Vill du bli
framgångsrik uppfödare? Satsa på de närmaste tjugo – trettio
åren och välj då för hemmamarknadens del raskatt och småhund! Renrasig småhund eller blandad, beroende på vilken betalningsstyrka hos köparen du nischar in dig på - båda kommer att gå bra. Där växer
efterfrågan, särskilt från befolkningen i städerna, och befolkningen i städerna blir bara större, som vi vet. Vill du
absolut hålla på med hundar med gammal god prestigestämpel, anslut dig i stället till världens
största försäljningsorganisation av en ras och satsa på export av
exotiskt sluttande ländryggar till den växande efterfrågan hos
delar av befolkningen i Ryssland, Kina, Indien och Brasilien! De är inte så många, men de blir flera, och de har gott om pengar att kompensera sin fåtalighet med. Så exportbranschen dit är
redan på gång, den har faktiskt hållit på ett tag, men det finns fortfarande utrymme för européer och nordamerikaner att exportera schäfer
(och andra raser med image) till folk som har pengar att köpa för. Andra
européer med gedigna hundkunskaper åker efter på tränings- och
utbildningsturnéer för att sälja det som plånböcker inte kan
skaffa: kunskapen om hur man hanterar en sådan hund.
Berättelsen om de två praktfulla schäferfällarna som pryder
golvet framför kaminen hos en förmögen kines är säkert bara en av alla
skrönor som valsar runt på nätet.
Däremot är berättelsen om en gammal
schäferuppfödare från kontinenten, som regelbundet åker till Ryssland och hjälper oerfarna köpare att förstå sådant som
att man inte tävlingstränar en sjumånadersvalp i spår genom att
bara ge den mat de gånger den klarar spåret, ingen skröna. Den
är verkligheten. Det var en rätt mager unghund, om vi säger så. Han som
berättade det darrade till på rösten, harklade sig och sa på
knaper engelska: ”Du förstår, de gamla kunskaperna håller på
att försvinna.” Han har fött upp schäfer för polis och militär
i trettio år och han har alltså fått en bisyssla nu. Han hade lite blandade känslor inför den.
Det är naturligt att
organisationer som grundar sin ekonomi på registreringsavgifter
stavar själva ordet ”framgång” som ”antal sålda valpar.”
Det är naturligt att när rasklubbarna drivs av de
”framgångsrika” uppfödarna, så händer samma sak. När går
det bra för rasen? När alla säljer alla sina valpar!
Det är också lätt att begripa, att om antalet sålda valpar beror
på image - ”varumärket schäfer” och annat i samma stil, som
man av och till kan se på pränt även här hemma – så måste man
glorifiera och mystifiera sin ras och särprägla dess utseende av bara tusan för att sälja in
den i det allmänna medvetandet. Det allmänna medvetandet
bombarderas redan kontinuerligt av tusentals andra varumärken med särpräglad design, inte sant? Och den
belgiske schäferkillen hade rätt, de gamla kunskaperna håller på
att försvinna. Så det blir lättare att sälja tunga,
övermusklade, dominansaggressiva rottisar och labbar. Image skapad i utställningsringen. Image till kostnaden av ett väl högt biologiskt pris, kan man tycka. Men när hindrades imagebranschen av biologin?
Sedan kan man stå där
och se hjälplöst förvånad ut, när det blir bitskador på folk
eller andra hundar. Media kommer definitivt att stå där, men de
kommer inte att vara hjälplöst förvånade, de kommer att gnugga händerna. För ett par år sedan var de
rätt bra igång i UK, när en engelsk uppfödare hade hål i
stängslet runt sin villaträdgård och två av hennes bullmastiffar
smet i full frihetsyra. Tidningarna skrek ”BULLMASTIFFS ATTACK YOUNG
CHILDREN!” men det är ju uppenbarligen inte sant, för
resultatet blev sjukhusvård. Om två bullmastiffar verkligen angriper femåriga barn, då finns det inget kvar av
ungarna att sjukhusvårda. *
Den mesta aktiva hunden,
en tvååring som var mattes framtidshopp – poängräknad till
Årets Bull Mastiff samma år, vill jag minnas – avlivades
omgående. Ägaren var självklart förkrossad. På hennes hemsida
fanns ett foto av henne och hennes hund - ”always such a
showman” - och där ser man en ordinärt byggd,
medelålders prydlig kvinna le mot kameran med en hund i snöret. Hundens huvud är i höjd med hennes
höftled och hans vikt kan inte vara mycket mindre än hennes.
Skillnaden är att hans vikt mest består av muskel.
Nej, det sista den kvinnan
behövde var ett hål i stängslet. Men hon behövde
inte en sådan hund heller!
Trettio år från idag
kommer hon inte att ha laglig rätt att ha en sådan hund i en
folktät förstadsmiljö. Det är min gissning. Attitydförändringarna är redan märkbara
i både England och USA. Folk i städerna – och precis som här är det
i städerna som folk finns! - har hellre katter, som är billigare i
drift, håller sig inomhus, är ens privatsak och inte ett möjligt
ämne till oro för grannar och fastighetsägare på samma vis som
hundar lätt blir... och så kan de ju lämnas hemma, när annat
lockar. Katter är mer livsstilsanpassade.
Unga människor har allt
oftare inga stadiga jobb och alltså inga stadiga pengar att finansiera dyra, reggade
hundar med, och när de jobbar så jobbar de allt oftare oregelbundna
arbetstider. Hund? Tja, något litet då, som kan lämnas till
morsan, när man är på jobbet!
Jag tror, att alla
rasklubbar idag har samma problem. Ingen ras kommer att sälja lika
mycket som på sjuttio- och åttiotalen. Inte någonsin, om vi tittar
på hemmamarknadens framtid. Inte på sikt, om vi tittar på världsmarkanden. Så vad skall rasklubbarna göra? SBK:s
rasklubbar framför allt?
Förslag: börja med att fundera på varför vi definierar "FRAMGÅNG FÖR RASEN” som vi gör! Vi kanske behöver byta fokus?
Sedan blir nästa fråga den viktiga för SBK:
VEM BEHÖVER VÅRA HUNDAR?
Om vi kan svara på den, så kanske den lille mannen på bilden däruppe också har en chans att få se en renrasig SBK-hund i sitt vuxenliv!
Bodil Carlsson
* En form av gammal kunskap - respekten för vad ett storvuxet djur, inklusive hund, kan åstadkomma om det vill. Kallades förr för respekt för djuret - inte samma sak som rädsla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar