MEDAN JAG VÄNTAR

Medan jag väntar på att tikarna ska smälta sin mat och medan jag väntar på kontakt med den där personen som jag vill ställa en enkel fråga till - låt mig berätta om första gången jag såg skotträdsla!

Vi bodde på riktiga bonnlandet, i en liten kommun som kämpade hårt för att dra till sig folk åtminstone under sommaren. Det fanns gott om hästfolk, det fanns gott om hundfolk och ofta var det förstås samma folk, för man delade sin fritid mellan hästarna och hundarna, ridklubben och brukshundsklubben. Runt omkring oss låg Tiveden. Djup, äkta gammelskog där bara pendeltåget till Mariestad regelbundet tog sig fram. Femhundra år tidigare tog sig två arméer fram samma rutt och brakade ihop där byn låg och fortfarande ligger. Två kungar  hade köpt upp folk och utmanade varandra i ett slagsmål om kronan och titeln.
Folket i byn kom på en idé. Medeltidsdagar! Tjejer i olika åldrar pinnade på vid symaskinerna och när den första festen till minne av slaget vid Hova startade, satt kassörskan i den trånga ICA-butiken i hemsnickrat medeltida mode. Grundskolans lärare gick omkring med sotat ansikte och fettinsmorda hårstripor och sträckte fram en halvt om halvt hotfull tiggarnäve mot besökarna. Höjdpunkten, kvällens avslutning, var tornering! Halvblodshästar i bjärta schabrak rusade mot varandra, fusklansar bröts, dramatiska kötteder på fejkad medeltida svenska utslungades...
..och så kom överraskningen, ett litet tillägg i sista stund. Fyrverkeriet!

Vi satt med våra hundar, två unga collies och en sheltie, några rader ifrån slagfältet. Allra längst fram fanns en annan hund, det hade jag sett, men av honom skymtade bara den grå ryggen. Det gick inte att se vad för sorts hund det var, utom att verkade stor.  Alla började luta sig tillbaka under sista minuten av föreställningen, när förloraren låg på marken och segraren stod över honom med sitt låssasvärd. Plötsligt hände det! Blixt, rök och knallar.
Folk reste sig bestörta, för ingen hade vetat att detta skulle ingå och först var vi inte riktigt klara över att det faktiskt gjorde det: ingick i föreställningen. Två vuxna lämnade stället omgående. De hade sin hund med sig.
Att ta sig därifrån var prio ett för de där två, men det var inte helt lätt. Hunden halvt släpades i halsbandet, o halvt bars ut av sina ägare medan den  högg hejdlöst i luften med paniken lysande ur ögonen.
Då såg jag vad det stora gråa var för sorts hund. Det var en fullvuxen riesenhane som högg besinningslöst omkring sig av skräck. Folk ryckte bort sina ungar och backade undan från honom.
Förstår ni varför, SKK?


Och nu är det så här. Mellan 1997 och 2011 GICK I AVEL 4 grå riesenhanar med antingen

1)avbrutet MH

            eller

2)kvarstående rädsla 5

             eller


3)5 på skott.

De hade under samma period tillsammans 42 avkommor.
Nu tycker ni att det är illa. Men det hade kunnat vara värre, tänker ni, det hade kunnat vara rottweiler. Och gissa vad?
Det är det. Enligt statistik som vem som helst med tid och tålamod kan ta fram ur offentligt åtkomliga uppgifter på hunddata, men som SKK och SBK:s rasklubbar vill hålla för sig själva.
Hur försvarar ni det inför allmänheten?

Bodil Carlsson