Att höra till

Jag skrev i tidigare inlägg om vår nya hobby – geocaching. Blir bara mer och mer biten av denna folkrörelse som får sina utövare att upptäcka mer av sin hembygd.
Ett vägnät i en Norrlandsskog kan breda ut sig miltals och just i ett sådant vägnät skulle vi hitta den dagens cache. Dagen var som en sensommardag ska vara – lagom varm, solig och helt underbar. Hundarna var förväntansfulla, ny plats, nya lukter och hela flocken samlad. Till och med tonåringen var med, fast kanske mest för att övningsköra på vägen dit. Det skulle dock visa sig att hans närvaro skulle spela stor roll för den dramatik som utspelade sig under denna skattletning.

Hörnån, så heter ån där vi var, ringlar sig som en serpentin och är på sina ställen lite svår att komma in på livet. Den kantas av branta nipor  vilket gör det svårt att nå vattnet. Vår skattletning ledde oss ganska brant nedför, mot ån, och när skatten var funnen skulle tiken ”bara kolla en grej”. Det är hennes standardsvar när hon plötsligt blir döv och för en kort stund försvinner. Vi var inte så oroliga först för hon kommer alltid tillbaka. Men vi ville lämna branten och gå tillbaka mot bilen. Tiken ropades in men ingen kom. Vi ropade igen och hörde då något som jag trodde var tranors skrik. Men det var inga tranor där. Det var tiken som skrek och det var ett närmast hjärtskärande skrik.

 

 

Alarm! Hunden var i fara!  Jag och tonåringen störtade ned för branten så fort vi kunde utan att tappa fotfästet. Nere vid åkanten ser vi en djupt olycklig hund som rasat ner i ån. Stående på en platå av dy och oförmögen att ta sig därifrån utan att simma. Om hon nu tänkte så långt…
Tonåringen var samlad. Lämnade sin mobiltelefon till mig och klädde raskt av sig för att gå ner i ån. Jag spanade efter lämpliga ställen att ta sig upp och såg ett bara några meter från där tiken stod. Vägledde tonåringen som inte fick med sig tiken. Hon stod blickstilla och vägrade röra sig. Jag föreslog då att han skulle lyfta upp henne till en liten avsats strax ovanför, vilket han gjorde. Tiken var överlycklig och skyndade sig fram till mig för att kasta sig ner i blåbärsriset och rulla runt. Hon såg ut som en svartfotsindian, i alla fall så som jag föreställer mig en sådan…

Flocken är viktig. Det vet vår tik även om hon gärna bara ”ska kolla en grej”. Nu hamnade hon i ett läge där hon förstod att vi var på väg bort – och hon kunde inte följa med. De skriken kommer jag att minnas länge. Samt hennes stora lycka när hon åter var på fast mark och tillsammans med sin flock igen. De har ju den där känslan för flocken, colliehundarna. Det är en av anledningarna till varför jag tycker så mycket om rasen.

 

Johan Nilsson