Vissa uppgifter, sa Steve
Dean i Stockholm, är det som kallas "sjukhuspassningen" i rugby –
plötsligt har man en boll i famnen och fem väldigt stora killar tar
sikte på en och rusar rakt på!
Häromsistens var det
utställning i Storbrittannien igen. Welsh Kennel Club stod för kalaset, folk slogs om BoB
och BIS och – som vanligt nu efter Cruft´s – fanns veterinär
på plats. Steve Dean var också där. En tungt veckad napolitansk
mastiffhane dömdes bort p g a ektropion och hårlösa, infekterade
hudveck nedanför munnen, varefter helvetet självt bröt ut. Hundens
delägare är nämligen rasklubbens hälsokoordinator och hon trodde
inte sina öron. Döma ut hennes hund??!? När hennes hund har
A-höfter! När hennes hund har testats för thyroideasjukdom! När
hennes hund har hjärtundersökts!
HUR KAN DEN DÅ HA
EKTROPION?
När hon är
hälsoansvarig i sin rasklubb! När hon dessutom minsann har stöttat
KC i hälsofrågor!
HUR VÅGAR MAN DÅ SÄGA
ATT HENNES HUND HAR EKTROPION?
Damen sparade inte på
krutet, när hon pratade med den undersökande veterinären, efter
vad hon själv stolt meddelar pressen: ”Jag klargjorde att jag inte
var någon vanlig vemsomhelst till utställare och att det här inte
var en vanlig vemsomhelst till hund” - men det räckte inte
den här gången, veterinären var inte alls vederbörligen imponerad, så då ringde damen upp Steve Dean och krävde att
han personligen och omgående skulle inställa sig hos henne och
hunden och tala veterinären till rätta.
Det gjorde inte Steve
Dean. Veterinären backade inte heller. Hunden blev inte BoB. Det är
rena rama katastrofen. Rasens framtid i kungariket England är
beroende av att damens hund får vinna. Hennes hund är the
best of the best – hon
skulle aldrig ställa något annat – och om inte den duger, vad
duger då?
Nu
kräver damen att ärendet utreds. Hon gör stor affär av att hunden
hade vunnit några veckor tidigare och då hade den minsann inte
fällts för något ektropion!
Som
var och en kan se av fotot i den här länken, är det omöjligt att
avgöra om hunden har ektropion. Det hänger ihop med att det är
omöjligt att se om det döljer sig ögon i hudvecken. "Lots of nice quality skin" * kallar den hälsokoordinerande damen detta.
Själv
har hon väl lots of nice quality ego: en värre synstörning än
ektropion. Vad tänker vanliga hundägare, som läser engelsk
hundpress?
Hursomhelst
– jag såg eländet och fotot på hundstackarn, damens dyrgrip, och tänkte igen att den här sjuka lilla
världen med alla sina rugbypersonligheter är mer än man står ut med.
Tack för kaffet, hundvärld! Och så kom lunchekot. Litet reportage
från USA, där fängelsedömda hjälper sig själva genom att träna
assistanshundar som hjälper traumatiserade människor att hitta lite
trygghet och starta om sina liv.
Bodil Carlsson
Stackars hund. Däremot har jag lite svårt att förstå att fler diagnoser som gör att hundar får hår i ögat inte får uppmärksamhet. Den dagen veterinärer börjar titta efter distichiasis på utställnings hundar ligger nog många raser risigt till. Har man upplevt hur det är att ha en hund som konstant får nya hår som växer rakt in i ögat så förefaller det som ett mysterium att flera rasklubbar anser att det är helt okej att avla på hundar med distichiasis.
SvaraRaderaJag skrev och frågade en uppfödare varför hon avlade på tiken som hade distichiasis. Svaret jag fick var att hanhunden inte hade det så då gick det bra. Tikens gener finns ju där i alla fall tycker jag!!
SvaraRaderaMarie
Min åsikt är att det är förkastligt att använda hundar med distichiasis i avel. Så länge som alla collies inte blir ögonlysta som vuxna kan man bara gissa hur många som är drabbade. Jag vet ett par korthår som har fått hår bortbrända men den informationen hittar man inte på uppfödarnas hemsidor.
SvaraRaderaMarie och Caroline, har försökt att ögna igenom lite info om distichiasis. Finns hos människa - Elizabeth Taylor lär ha haft en lindrig och kosmetiskt tilltalande variant, som utrustade henne med dubbla ögonfransar och inget annat! :-)Att distichiasis hos hund är ärftlig verkar solklart - finns en anhopning i vissa raser och ingen annan tänkbar förklaring. Däremot har det inte gått att klura ut vilken typ av ärftlighet det kan röra sig om. Recessiv, dominant, polygen? Kan hänga ihop med att det finns så olika svårighetsgrader, allt från ett enda tunt, mjukt, felväxande hårstrå som inte gör skada, över ett enda strå som irriterar ögat men som kan avlägsnas med ett enda ingrepp - till flera styva, borstiga strån som växer så tokigt att de går rakt in i hornhinnan och är ett svårt lidande och till sist, utan behandling, en klar risk för blindhet. Rekommendationerna handlar om att inte avla på svår distichiasis och inte para två hundar med distichiasis med varandra.
SvaraRaderaJag är helt på det klara med vad distichiasis är och det finns inget som gör mig mer irriterad än folk som inte tar defekten på allvar. Mitt korthår blev avlivad strax innan han skulle fylla tre. Han hade fått hår bortbrända under två år och hade ögonkanter fyllda av ärrvävnad. Ärrvävnaden gjorde att han hade ont konstant. Att behöva avliva en ung hund för en sån jäkla skit defekt gör att jag blir ännu mer förbannad på folk som använder drabbade hundar i avel.
SvaraRaderaProblemet med distichiasis är inte håren som för tillfället syns utan problemet är att nya hårstrån kan dyka upp på i stort sett samma plats som tidigare hår har funnits. Sen har vi även problematiken med att håren växer ur meiboms talgkörtlar. Körtlar som har som uppgift att bilda en fettlösning som ska hjälpa till att hålla ögonen fuktade. Körtlarna tål inte så mycket värme vilket gör att när man bränner bort håren så blir körtlarna skadade och kan då inte fungera korrekt. Kryo behandlingar är då bättre ur det hänseendet men läketiden är längre.
Det finns rasklubbar som har insett vilket helvete det är för hundar och ägare, welsh springer spaniels avelspolicy är ett utmärkt föredöme.
Ber om ursäkt, Caroline - det kan vara så att inte alla läsare vet precis vad distichiasis är och vilken svårighetsgrad det kan ha. Jag refererade den info jag hittat vid hastig överblick.
SvaraRaderaJag har full förståelse för att en förklaring av vad distichiasis är kan vara på sin plats. Däremot så känns jämförelsen med Elisabeth Taylors tilltalande variant av distichiasis som ett hån när man har haft en hund med riktiga problem. För mig är det samma sak som om man skulle jämföra hundar med rädslor som begränsar deras liv med någon kändis som har en fobi som gör att den inte kan gå på kullerstenar eller något liknande.
SvaraRaderaSen ska man inte heller glömma att det är många människor med defekten som måste få det åtgärdat. Det är bara att googla på eyelid splitting så går det att se många fina bilder på vad människor går igenom för att slippa plågan med håren.
Jaha, var det därför? Jag får lite svårt att hänga med och ber om ursäkt igen. Jag började min sökning på PubMed, helt enkelt därför att en ärftlig störning som finns hos hund ofta också finns hos oss och därför att flera artiklar brukar hittas där med en överblick över hur problemet kan se ut. Distichiasis hos människa är ofta i kombination med en felanläggning av lymfkärl, som gör att man får bensvullnad (lymfödem). Inte så hos hundar, vad jag kan förstå, utan där finns det som isolerat problem just i ögonhåren. Elizabeth T måste ha haft den osannolika turen att få det ena - till råga på allt i en form som inte besvärade och som vi tycker ser vackert ut! - utan att få det andra. Därav kom hon med - jag blev helt enkelt överraskad och nyfiken. Värre var det inte. Om hundars version skriver jag ju rakt upp och ner att de svårare formerna är en plåga och ett lidande och ger risk för blindhet. Hur man kan få det till att "ta lätt på distichiasis" vet jag inte.
SvaraRaderaMin allra första hund hade vad jag nu tror var den mest lindriga versionen av d. Ett enda mjukt litet hår, som gjorde att ögat rann. En enda liten rycka-ut-operation och det återkom aldrig. Hon var kärnfrisk, genom trevlig och smart. Ska man inte använda henne i avel? Med en fri hane, med fria släktingar - riktigt svår fråga! VAR det verkligen distichiasis? OM jag hade kunnat lita på hanhundsägaren, hade det varit okey då? HUR stora hade riskerna varit för valpar och deras avkommor?
Min granne har en oreggad papillon med distichiasis. Det ögat blir aldrig bra och min granne har lite svårt att förstå varför jag tjatar på henne om att sluta hålla på med ögondroppar och få till en (för hennes pension) väldigt dyr operation. Ska man avla på den i o f s jättetrevliga lilla tiken? Aldrig, tycker jag. Sådan plåga skall inte spridas.
Men Carolin, är det samma fråga och samma hund? Det är ju det vi inte vet, när så litet är känt om ärftligheten.
Lessen om jag sårade dig med den gamla filmstjärnan, det var faktiskt inte alls min mening.
För mig så är det självklart att det inte ska avlas på någon av hundarna i ditt exempel. Jag är helt på det klara med att många inte delar min åsikt.
SvaraRaderaJag tittade på en hane på koiranet för något år sedan som hade diagnosen extra ögonfransar. Det finns 52 valpar efter den hanen, alla finns inte i finland. Av dem som finns i finland var 20 ögonlysta efter 1 års ålder och 5 har antingen diagnosen distichiasis eller extra ögonfransar. De som hade turen att få en fri valp tycker säkert att det var bra att använda den hunden i avel men vad de andra tycker kan jag bara gissa.
Hur det ser/såg ut i stamtavlan när det kommer till min förra hund kommer jag aldrig att helt få veta. Men jag vet att en hund i hans stamtavla fick hår bortbränt en gång och sen kom det aldrig tillbaka enligt ägaren. Tycker jag att det var rätt att använda den i avel med tanke på lidandet min hund hade? Självklart inte och ändå var han fantastisk på alla sätt och vis.
När det gäller din granne så gör hon inte helt fel. Ögonspecialister rekommenderar att man använder zilkeye på hundar med distichiasis, nu handlar det om lindrigare fall. Ögondropparna gör att ytspänningen på ögat ökar och gör det svårare för håren att skada ögat. Oavsett vad din granne väljer för behandling för att åtgärda håren så finns det inga garantier att det inte kommer att behövas göra om. Och det är det som är det jävliga.