DET VI INTE KLARAR SJÄLVA

Alla läsare får ursäkta opassande skämtsamhet i kommentarerna till Ett slutet sällskap. Det har varit lite svårt att vara bister sista dygnet. Såg ni ministern i Nya Zeelands parlament igår? En politiker som öppnar mun och försvarar en mänsklig rättighet med både skärpa och humor. Jisses! Tänk att såna finns kvar, när man trodde arten var utdöd!

Ovanå detta stora, goda skratt kom en så vacker dag som denna. Varm och solig, lagom vind för att torka tvätten, härligt att pyssla i trädgården. Kanhända har rehydrering och bandagering av rhododendronbuskarna rentav gjort nytta; när presenningen lyftes av idag fanns plötsligt ett antal spänstiga mörkgröna blad där det bara var gulgrönt slok i förrgår. Överallt kommer färgerna tillbaka. Vitt och violett lyser hos krokus och snödroppar och en djupblå scilla blinkar till, när brunlöv och grågräs lyfts bort. Ormvråksparet seglar över grannåkern och ropar till varandra.

Lillkillen har varit fri från asthma. Hans föräldrar har fått sova. Så äntligen, efter en ovanligt lång, dyster vinter som avslutning på ett tufft år, känns det lite ljusare och även om det kan ändra sig fort – så är man glad för den dag som är.

Ibland har jag en liten dröm. Kan bero på att det är sju år sedan jag var ledig så länge som två veckor, kan vara saknad efter en förlorad hund, men i alla fall – den finns där. Min spårare är borta. Jag saknar honom varje dag. Ibland undrar jag om han var så bra som jag minns, eller om det var så att jag bara såg honom bättre – men kommer fram till att det inte bara var jag som hade lätt att se vad han sa: han var bra. Han var den andra riktigt bra spåraren jag har levt med. Ingen lärde dem jobbet, minst av allt jag; det fanns där, medfött. Komplett med förmågan att förstå vad jag bad dem spåra och förmågan att signalera så att jag förstod. Hundratals generationer av uppfödarselektion gjorde den spårande vargen till den kommunicerande spårhunden – och folk tror att jag är fientlig mot hunduppfödare?

Hur som helst, det är väl alldeles orealistiskt. Ålder och allt det där. Men drömmen dyker upp ibland. Om man kan hoppas på en bra spårare en gång till, en som man kan läsa, en som man passar att jobba ihop med - då tar jag reda på hur man blir medlem i Missing People.

Det är vad en bruksarbetande hund gör: hjälper oss med det vi inte klarar själva.

Bodil Carlsson