”While millions of
Americans continue to own purebred dogs, only a fraction remained
involved in breeding them to a standard or entering them at a dog
show.”
Carmen
Battaglia
När
köpkraften och intresset för renrasiga hundar ökade från
femtiotalet och framåt, fanns AKC där för att styra upp den nya
situationen. Men vem styrde AKC?
Vem
styr idag? Delegaterna, som utses av lokala klubbar eller rasklubbar.
Delegaterna väljer styrelsen. Styrelsen presenteras på AKC:s
hemsida. Porträtten ser ut som foton från den amerikanska
kongressen – äldre prydligt kostymklädda män, enstaka kvinnor.
Inga yngre människor, inga latinamerikaner, inga afroamerikaner. Jag
hade inte ens märkt det för tio år sedan; men jag gör det idag.
Var är resten av den amerikanska befolkningen? Någon annanstans än
i AKC. Vem är den typiska delegaten? Jag frågade en person med
många års kännedom om den amerikanska hundvärlden och dess
organisationer.
`”For
the most part, they have been fairly wealthy small volume breeders of
particular breeds, who have progressed by joining and leading either
local all-breed kennel clubs or national breed clubs and worked hard
for those clubs. Many have become conformation judges, and delegates
to the AKC chosen by the member clubs which they have led. As
delegates, they first seek election to delegate committees and then
to the leadership of those committees. All AKC board members also are
delegates. The delegates elect the board members from delegates who
either nominate themselves or are nominated by other delegates.
Being a delegate can be
expensive, because most clubs cannot afford to totally subsidize the
costs of travel, hotel rooms, meals, etc. that delegates must incur
at least four times a year if they are diligent about attending the
quarterly AKC meetings. Many delegates do not attend all four
meetings each year, but attendance is an important factor in getting
nominated to the board. The board meets almost every month, and until
recently those meetings have been in person in New York City.”
Så
nej, jag vet inte vem som tog över skutan när det stigande
tidvattnet började lyfta den på sextiotalet, jag bara gissar. Jag
gissar att det var besättningen från den gamla elithobbyn. Det var
helt enkelt så att det var de som fanns på plats.
Jag
tror att det är samma gamla garde idag och att utvecklingen
cementerade den världsbild de hade med sig i bagaget. Det finns inga
andra hundar än deras. Det kan inte finnas andra prioriteringar.
Har
ni hört talas om Carmen Battaglia?
.
Carmen Battaglia har levt
sitt liv och gjort sin karriär i den amerikanska organiserade
hundvärlden.Han har suttit i AKC:s styrelse av och till under många
år och är omvald för en kommande period. Som de andra i AKC:s
styrelse är han inte vem som helst. Självklart är han
exteriördomare. Han har fött upp och ägt schäfer, engelsk
springer spaniel, långhårig tax och welsh corgi. Han har varit
president i den amerikanska rasklubben för schäfer. Han håller
föredrag om hundar, skriver böcker om hundar och syns på TV i
program om hundar. När amerikanerna efter den 11 september
upptäckte, att den stora majoriteten av deras bombsökare och andra
specialutbildade hundar faktiskt importerades från Europa, var det
Battaglia som etablerade kontakt med militären för att ta upp
diskussionen om hur man kunde skaffa fram USA-födda hundar för
terroristbekämpning. På amerikanskt sätt är han ibland väldigt
rakt på sak. Han säger att i utställningsvärlden är det vinna
eller försvinna som gäller, och när allt fler inser hur dyrt det
är att skaffa en tävlingsduglig hund, betala för resor och
hotellrum och annat och sedan ändå förlora mot hundar visade av
proffessionella, så ger de helt enkelt upp. Han skriver också en
välbesökt blogg www.breedingbetterdogs.com . Han är med andra ord
en väl insatt och betydande man i den värld han talar för.
Carmen Battaglia oroar sig
för att hundvärlden – som han känner den – är på väg att
dö.
Renrasvärlden, anser Battaglia, är oproblematisk, bara man lär sig att avla rätt. Det finns ingen
överproduktion av hundar. Det finns inga genetiska problem orsakade
av höga inavelsnivåer. Som Battaglia ser det, är det
djurrättsaktivister som ligger bakom sådana påståenden. Med en
väl planlagd taktik smyger de sitt budskap på pressen, allmänheten
och hunduppfödarna och hunduppfödarna går på det precis som
pressen och allmänheten och börjar använda hälsokontroller (som
HD-röntgen) och DNA-tester (som de inte förstår nyttan med, vilket
Battaglia väl delvis har rätt i) för att kallas ”ansvarsfulla”.
Själva ordet ”ansvarsfull” är en etikett utan innehåll, som
djurrättsaktivisterna tar till för att få som de vill.
Djurrättsaktivisterna använder hälsodokumentation som ett sätt
att få vissa uppfödare att känna sig respektabla... men deras
verkliga syfte är att få andra uppfödare och helst hela
renrasaveln att framstå som oseriösa. Det är bara början! Snart
nog kommer djurrättsaktivisterna att kräva att inte bara
avelsdjuren utan till och med deras avkommor skall testas. Och de
lättledda uppfödarna kommer att gå på det den här gången också.
I stället, alltså, för
att göra det rätta och avla efter en utställningsbekräftad
standard.
Reggsiffrorna faller,
konstaterar Battaglia. Utställningsdeltagandet faller. Det finns för
mycket folk som har oreggade renrasiga hundar, eller renraser med
begränsad AKC-registrering – vilket betyder att de varken kan
ställas ut eller få sina avkommor registrerade. Dessa begränsade
registreringar bara växer i antal och suger livskraften ur stamboken
och ur raserna. Det är som om folk inte bryr sig om standards längre
och inte vill ställa ut och inte vill avla på resultaten och inte
har annat i i huvudet än ... öhh, ehh... att de vill ha hund för
att de tycker om hundar???
Jag förstår inte hur
Carmen Battaglia tänker sig världen. Men tittar man på demografin,
så tror jag att han kan ha rätt, när han förutspår slutet för
tävlingsinriktad renrasavel. Den kan mycket väl långsamt vara på
väg tillbaka till vad den var för hundra år sedan, en numerärt
liten hobby för de välbeställda. Skillnaden är att den här
gången är de välbeställda gamla.
* * *
* * *
Människor har hängt ihop
med hundar i femton tusen år. Hundarna har jagat åt oss,vaktat åt
oss, vallat åt oss, skyddat och hjälpt oss. De har sovit hos oss.
De har pratat med oss. De har inte gjort det bara för de matrester
vi hade råd att slänga åt dem– de har gjort det för att vi är
deras flock. De blev vår flock på köpet. Folk kommer att ha hundar, så länge vi har mat över
att dela med oss av.
Att inte kunna se skillnad
mellan den där långa historien om ömsesidig behållning och en
minoritetshobby med hundra år på nacken tror jag är en katastrof.
Inte för alla som fortfarande har nytta av sina hundar, inte för alla oss vanliga
hundägare och inte för hundarna... utan för minoritetshobbyn.
På väg att blomma ut?
Efterfrågeexplosionen som
kom med välståndsökningen i västvärlden efter andra världskriget
är en historisk engångshändelse. Hundar är ingen engångshändelse.
Försvinner raser från ringen? Hundarna finns kvar, reggade eller
oreggade, ”rena” eller blandade, utanför den. Minskar antalet
utställningsintresserade? Antalet hundintresserade minskar inte. Det
som minskar är antalet aktiva i den generation som byggde sina
positioner på engångshändelsen.
Hundorganisationerna får
kanske acceptera att de har ett val. De kan ställa sig på samma
sida som den tävlingsinriktade minoriteten och fortsätta att låta
sig styras av dess företrädare.
Eller så kan de göra
ett annat val.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar