SVÄRDMANS SAMMANHANG

Håkan Svärdman har rätt i att citat inte skall läsas ur sitt sammanhang. Här är sammanhanget.

Jag börjar med att lägga ut länkarna, där han säger vad han säger. Först den här intervjun i Stockholm City i maj 2011 http://city.se/hannes/2011/05/09/vip-kortet-ger-dig-snabbare-vard/ :

Två unga killar, en med privat sjukförsäkringskort och en som klarar sig utan. Killen med kortet är glad att slippa allmänläkare, som verkar direkt farliga. Tror han.

Och Håkan Svärdman säger i det sammanhanget: ”Man vill tillhöra det utvalda gänget som har kortet och tillgång till den arenan.” Vården är ”en ny livsstilsmarkör”.

I bloggen Trygghetsspanarna http://trygghetsspanarna.folksamblogg.se/2011/05/23/varumarkesdesignad-vard-kan-oka-efterfragan-pa-privata-sjukvardsforsakringar/ lägger han ut texten. Eftersom offentlig vård faktiskt fungerar och eftersom det enda som de privata VIP-korten hittills erbjuder är snabbare vård, så väcker privata sjukförsäkringar inte tillräckligt med habegär. Träffa specialistläkare samma dag du blir krasslig! Samma vecka! lockar försäkringarna. Men det räcker inte för att booma sales på det som Svärdman och hans kollegor säljer. Ingen pröjsar väl upp mot 10 000 extra per år ur egen ficka för att få samma sak som alla andra får?

Nä. Så då får man nischa in sig lite.

”För att få fart på försäljningen krävs att försäkringspaketet innehåller ett varumärkesdesignat vårderbjudande, som ger exklusiv entré till en klinik som kunden efterfrågar”.

Smaka på den meningen!

Och medan ni funderar över eftersmaken, låt mig berätta om två gamla kunder. Den ene dök upp helt oväntat på den alldeles vanliga, icke-privata vårdcentral där jag en gång i tiden var ST-läkare. Han tog sig in för egen maskin innan han damp i backen – en hårt arbetande kille på 39 år, som inte ens rökte, som inte hade varit särskilt sjuk tidigare och inte begrep varför det var som att en stor sten hade hamnat inne i bröstkorgen och varför han kände sådan dödsångest.

Det begrep vi, så fort EKG-remsan rasslade ur maskinen. Så medan vi pysslade med syrgas och fria venvägar och morfin och småprat och till och med låtsades att vi var på gång med en kopp kaffe åt honom, vad som helst för att få honom lugnare, tassade en sköterska ut och ringde efter blåljusen. Vi bad speciellt att de skulle slå av sirenen innan de var framme – den här kunden var redan tillräckligt rädd.

Sedan kom ambulansen med sina specialutbildade sjuksköterskor och sin specialutrustning och medikamenter och defibrillator och rubbet och hämtade honom till ett alldeles vanligt, icke-privat svenskt sjukhus där man inte bara räddade livhanken på killen med den stora bakväggsinfarkten. Man utredde anledningar till att han råkade ut för den, man satte honom på förebyggande medicinering, man utbildade honom och hans anhöriga också, och man följde förstås upp honom efter utskrivningen.

Och det enda VIP-kort han behövde var det han hade med sig när han stapplade in. Han bodde i ett land med en mycket väl fungerande gemensamt finansierad sjukvård. Allt han fick hade han redan betalt för. Vad skulle en privat sjukförsäkring haft att tillägga, Svärdman?
En minimalistiskt designad EKG-apparat?
Förgyllning på ambulansen?

Den andra kunden fanns i Canada. Hon representerade en patientförening för manodepressiva människor. Hon hade verkligen haft en exklusiv livsstilsmarkör en gång i tiden–  den privata sjukförsäkring, som hennes högutbildade mans arbetsgivare betalde merparten av. När hon började få märkliga kast mellan extrem upprymdhet och självmordsbenägen depression fick hon ett fint, varumärkesdesignat vårderbjudande: hon fick gå till en privatpraktiserande psykolog, som lät henne berätta sina barndomsupplevelser. Inte för att det gjorde henne bättre, men exklusivt var det ju. Så länge det varade, för självklart var arbetsgivarens åtagande tidsbegränsat och det var tyvärr makens tålamod också. Slut på försäkringserbjudandet och slut på relationen!

Gudskelov – sa hon, när hon berättade sin historia – tvingades hon därmed till ett sånt där icke-privat lågstatussjukhus, ni vet, där det bara bjuds de billigaste medicinerna...

...och den här gången var den billiga medicinen litium, som gjorde henne frisk igen. Punkt. End of story. Woman back on track!

Ingen av de här två kallade sig någonsin  kund och ingen av dem hade klagomål på sjukvårdsinrättningens inredningsstil. Ingen av dem behövde en privat sjukförsäkring för att få fungerande vård på ögonblicket eller långsiktigt. Det behöver inte den unge allmänläkarrädde stockholmaren heller; det han däremot kan behöva, som ensam småföretagare, är en försäkring som täcker inkomstbortfallet i hans företag, om han skulle bli allvarligt eller långvarigt sjuk. Där skulle faktiskt finnas ett stort behov, för många egenföretagare ligger risigt till i det avseendet.  Men konstigt nog tror jag inte att Svärdmans företag erbjuder något sådant?

 Där privata sjukvårdsförsäkringar finns ÖKAR de konsumtionen av sjukvård – de medför inte alls nödvändigtvis mer kompetent sjukvård, bara dyrare sjukvård för samhället. Och ingen summa som någon privatperson (förutom kanske Bill Gates) kan hosta upp täcker mer än en mycket mycket liten bråkdel av kostnaderna för utrustningen och medicinerna och människorna som har kunskaperna att använda dem.

10 000 per år, som Svärdman talar om, räcker inte långt på IVA. 10 000 räcker ingenstans, när det handlar om allvarlig sjukdom. Det är faktiskt så, att  allt de räcker till är en liten behaglig känsla av utvaldhet.

Och det är precis det som är Svärdmans sammanhang.

Bodil Carlsson