För vem är det frågan, Johan? Om man ska tävla eller inte? Inte för hundarna! De tävlar aldrig, de jobbar. De gör sitt. Spåren börjar vakna i näsan på dem när de är halvårsgamla. Vår del i det är att haka på, för ingen människa har något att tillföra när det gäller att lära en hund något om spår.
Vår del är att lära oss bonda med hunden, så att hunden förstår vad vi ber den om och så att vi förstår vad hunden säger om spåret. Hur det går till har jag aldrig slutat förvånas över, för att skicka och ta emot meddelanden mellan två arter är inte en självklar sak - men det fungerar.
Skulle jag våga bo där jag bor utan hundar? Inte säkert. Hundarna håller mig informerad om vad som finns omkring mig och vad som avviker från det vanliga. De är mina sinnesförstärkare och mina varnare. Jag vet om det är stort eller litet, älg eller rådjur, vildsvin eller räv, som finns i närheten, därför att hundarna vet. Idag är det en upplevelse att se hundarna påtala ett vildsvin som sover fredlig middag i ett tätt snår, så att vi diskret kan passera förbi. I morron kan det handla om annat. Enstaka bönder i närheten börjar skjuta för att freda sina grödor och vildsvin är inte lättskjutna. Hade det varit ett skottskadat vildsvin då i vintras, hade jag varit mer än bara glad för signalen.
Hur tävlar man i omvärldstolkning?
Tidigt i våras mötte vi grannbonden i traktor längs en hans skogsvägar och han fick syn på oss och klev ur för att visa mig något. Han var i färd med att kapa nerhängande unga grenar från träden längs vägen, så att de inte skulle skymma sikten och repa vindrutan på traktorn, och han kom emot oss med grenlien höjd - ett mer än två meter långt skaft med ett vasst blad. Gamla tiken tog ett enda steg fram mot honom med rest svans, stampade till med en framtass och gav till ett kort skall - DU DÄR!
Han tvärstannade. Han är inte hundvan, men han förstod vad hon sa. Han såg att hon såg den resta lien som ett vapen och det hade den sannerligen kunnat vara, även om jag inte förstår hur hon kunde veta det. Han hängde upp grenlien i närmsta träd och sänkte axlarna innan han gick vidare mot oss. Gammeltiken sänkte för sin del svansen och stod kvar där hon stod, avvaktande men inte ovänlig. Lilltiken låtsades att hon hade hittat ett intressant spår och närmade sig för att kolla av hans stövelfot. Med det luktsinnet är det inte otroligt att hon kom ihåg honom.
Hon träffade honom senast på så nära håll för åtta år sedan. Samme man höll på att bränna möglig halm på ett fält och lilltiken - som var ett år då - ställde sig omedgörlig i kopplet och vägrade gå förbi. Hon skulle, ensam av de fyra hundarna, iväg dit för att se efter människorna som rörde sig bland röken och elden, var oskadda. Någon måste kolla av läget.
Hur tävlar man i utökad flockkänsla och social förmåga?
Hur tävlar man i omdöme?
Jag har inget emot tävling med hund, så länge man inte tror att poängen avgör hundens eller ens eget värde. Jag fattar mycket väl att för några ger detta att tävla vall eller bruks eller agility just samma känsla av gemensamt språk och gemensam handling som jag själv upplever i helt andra situationer. Men numera tror jag också, att man kan tävla en ras till oigenkännlighet lika bra i vall och bruks och agility och annat som genom att tävla i snygghet. Tävlingar handlar med inbyggd nödvändighet om att prioritera det som vinner. Det kan vara pälsmängd eller det kan vara snabbhet, det som spelar roll är att om titlar och poängsummor styr så kommer raserna att förändras. Som det så försiktigt antyddes i den ständigt lika försiktiga Brukshundens senaste nummer, där man gör en timid ansats att prata om bruksrasernas fallande reggsiffror.
Eller som den inte lika försiktige Donald McCaig* sa: Det är när vi slutar behöva hundarna, som nördarna kan ta över.
Trevlig helg! Jag kom från datorbefriade dagar hos familjen och landade i upplopp på Facebook. Jag tycker inte om vad jag läser. Jag förstår inte riktigt vad det är som pågår här, men för mig ser det ut som om någon handlar under tryck. Varifrån trycket kommer?
För bakgrund, se Collievänner : Bakom siffrorna 13, 15 och 17 januari 2013 och kanske Vem äger kunskap? från den 17 april.
Bodil Carlsson
*Donald Mccaig, killen som blev fårfarmare och BC-människa, i boken The Dog Wars. Bitvis vasst komisk skildring av hur amerikanska kennelklubben försökte ta över hans ras, om än inte smickrande för den officiella delen av hundvärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar