Att tävla eller inte - det är frågan...

 

 

Det här är vår yngste hund. Den dag han mötte vattenspridaren och med ett litet nystan av gammtikens päls på näsan...
En verkligt god vän vi skrattar åt och med varje dag. När han plockar hylsnycklar ur husses verktygslåda, försöker flytta parasollfoten med tassarna eller bara klapprar med käften i luften. Åt ingenting.
Ja, vi ska gå med i en träningsgrupp som startar i juni men nej, vi vet inte vad vi ska träna. Det ger sig. Vill han träna spår – då gör vi det. Vill han träna sök – då gör vi det. Vill han träna rallylydnad – då gör vi det. Eller är det agility som är hans gren?
Men tävla?

Nej, det blir i så fall i mästerskapet på lokala brukshundklubben för att stärka dess ekonomi. Vi är förvisso svenskar men franska nerver har vi bägge, både matte och husse.

Vi har inte hund för att tävla. Vi har hund för att ge dem en gott liv och ge oss ett likadant.
Det innebär en massa träning på sådant som det aldrig ska tävlas i. Och inte är hundarna olyckliga för det. Och inte vi heller.
De som vill, tävlar och all heder åt dem. Vi som inte vill, avstår och skäms inte alls.
Varför skulle vi?

Johan Nilsson