UTRYCKNING!

Vi kan allihopa packa upp igen och boka av flyktbilarna! Den kom från en förmiddag till en eftermiddag, våren – rakt ut ur det blå, eller det grå. Mulet och milt! Borta är stalagmiten och dess takpartner stalaktiten, borta är nästan all snö utom en  gråpudrad djup pölsa i skogsslänternas norrlägen. Den letar sig visserligen ner i ens stövlar, men det kan man vara storsint och bortse från nu. You´ve had it, winter! Tranropen ekar från himlen.

Så vad gör man? Ligger på allt blötare knän och häller varmvatten i små hål gjorda med pinne i marken runt sina rhododendron, vad annars? Tjälen hittas ett halvt finger ner, så kräken får inte upp tillräckligt med vatten från sina frusna rötter. Bladen, som borde vara käckt utbredda, är hoprullade och hänger som om det vore tio köldgrader. Räddningsaktion pågår!

Denna gamla tåliga sort heter Cunningham´s White efter färgen på de sagolika blommorna – som i o f s inte är vita, gräddvitt och blekgult med en tanke åt rosa är det minst dåliga jag kommer på i en hast, men Cunningham´s White är trots det  en riktig tuffing som klarar det mesta.

Dock icke denna mordiska vårvariant med luftvärme och jordtjäle. Lyckas jag inte, så blir det Cunningham´s Yellow i stället, och då är det bladfärgen och inte blommorna jag menar, för de stryker med, himalayaväxterna med sina ytliga rötter och sin vana vid metertjocka skyddande lövtäcken...

Tikarna ligger och sover på backen. Erfarna collies kan sin Hundpraktika: detta är den tiden då tvåfotade galningar rafsar vilt i jorden utan att ens känna var sorkhålen ligger och skyltar med sin doft...

Undrar vad de tänker om oss?

Bodil Carlsson