Minnets mekanismer

 

Jag sitter vid min dator, vid den hörnsektion som byggts upp för detta ändamål. Och när jag sträcker ut min hand bakom mig så är det något som fattas: En hundnos. För den nosen har sniffat färdigt.
En av våra två har fått resa vidare, in i det stora okända.

När jag lämnar min uppbyggda hörnsektion så sneglar jag fortfarande åt vänster i nästa rum. Det var där han sov halva natten. Innan han kom upp till övervåningen och oss. Nu fattas han på både på över- och undervåning.

 

 

Jag föreställer mig att mitt mänskliga hjärta har ett antal rum och att han finns i ett av dem. Kanske trängs han med människor och djur som jag hållit av. Då får han göra det, för jag tror faktiskt att alla ryms där.

Men jag saknar hans suckar av välbehag då han smet in i vårt sovrum för att sova en stund till efter morgonrundan. Och hans lika högljudda suckar efter en aktiv dag med oss. 
Men han har sitt rum i mig – och där kommer han att stanna så länge mitt hjärta tänker klappa.
Minnets mekanismer kommer att se till att det blir så. Det är jag mycket tacksam för.

 

Johan Nilsson