en myndighet med överstatliga befogenheter och dränker nätet med rop på hjälpinsatser och krav på bestraffning av den holländska kennelklubben. FCI:s ordförande låter sig intervjuas i sitt smakfulla hem. Intervjuaren säger att situationen i Nederländerna har lett till ”en diplomatisk kris”; FCI:s ordförande kallar sig själv ”hundpolitiker”. Han hävdar att det är uppfödarna själva, som har lett och finansierat forskningen om BOAS och är upprörd över att resultaten nu används emot dem. Han pratar om ”the world outside”. Det är vi, det – resten av världen: valpköpare, bland annat. Den finansiella basen för hans världsbild.

I det något mera stillsamma Sverige kräver uppfödare att SKK ska ta ifrån kungen hans beskyddartitel. Hans dotter har köpt blandrasvalp! Man skulle skratta åt denna kränkta och insnöade rättfärdighet... om det inte vore så, att det är ifrån sådana personer som vi förväntas köpa våra hundar.

Det är en annan sak, som jag skulle tänka på om jag vore kennelklubb. Vem vill man representera? Laget som håller på att bli duktigt på att göra självmål?

Bodil Carlsson

*Låter i mina öron som klassiskt försäljningssnack. Nej, jag skulle inte våga köpa en Shiloh-schäfer. Jag skulle inte våga köpa någon enda schäfer eller schäferkorsning utan kontrollerbart mental- och ledstatus hos släktingarna.