DAMEN I DAMMEN

I bottenplanet på tjugovåningshotellet utanför Upplands-Väsby fanns en konstgjord skog och inne i den fanns en  konstgjord damm. Mitt i dammen satt en dam.

Hon hade en anslående färgteckning, mörk på ena kroppshalvan och ljus på den andra och i det grunda vattnet runt henne sam klumpiga, bjärtfärgade små fiskar med långa fenor. På andra sidan om muren som avgränsar den lilla, lilla dammen satt allvarligt konfererande personer. Om damen såg lite trött ut, så hade hon anledning. Hon har sett nog med tok.

Hon är husdjursavelns gudinna.

HUR, frågade Steve Dean apropå användningen av gentester, SKALL VI KUNNA ÖVERBRYGGA DEN ENORMA KUNSKAPSKLYFTAN MELLAN FOLK SOM AKTIVT SYSSLAR MED TILLÄMPAD GENETIK UTAN ATT VETA OM DET– fast ordet han använde var ”uppfödare” - OCH DE SOM VET?

Det här är svaret från en av grupperna, illustrerat med en bullterrier som nog gärna hade velat att de som sysslar med att framställa den också hade vetat lite om genetik:

ANVÄND POPULATIONSGENETIKER SOM RÅDGIVARE ÅT RASKLUBBARNA!

Det är orimligt att uppfödare, för att inte tala om valpköpare, ska kunna känna på sig när något är ett enstaka genetiskt eller fosterutvecklingsmässigt missöde – och när det är en uppseglande fara för en ras. Det är orimligt att begära att uppfödare skall veta när det är meningslöst eller t o m farligt för en ras att använda gentester och när det tvärtom är mycket bra eller nödvändigt att testa.

Men det är inte orimligt att vänta sig att de ska lyssna. Det är inte orimligt att vänta på att det ska bli slut med hemlighållande och rykten och mer eller mindre ogrundat skvallrande om konkurrenternas uppfödning.  Om varje rasklubb hade en populationsgenetiker – flera klubbar kan ju dela på en! - och öppna hälsoregister skulle den medtagna damen i dammen kunna räta på sig och se lite gladare ut.

Bodil Carlsson