THE AKC STORY: UNDERBART ÄR KORT

Mot femtiotalets slut satt AKC förmodligen och gnuggade sina händer. Amerikanska kennelklubben var ”ensam på marknaden”, som det rakt på sak uttrycks i rapporten om storproducenter av hund. I stort sett varenda människa som födde upp renrasiga hundar reggade dem hos AKC och fler än någonsin gjorde just det – födde upp renraser. Hundtidningar hade annonser från ”AKC.s rasentusiaster” och kommersiella uppfödare om vartannat. Den stora varuhuskedjan Sears&Roebuck, länge USA:s största varuhuskedja, sålde AKC-reggade valpar via sina kataloger – jo, ni läser rätt. Samma sak gjorde jätteföretaget Spiegel, ett postorderföretag som tillhandahöll konsumentkredit och i övrigt inte sålde annat än sina egna kataloger. Katalogerna fylldes med andra företags produkter – kläder, kosmetika, handväskor, heminredningsprylar och AKC-reggade valpar. 1960 hade Spiegel nästan 2 miljoner kreditkonton.

Utvecklingen på renrasfronten gjorde att intresset för utställningar också sköt i höjden och sammantaget skapades en ”makalös tillväxt i registret”. 1949 reggades 241 811 hundar hos AKC. Fem år senare, 1954, var det 346 525 och ytterligare tio år senare, 1964, nästan dubbelt så många, drygt 640 000. Därifrån fortsätter siffrorna att skjuta uppåt. 1970 låg man för första gången på över en miljon reggade hundar. (Källa: http://images.akc.org/pdf/archives/AKCregstats_1946-1955.pdf9. ) Vi kan tycka, att det är små siffror med tanke på antalet människor och antalet hundar i USA, men kom ihåg – utgångspunkten i den lilla exklusiva hobbyn var så mycket lägre. Det här var ett trendbrott. AKC hade med andra ord aldrig förr dragit in så mycket pengar eller fått så mycket uppmärksamhet.

Tyvärr är alla välsignelser blandade och det finns inget gott, som inte för något ont med sig. Här har ni en av kärnpunkterna i rapportens berättelse om vad som hände med registreringssiffrorna – fundera på ordvalet och vinklingen! /I/t also transformed AKC’s registry from one that was dominated by members of the sport to one overwhelmingly utilized by people outside the sport. *

Popularitetsexplosionen förvandlade alltså AKC:s stamboksregister från ett som dominerades av hundhobbyns egna fans till att bli något som till övervägande del användes av folk utanför den - folk med andra prioriteringar. De var inte AKC-are, de använde AKC som säljargument. Vilka som stod för den ”övervägande delen” av de nya reggavgifterna kan man spekulera om, men det var nog inte den där enstaka hemmafrun med villaträdgård, utan helt andra intressenter. Missväxt i Mellanvästern under efterkrigsåren ledde t ex till ekonomiska problem för bönderna där; USDA svarade med att föreslå dem att fundera på storskalig hunduppfödning som ett alternativ. Hade enbart hemmafruarna svarat för inkomstökningen, hade AKC kanhända sluppit upptäcka att det brukar finnas nackdelar med att bli beroende av oväntad tillväxt. Nu började problemen rada upp sig. AKC hade försökt hävda en mycket begränsad, traditionell roll för egen del, som stamboksregister och regelskapare och ingenting därutöver. Men något som började hända under sextiotalet gjorde till slut den rollen lite svår att stanna kvar i.

By the 1960’s, irresponsible dog ownership and breeding were becoming social problems. Even though AKC had tried to chart a very limited traditional role for itself as the governing body and registry for the sport of dogs, the public looked to AKC for help in dealing with a host of dog-related problems beyond this narrow scope. *

Koncist uttryckt, men vilken verklighet beskriver meningarna? Så här skildras den av tidskriften Scientific American 2011:

www.scientificamerican.com/article/pet-overpopulation-progress/.

Runt 1970 avlivades årligen uppskattningsvis mellan 12 och 20 miljoner hundar och katter av de beräknade 67 miljoner som fanns i landet. Termen ”pet overpopulation” började dyka upp i nyheterna. Självklart var det inte AKC, som skapade det problemet, men AKC uppfattades nog spä på det - och AKC förväntades bidra till att göra något åt det.

I rapporten Dog Population and Dog Sheltering Trends (Rowan och Kartal, 2018) hittar man ungefär samma uppgifter. Väldigt många hundar och väldigt många avlivningar. Och så en uppgift till, som gjorde mig mållös. Under sextiotalet uppskattas ungefär en fjärdedel av alla hundar ha varit ”frigående”. Även de som hade ägare sprang lösa och om de förr hade gjort det på landet, så gjorde de det nu i tättbefolkad stadsmiljö. De drev omkring på gatorna och skötte både sin sysselsättning och sitt kärleksliv själva! Klagomålen över farliga hundar och störande hundar ökade. Hemska bilder från valpfabriker skapade ursinne. Förfalskade AKC-reggpapper från valpfabrikanter dök upp. Media ringde i klockan, väljarna morrade och politikerna började vakna.

These problems escalated throughout the 1970’s and 1980’s, focusing attention on dangerous and nuisance dogs, pet overpopulation, “puppy mills” and fraudulent AKCregistration papers. Horrific news footage of “puppy mills” evoked public outrage and anti-breeder bills, many targeting responsible breeders along with the bad.*


Den okomplicerade lyckans tid var alltså över. Underbart är kort. Vad gjorde AKC?

Bodil Carlsson 

*Samtliga citat från s 6 i The High Volume Breeders Committee Report från 2002, se länk ovan.