SLUTET SÄLLSKAP?

Diskussionsgruppen på Facebook är sluten och även om den saken tydligen har väckt misshag i vissa sammanhang, så är jag just nu tacksam. Inte vill man att vanliga hundintresserade människor ska ramla in där! Förtroendet för renrasaveln är klent nog som det är; det sista man vill är att folk som går i valpköpstankar skall upptäcka hur det är ställt. Om SKK däremot ville ha godheten att titta in, så tror jag att de snabbt som ögat skulle få alla argument de behöver för ett licenskrav för bruksrasuppfödning.

Kort sagt: collieuppfödarnas förkärlek för att avla på hundar med brutna MH:n och/eller extrema rädslereaktioner har varit på tapeten igen. Same as ever! Samma frågor och samma påståenden från människor som kallar sig uppfödare och/eller hundkunniga:

Känner ni alla hundarna med femmor på skott och ljud? Hur vet ni annars att de är rädda?

Vet ni inte att det är öroninflammation som gör hundar ljudkänsliga?

Varför måste brukscollies vara så skälliga?

Men vad menas med brukshund egentligen?

… och så det ständiga tungviktarargumentet från en uppfödare i mentalitetssammanhang:

"En del collies är så jävla fula att jag inte skulle ta emot en ens om jag fick den gratis!"

Mot slutet kommer som vanligt försonliga röster in från folk som begripligt nog är trötta på bråket: ”Vi kan väl vara sams? Vi har ju gemensamma intressen!”

Tittar man efter vem som skriver vad i kärndiskussionen, så upptäcker man förvisso underliggande gemensamma intressen, fastän inte precis av den sorten som de försonliga tänker sig. Mönstret hittar ni nog i andra raser och andra länder också, tyvärr. Det finns de som hävdar att guldfiskuppfödarna är värre, men guldfiskar blir förstås sällan ett problem för sin omgivning.

Så här såg det hursomhelst ut i den här omgången av slutna gruppen!

Person 1 i diskussionen lever rövare eftersom hon utgår ifrån att en tråd, som är kritisk mot avel på rädda hundar, måste vara startad för att att hänga ut någon. Vem då? Person 1 föder ju inte upp collies? Nej, i alla fall inte i år. Men det gör två nära släktingar till 1, ägarna till kennel X resp kennel Y, som klokt nog håller tyst och låter person 1 berätta hur värdelöst MH är. Ytterligare en person, person 2, framträder som upprörd privat hundägare och säger att MH inte funkar. Hanen som hon, person 2, deläger ihop med kennel Z används i avel av kennel Y. Han maxar på aggression och hot mot avståndslekfiggen och spökena. Kennel Y använder honom till en tik med 4 på rädsla för överraskning, 5 på ljudrädsla och 5 på skott. Intressant kombination, tror jag att sådant kallas -  SKK?

Ytterligare en hane från kennel Z, halvbror till den förra, används av kennel X. Arga person 1 står som deluppfödare till en kull från X år 2010. Och för att förekomma person 1, som kommer att fråga: ”Känner du verkligen de här hundarna?” så är svaret – nej, det gör jag inte. Det kan tänkas vara bra hundar, men personligen skulle jag vilja känna dem väldigt väl för att våga mig på en valp med de föräldrauppgifterna.

Så jag påstår inte att det måste vara dåliga hundar. Men jag påstår att det finns band mellan kennlarna X, Y och Z som inte alls kommer fram i den slutna gruppen; jag påstår att person 1 och person 2 deltar i egenskap av företrädare för något som de har eller har haft egenintresse av och jag påstår dessutom att det inte var meningen att den saken skulle märkas.

Dessutom påstår jag att sådant – dold aggressiv marknadsföring – är vanligare än vad valpköpare tror i de här sammanhangen. Om det är vanligt, varför ska man tjata om det?
Just därför.

Person 3 på kennel Y har fött upp 67 hittills reggade valpar sedan 2006 och har väl då – om vi utgår från ett lågt snittpris per valp – under loppet av några år dragit in sådär 670 000. Brutto, förvisso, men ändå.

Och precis där ligger knuten! För om uppfödare är ett slutet sällskap, som tar valpar någon gång ibland för nöjes skull och behåller alla själva, eller skänker bort dem till vänner och bekanta, så har de förstås rätt att avla på precis vad de vill. De har all rätt att påstå vad de vill om sina valpar och om de vill dumförklara mottagarna av de fina gåvorna, så får de väl det. Då stannar det ju verkligen inom familjen.

Men det är inte så det är. Uppfödare producerar hundar, som de aktivt marknadsför i syfte att sälja. De – ursäkta det fula ordet! - tar betalt. De driver en verksamhet riktad till kunder. Därmed är de inget slutet sällskap.

När man tar betalt för sin vara på en marknad, får man vackert acceptera att köparna inte bara tror en på ens ord, de vill se en innehållsdeklaration. Och man kanske kunde börja berätta vems vara man pratar för?

Bodil Carlsson