EN BRA DAG

Idag var en bra dag, kanske beroende på mycket vila. Inga längre promenader för den gamla tiken att  tvinga sig med på av pliktkänsla och lojalitet mot sin flock. 
Veterinären ringde: proverna ser skapliga ut. Ingen njursvikt, inga tecken till leverskada utom ett lätt förhöjt ALP, som inte behöver betyda så mycket. Inga infektionstecken trots en livstid i fästingparadiset och säkert några hundra bett under årens lopp. Trolig diagnos: diskbråck mellan sjunde ländkotan och korsbenet och  kanske en liten förslitning i vänster höftled. Ont! Överenskommelse: pröva smärtlindring begränsad tid, recept skickat!
Går det bra, så går det bra och vi får behålla henne åtminstone över denna sommaren.

Så medan hon vilade i närheten av mig, rensade jag trädgårdsgången från rosskott och en balsaminvariant, som sker så skir och oskyldig ut men som kan ta över ett slagfält på några år, om den inte hejdas. Och så tänkte jag på en sak, som hände oss i vintras.
Vi var ute i snödjupet i skogskanten, på en timmerväg i en slänt. Där står en klunga smågranar och slyträd tätt runt en ung björk på kanske femton år med sex-sju centimeters tjocklek i stammen - ett tätt snår, som vi har gått förbi hundratals gånger.
Den här gången stannade tikarna upp. De vädrade. De sökte av med nosen och till sist pekade de med näsan rakt mot snåret. Därinne!
Och så avancerade de långsamt  fram. På ett par meters håll stannade de igen och blev liksom till en enda hund fördelad på två kroppar. Spegelbilder av varandra med svansarna  upp, huvudena  ner, bogarna spända. Den som finns därinne är respektingivande.
Och så vände de blicken och såg mig rakt i ögonen.  Om du säger det, så går vi in. Ska vi?

Den som gömde sig därinne var så låg i manken att ingenting syntes ovanför de små granplantorna, men tung nog  att börja böja en sjucentimeters björkstam vid roten. Den som sov middag därinne grymtade mot oss.
Vi gick. Tikarnas svansar sjönk  till normalläge först en bra bit bort, men de var ljudlösa hela tiden på vägen mot och bort ifrån snåret. Collies skäller, när de har anledning. När det allvar, då är de tysta.
Det är snart tjugosex år sedan den första hunden fick mig att förstå hur mycket av världen omkring mig jag hade missat.  Om lilltiken blir ensam med oss människor, så hoppas jag att hon skulle reda upp det till slut. Hon har ju oss, hon är tvåspråkig. Hon är en del av vi.
Men jag inser att jag inte vet hur jag skulle reda upp att vara utan hund.


Bodil Carlsson