DAGENS PREDIKAN: HÄFTIGHETSNISCHEN

Inte döma hunden efter håren och inte människan efter utseendet! Går man bara på utsidan, blir man snart lika korkat fördomsfull som de som tror att alla stockholmspoliser är rasister eller alla tonåringar i Husby huliganer. Så killen jag såg från tågfönstret vet jag inte mycket om, förutom att han hade med sig en av de mycket få stora renrashundar jag såg under fyra dagar i Jönköping.

Alla dagarna hade vi klart, kyligt vårväder. Alla dagarna var promenaddagar, för så är det när man är i sällskap med en väldigt liten en i barnvagn och hans trötta mamma. Vi promenerade i centrum, vi promenerade tvärs genom stan till ett större köpcentrum längs en asfaltslinga full av unga joggare som pratade i mobilen medan de sprang eller stannade för att fota sig själva medan de flämtade. Alla hade smartphone, ingen hade hund. Någon joggade med sulky där en fastspänd sovande unge fridfullt dunsade upp och ner, någon stretchade i ryggläge på marken med sprattlande armar och ben och vi fick väja för brädåkarna. Så promenerade vi förstås i den backiga stadsparken bland lekställningar, sandlådor och en avdelning för mindre djurmodeller för stadsbarn att titta på: getter, får, två istadigt blängande shettisar på en inhägnad plätt. Och så hundar, förstås. På helgen var de plötsligt många. Var de hade varit vid samma tid dagarna före har jag ingen aning om, men på lördagen var de på plats i full styrka och kunde beskådas.

Majoriteten var små. De flesta var blandraser. De flesta ägarna var fyrtioplussare. Inte många var unga. Av alla ägarna såg jag två som gjorde något tillsammans med sin hund.

Om jag var SKK, vilket av detta skulle oroa mest inför framtiden?

På en prydlig gräsmatta utanför ett flervåningshus busade en man i sextioårsåldern med sin hund. De hade riktigt roligt ihop. Först tyckte jag att hunden var en spinkig sheltie med kort päls, men det var förstås fel. Ingen sheltie har en sådan svans.

- Papillon och chihuahua, hälften av varje! sa ägaren och log stolt ner mot sin tik. Hon log tillbaka med blicken på minibollen i hans hand. I en av backarna i stadsparken mötte vi en man i fyrtioårsåldern med kopplet fäst i en storvuxen gosse, som jag först trodde var en leonberger med vass blick. Han tittade misstänksamt på tanten som tilltalade hans husse.
• Inte alls, sa den mannen, det är newfoundland, schäfer och labb!
• O nej, sa en kvinna i femtioårsåldern om sin hund, han har ingen cocker i sig! Han är cavalier king charles och mops! Hälften av varje!

En mindre vanlig syn i parken var kvinnan som gick nerför backen med hela tre renraser i släptåg: en sheltie, en mops, och en Jack Russell. De mötte en dam i sextioårsåldern på väg uppför branten med en tungviktarhane. Han kan ha varit en landseer, men lika gärna resultatet av ett möte mellan något stort svart och något stort vitt, som nuffe och maremmano. Jag kom inte åt att fråga, jag hade händerna fulla med att få undan barnvagnen från hundslagsmålet som var på väg, när JRT-hanen hade hotat och förolämpat tungviktaren tillräckligt. Den store tände till och vände om för att gå efter terriern.

Hans andfådda matte hade inte en suck mot hans muskler, men tackminskapare! Hon var bossen i den flocken och när hon sa Sitt! så satt tungviktaren. Motvilligt och med mord i blicken, men han satt. Jag svängde in barnvagnen på asfalten igen i kölvattnet på de tre musketörerna. Sheltien vågade inte annat än fortsätta stirra rakt fram och trippa på med låg svans. Mopsen kunde ju inte göra mycket åt sin svans, men lättade på trycket med ett kaxigt skall, när han var utom räckhåll. JRT:n släpades ursinnig med på hasorna. Tre situationsmedvetna renrasiga hundbakar i miniatyr och en alldeles omedveten ryggtavla försvann nerför slänten och det blev inga rubriker i Jönköpingsposten om OPROVOCERAT ANFALL AV JÄTTEHUND den gången.

Hursomhelst kom dagen då det var dags att ta tåget hem. Mitt i stan, i ett vimmel av folk, tränade någon lydnad med en ung aussie - och hur glad blev jag inte att få se en av collieraserna fullständigt lysa med det som våra hundar gör bäst! Inget koppel och inga stora gester hos ägaren, men med den ögonkontakten behövdes det inte. Man hade kunnat släppa barnbarnet till fots mitt emellan dem.

Och så hoppade jag på tåget och såg ut över Vätterns södra strand, över joggarrundan där vi hade kryssat fram bland löparna, ungarna och brädåkarna. Det var gott om folk den här fina eftermiddagen också. En av dem var en kille i tjugoårsåldern, djupt inne i egna tankar inuti huvjackan. Lös en bit framför honom gick något vackert och välmusklat och garanterat renrasigt, en rottis i brett halsband med nitar. För allt jag vet kan hon ha varit lika avspänd som hon såg ut, rent av reggad och med ett par generationer av betryggande MH bakom sig. Man kan inte döma hunden efter halsbandet och inte människan efter huvjackan. Han som lommade efter rottisen är kanske nästa Sven Järverud. Vem vet?
 Han behöver vara nästa Sven Järverud, om det är så han brukar ha sin hund. Det vet man!

Snälla rasklubbar, snälla SKK! Och alldeles särskilt – snälla SBK! Ni kan inte ha som huvudmål att era uppfödare ska få sälja så många valpar som möjligt, för den saken gör blandisuppfödarna och Blocket lika bra. De håller på att konkurrera ut er i häftighetsnischen. Men ni kan fortfarande satsa på friska, stabila hundar för köpare som kvalificerar sig för dem!

Bodil Carlsson

PS: Sven Järverud, legendarisk rottiskille och hundmänniska, som lade ner sitt långa yrkesliv på att förstå hundar och ta fram civiliserade former för träning av brukshundar. Honour!