THE AKC STORY: VINSTLOTT TILL SALU

Vad var det egentligen som hände med AKC? För ett utförligt svar skulle behövas många timmars mera läsning av många kilo mera dokumentation än det jag har orkat med, men den bild jag får handlar om en historisk lyckträff. Det handlar om bondtur.

Det fanns en gång en liten organisation med stor självbild. Den föddes som stolt syskon till likadana organisationer i andra länder. Självbilden handlade om en alldeles ny hobby som rekryterade förmögna människor. Renrashundar gjorde entré som lyxvara.

AKC:s bondtur var att var och varannan person i efterkrigstidens USA blev tillräckligt förmögen för att efterfråga samma vara.

AKC skapade självklart inte den situationen. Ingen hundorganisation regisserar demografin, ingen hundorganisation skapar någon ekonomisk boom – men den kan dra stor nytta av båda. En vinstlott är en vinstlott även om den bara råkar singla ner framför ens näsa.

AKC ramlade pladask över vinstlotten. Renrasintresset bara växte och AKC fick äran. Först ökade boomen reggantal och intäkter och AKC:s chans till uppmärksamhet och inflytande. Medan antalet hundar och antalet uppfödare ökade fanns en enda etablerad organisation att vända sig till, ett enda etablerat register och en enda styrelseform - en hundklubbarnas regering. AKC! När antalet hundar, antalet kommersiella storuppfödare, antalet vedervärdiga valpfabriker och antalet hundproblem sedan hade vuxit tillräckligt mycket för att dra till sig negativ uppmärksamhet fick AKC skulden. Rapporten från 2002 är ett något senkommet försök att hantera situationen.

Som illustration av hur den situationen såg ut, kika på några av rapportens förslag till AKC:s styrelse. De säger en hel del om läget i USA 2002.

"This report recommends:•Increasing I&I staff and budget to allow inspection of all high volume breeders annually; expanding pet store inspections; creating a rapid response to emergency and high profile situations; establishing closer cooperation and working relationshipswith regulatory agencies;/.../ and developing an emergency plan for high volume kennels (pp. 15, 17);•Requiring all dogs sold at auctions to be a minimum of 8 weeks of age andmicrochipped (p. 15)*; •Requiring all dogs registered with AKC to be microchipped (p. ;•Setting a 5-year goal of having DNA on file for every sire and dam in the AKCregistry (p. 18);•Establishing a breeders department for education, /.../ and developing criteria for recognizing quality breeders (p. 19);•Developing a formal program with financial, consulting and leadership support for purebred rescue (p. 20);•Establishing a dialog with high volume breeders (p. 21)"

*Sammanfattning av kommitténs rekommendationer, s 4. Min fettning.

Efter femtio år av efterfrågeexplosion skulle det alltså vara dags för den amerikanska kennelklubben att skaffa fram folk för årliga inspektioner av stora valpfabrikanter och valpbutiker; att ha beredskap för snabba aktioner i akuta och ”högprofilerade” situationer, d v s sådana som slogs upp stort i media; att etablera  utbildning av uppfödare; att hjälpa till att rädda dumpade renrashundar i hundstall; att få till en ”dialog” med storuppfödarna... och att kräva att alla hundar som säljs på auktion skulle vara åtminstone 8 veckor gamla!

Jo, det säljs hund på auktion i USA. Fortfarande. Den stora affärstidningen Forbes listar inte bara världens rikaste män, den följer fördomsfritt alla industrisektorer. Det här klippet är från 2017:

Many dog buyers consider a new dog a welcome member of their family. But like a new dog bed or a rawhide bone, dogs are legally considered property.  Because dogs are property, they're produced, marketed, bought and sold like other commodities.
It's an $11 billion dollar global industry of dog buying, with America spending the most money. The consumer demand for dogs in the U.S. is around eight million dogs per year. The market has grown to supply about that number of dogs, whether it’s breeders, rescuers, etc. But one little known way dogs filter into system is through dog auctions.

Vem säljer? Storuppfödare. Säljbara söta valpar likaväl som gamla uttjänta avelsdjur lyfts upp på auktionsbordet. Vem köper? Återförsäljare och mellanhänder för vidare leverans till pet shops; mindre penningstarka uppfödare som hoppas kunna krama ännu en kull ur den gamla tiken... plus att djurskyddsorganisationer skrapar ihop pengar genom GoFundMe  för att kunna rädda hundarna till rescues, där de förhoppningsvis kan adopteras bort. Och gissningsvis också använder auktionerna för att få donationer och medlemmar. Det här är en undercoverfilm gjord av en av de större djurskyddsorganisationerna, HSUS. Blir ni arga, när ni ser den?  Det är meningen.

Vem tar emot pengarna? När auktionsfirmorna har fått sin del av kakan är det förstås säljarna, storuppfödarna som djurskyddsorganisationerna vill ha bort.

Det är en rätt märklig känsla man får, när man ser pengarna i denna business vandra runt. Den lilla organisationen har blivit stor.

Bodil Carlsson