ONCE AGAIN - ETT FÖRTYDLIGANDE

På förekommen anledning - någon hörde av sig med en fråga: inlägget från igår är inte en ledare ur Hundsport från sommaren 2011.
Det är den ledare jag hade velat se i Hundsport tidigare än sommaren 2011 och om och om igen därefter.

Texten handlar inte om Svenska Collieklubben idag, utom på så vis att bokstäverna SKK på flera ställen kan bytas mot SCK.
ALLA hundorganisationer har ett gemensamt problem idag. Deras guldålder var igår! Hur ska vi göra för att inte vår ras (och de flesta andra rena raser) blir en generationsfråga och går in i glömskan samtidigt med oss? Hur ska vi bära oss åt för att  klubbarnas och specialklubbarnas och kennelklubbarnas organisationer inte ska upplevas som lika långt borta från verkligheten  som  de politiska partiernas glesnande  byråkratskaror, som slåss om sina positioner och sina ökande eller minskande väljarprocent medan samhället omkring dem förändras utan att de verkar se det? Folk rycker på axlarna åt dem och de märker det inte. Folk rycker på axlarna åt renrasaveln också och de som märker det är de som försöker sälja valpar.

Collieklubben i Sverige bildades för drygt fyrtio år sedan. De flesta andra av de traditionella raserna har klubbar, som antingen bildades eller hade sin glansperiod då, under en period när fler och fler människor fick råd att skaffa hund, en "rasren" hund. En märkesvara.  Det såldes en otrolig massa hund under de här åren - collie var uppe i 1 500 registreringar per år och schäfer har, som vi vet, sålt och  fortsatt att sälja i flera tusen. Nu faller de båda två, år efter år, här och i andra länder, som vi också vet.
Det är inte så konstigt om rasklubbarnas uppfödare har en klar uppfattning om vad en framgångsrik styrelse gör: den ska vända siffrorna uppåt igen! Vi ska få ha det som vi hade det då!

Det finns två svårigheter med den tanken. För det första är den omöjlig att genomföra. Det går helt enkelt inte för alla de traditionella rasklubbarna att få tillbaka sina reggsiffror till ett toppvärde från välståndsökningens år. Det kommer inte att finnas tillräckligt med köpare till så många hundar en gång till. IGÅR kommer aldrig tillbaka.
För det andra - och det är en mycket viktigare sak att tänka på -  måste de som  svarar för de renavlade raserna också börja svara på grundfrågorna. Om valpköpare frågar (och det gör de allt oftare!) "Varför ska jag välja en renrasig hund?" så kommer de inte att köpa svar som betyder "För att vi vill sälja den!"
Det behövs mycket bättre svar än så redan idag.

Ibland behöver man börja med en bra fråga för att komma fram till ett bra svar. Det här är ett förslag tilll en bra fråga till varje rasklubb:

Vilka hundar vill vi sälja till vilka hem? 

När vi har ett ungefärligt svar på den frågan och är ense om saken, då kan vi börja fundera på hur många sådana hem det rimligen kan finnas varje år att erbjuda den sortens collie som vi vill se.


Bodil Carlsson