Rasklubben vill inte att man parar två hundar som bägge har dokumenterat stora kvarstående rädslor, skotträdsla eller har brutit MH.
Anledningen är förstås att rädslor har stor arvbarhet. Meningen är att en mentalt svagare hund i sådana fall ska paras med en mentalt starkare hund. Det handlar alltså inte om ett avelsförbud, det handlar om att tänka ett varv extra innan man bestämmer partner för sitt avelsdjur.
Så - vad är det hemska i detta?
1. Att man inte följer avelspolicyn?
2. Att det rapporteras att man inte gör det?
Avgör själv!
Problemet med att strunta i avelspolicyn, avseende mentalitet, kan få konsekvenser för valpköparna. Två mentalt svaga hundar riskerar att få allt för rädda valpar. En mentalt stark hund som paras med en mentalt svagare jämnar ut det hela något. Rent teoretiskt borde det bästa vara att para två mentalt starka hundar med varandra. Sedan finns alltid "de hoppande generna" som kan ställa till det, men man kanske måste arbeta med en sannolikhetsmodell inom hundavel.
Sedan är frågan vad valpköparna ska göra när de köpt en valp från en uppfödare som struntar i vad avelspolicyn rekommenderar i fråga om mentalitet. I värsta fall står de där med en hund som inte klarar ett normalt liv med sin familj. Det finns bevisligen uppfödare som vill avla på i lugn och ro efter eget behag. Hur valparna blir när var och en själv vet bäst verkar dessvärre oviktigt för vissa uppfödare. Så oviktigt att valphänvisarna på Collieklubben såg sig tvungna att påpeka detta för klubbens medlemmar:
....Tyvärr har jag emellertid även varit i kontakt med förtvivlade människor som haft olika problem med sina hundar (valpar som vuxna) såväl lång- som korthår. Det kan röra sig om såväl mentalitet som sjukdom. Jag brukar då som första motfråga säga: "Vad säger din uppfödare?" Och här har jag ibland fått svar som: "Hon vill inte tala med mig, Hon lägger på luren, Hon har skällt ut mig" eller "Det var inget fel på valpen när du fick den". Detta avser även uppfödare som under många år haft uppfödning, såväl kort- som långhårig collie.
(Se Colliebladet nr 2, 2009)
Det finns alltså uppfödare som inte vill höra talas om klagomål på valparna de sålt, vare sig det gäller mentalitet eller hälsa. Ansvar för sin hundavel behöver man tydligen inte ta, sälj valparna fort och släng på luren om någon ringer och vill ha svar på "obekväma" frågor!
Behöver rasen sådana uppfödare? Nej, naturligtvis inte. Vad rasen behöver är seriösa uppfödare som följer avelspolicyn och som omsorgsfullt väljer avelsdjur.
Och de finns, tack och lov!
De andra bör nog fundera lite på om hundavel är något de verkligen ska ägna sig åt.
Johan Nilsson
Jag tycker då att det är lika viktigt att rapportera kennlar som inte följer klubbens policy avseende hälsa ?? Eller ?
SvaraRaderaJo, självklart, men collien har inga direkta hälsoproblem idag. Däremot har den alltför ofta problem med mentaliteten.
SvaraRaderaJohan
Aha, så det är skit samma om man följer rasklubbens valphänvisningskrav avseende hälsa men rapporteringsbart om det gäller mentalitet ? Intressant !
SvaraRadera/Anna igen
Hej Anna!
SvaraRaderaStor kvarstående rädsla i många vardagligt påfrestande situationer ÄR ett hälsoproblem. EU:s djurskyddslagstiftning förbjuder uttryckligen avel på djur vars anlag kan medföra sjukdom eller lidande hos avkomman.
En enda gång på mer än 20 år har jag sett en collie, en ung tik, som långsamt vaggade fram med en höftled som synbart luxade ur i varje steg - inget att ta fel på, det ser likadant ut hos människor och det finns inget annat som ser ut så. Omisstänksamma förstagångsköpare, mamma med liten dotter, som leende förklarade för mig att det var inget problem, det skulle nog växa bort - det var den informationen de hade fått. Känner du till uppfödare inom vår rasklubb som avlar på två E-höfter?
Anmäl då, i jisse namn!Anledningen till att jag inte har sett fler än den enda tiken är väl att rasklubben och SKK motsätter sig sådan avel, tror du inte?
Av sju långhårscollies har jag haft två med plågsam skotträdsla och en rejält skottberörd.Jag är inte ensam om att ha varit med om det. Alla våra hundar är inte skott/ljud/golvrädda,men vi har haft och har fortfarande för många som är det. Det är tufft för hundarna, det är tufft för ägarna och det är dessvärre ett stort imageproblem för rasen! Många, många i den vanliga allmänheten och ute på brukshundsklubbarna tror djupt och innerligt att varenda collie är lättskrämd. Det är väl självklart att en rasklubb värd namnet lägger fakta på bordet och begär att alla uppfödare sluter upp kring målet - inte två rädda hundar i samma parning! För det första kommer vi att få ned rädslereaktioner - för det andra kommer vi att få ökat förtroende.
HEJ!
SvaraRaderaJag tycker det är lika viktigt med hälsa! Men då måste man vara mycket försiktig om man ska börja rapportera för det gäller att man kan styrka att en uppfödare "skiter" i hälsan inte bara att man hört en eller annan hund som varit sjuk.
Alltså antingen att man genom SKK:s öppna register ex. hd/ad, ögon kan visa att här avlar man på enda hd fria individen i en kull som dessutom har en skrälldus med anfäder med hd.
Att det dyker upp hundar som är sjuka under en uppfödares karriär får man räkna med då man hållt på ett tag.
Detta gäller ju samma likadant då det gäller mentaliteten, en eller annan räddhågsen individ dyker upp i de "bästa" familjer, är det undantag kan man gå vidare bara man tänker till. Är det däremot flera generationer där man ser ex. avel på brutna mh, stora rädslor eller mkt. kvarstående rädslor då kan man börja fundera vad uppfödaren håller på med.
Men tänker man på hundens och hundägarens väl och ve behöver det inte vara så svårt, eller hur?
Nej Anna, det är aldrig ok att strunta i de rekommendationer som gäller den fysiska hälsan.
SvaraRaderaEn avelspolicy har ett mål - en frisk och mentalt stabil collie.
När det gäller hälsan så har den blivit betydligt bättre men utvecklingen är tyvärr inte densamma när det gäller mentaliteten.
Johan