HUNDARNA I UPPLANDS-VÄSBY 1)

Upplands-Väsby ligger där tågen slutar gå och är nog ett någorlunda typiskt utsnitt av Stadssverige. En lessam station - en sån där man inte gärna hade gått ensam i mörker genom tunnlarna och trapporna. En sliten Pressbyrå med adjungerad hamburgerförsäljning, en jättebussplats och ett litet fruktstånd där folk som ser ut att vara från Mellanöstern håller på att packa ihop efter dagens försäljning.

Ett stort ICA och den vanliga husblandningen. Lägre flerfamiljshus med snygga fasader och HSB:s logga. Högre flerfamiljshus utan. Hukande radhus – de ser små ut från bussfönstret, hoptryckta i regnet, men eftersom de ligger där de ligger kostar de förmodligen några hoplånade mille.

Konferenshotellet är något helt annat. Det ligger för sig sex kilometer bort ihop med ett turkiskt bad, ett gym och ett mindre ICA. Där skaffar man tepåsar och färdigsallad, när man baxnat över hotellets kvällsfikapriser. Sedan sitter man på sin gungiga dubbelsäng arton våningar upp och tittar ut på ösregn och barrskogshorisonter genom fönster som garanterat inte går att öppna. Eller duschar länge i vatten som aldrig blir kallt. Förutom det finns inget annat att göra än att lyssna och prata med folk.

Det var hur exotiskt som helst.

På hotellet den helgen fanns alltså runt etthundrafemtio personer, som mer eller mindre proffessionellt sysslar med hundar. Stamboksförda, renrasiga hundar: 392 stamböcker för 392 enkelriktade genetiska filer. Och ni vet – en del av de där 392 har färdats rätt så länge nerför sin fil vid det här laget. Inte så få har ändrat stajl på chassit under resans gång: inte frivilligt och inte – räknat i antal generationer – särskilt gradvis, utan grundligt och fort och därför att ett fåtal individuella hundar har föredragits och använts och återanvänts så till den grad att en i hel ras med samma gener väljer man fram ytterligare en eller två som slår igenom mer och mer. Titta på shar pei! Eller gör som Göran Bodegård – titta på boxerns huvud.

Eller titta inuti colliens! I vår workshop frågade en person: Men de där uppfödarna hade väl aldrig för avsikt att ställa till det så med mentaliteten?

Så jag sa:

- Nej, självklart inte! They did it brilliantly, because they had no idea of what they were doing.

 Och på det viset skiljer de sig ju inte ett dugg från uppfödare inom andra raser.

Hur – frågade Göran Bodegård – skapar man ett gemensamt entydigt språk av respekt för skadorna av överdriven, ensidig exteriöravel?

Det fanns flera mycket bra frågor på konferensen i Stockholm. 

Bodil Carlsson