DE IRLÄNDSKA BYRACKORNA

Alla har väl sett den här illustrationen? Rasens fader, som alla nu levande collies går tillbaka på. Trefärgad som sin mor Bess och med rätt okänd bakgrund vallade han får på Irland ihop med mr. Smith, som var mr. Shirleys egen fårherde på mr. Shirleys eget gods. Och vem var mr Shirley?
Jo, engelska KC:s grundare och första medlem. Om Trefoil skrevs det 1874, när han var ett år och ställdes ut för första och enda gången, att han var ”a dog of great intelligence, and with a most beautiful temperament”. Fjorton år senare har han blivit ”the champion of his time in good looks and genuine Collie qualities”. (Hajp i hundvärlden är nästan lika gammal som de slutna stamböckerna och hänger väl då som nu ihop med vem som ägde hunden.)
Allt det där står i en tio år gammal bok. Författarna är välkända engelska colliemänniskor. Även där hittar man en härledning av ordet ”collie”, som sägs komma från en keltisk dialekt och helt enkelt betyda”useful dog”. De finns fortfarande kvar, de där hundarna, står det också, för man har inte blandat in annat, beroende dels på geografisk isolering och dels på ”careful selection of suitable breeding stock”.



Den här tiken såldes på Irland igår eftermiddag. Hon har en rätt okänd härkomst, säljaren sa litet svävande att pappan var en bordercollie och mamman en ”working farmdog”, men jag skulle inte vilja svära på det där med border collie. Vallar boskap gör båda föräldrarna - ”they´re very useful animals”.
Där står hon, knappt fem månader gammal, tjudrad vid ett järnspett som har drivits ner i marken nånstans på landet. Titta på linjerna i den kroppen!
Hon gick för 150 euro.
De ”renrasiga” rough collies som säljs på samma sajt med argument som show lineage, morfar utställningsvinnare, full stamtavla, kostar mellan tre och fyra gånger mera.

Johan, det gick nog inte snett när Lady St.John hittade en terrierdamhund att falla för och det gick inte snett när allt fler damer ville efterlikna henne. Det gick snett i stor skala när alla efterföljarna till ladyn upptäckte att det gick bra att sälja levande hundmärken till höga priser på en snabbväxande marknad och när hundvarumärkena och hajpen började konkurrera ut själva hunden.


Bodil Carlsson

En liten tillbakablick

Jag halkade in på forum och bloggande om collie av en ren slump. Fick se en del statistik som gjorde mig ganska upprörd och började då ställa frågor på det numera avsomnade Collieforumet. Ibland medvetet provocerande för att se vilka svar jag fick. Det var intressant att se hur jag nästan genast klassificerades som ”Bruksare” för att jag ansåg, och fortfarande anser, att hundens mentalitet faktiskt är viktigare för ägaren (och för hunden!) än dess utseende. En ”Bruksare”, förstår ni, är en person som tycker att collien kan se ut hur som helst, bara den är bra på att kampa! Ungefär så insiktsfullt kunde en tvättäkta bruksare beskrivas på detta saligen avdöda forum. Skulle man skratta eller gråta? Jag skrattade och tänkte att ingen kan väl ha en så svartvit bild av collien och dess olika ägare. Men det kunde de.

Jag har i och för sig alltid tagit avstånd från avel för utseendets skull. Hunden blev inte människans bästa vän för att utsättas för en rad uppfödares försök att skapa ett personligt skönhetsideal. Hunden är värd ett betydligt bättre öde än så.
Många människor har i generationer innan oss, aktivt avlat för att få fram en bra hund. En hund som ska arbeta med specifika arbetsuppgifter och som därför måste ha en fungerande anatomi och ett fungerande psyke för denna uppgift. Att börja experimentera med anatomin eller psyket, som fungerat länge och väl, har sitt pris. Många raser idag har uppfödare med en skuld som inte någon skuldsaneringstjänst i världen kan lösa. Just för att man glömde, eller struntade i, vad rasen var framavlad för.

"Det har gått för långt, ingen tryckte på stoppknappen, tåget har bara rullat på". Man kan stapla den ena klyschan på den andra men det värsta är att de stämmer så bra. En fråga jag ställer mig är: När hände det?

Var det på salig Lady St John’s tid det började gå åt pipan?
När hunden blev något annat än en arbetskamrat?
När hunden blev en sak, ett tidsfördriv, en prydnad att visa upp?
Om det nu var redan då – då måste vi vakna upp och se att nu är vi redan här. Tiden går ju så fort!

Johan Nilsson

KVÄLLSLJUS

Dubbelklicka på fotona, så ser ni de mest oborstade, obadade, småtovigaste och vackraste hundarna i världen lite bättre... :-)

När de har rest sig och sprungit uppför stigen över jordkällarens tak och försvunnit ner på andra sidan för att kolla råbocken som skällde, så ser kvällsljuset plötsligt ödsligare ut.

Bodil Carlsson

AXEL OXENSTIERNAS DAG

Gamle Axel Oxenstierna visste en del hur om det går till bakom kulisserna. Han var kungars rådgivare och väl insatt i vad som sker i det som synes ske. Det var Axel O, som en gång suckande svarade sin frågvisa avkomma: ”Om du visste, min son, med hur litet visdom världen styrs!”

För några veckor sedan funderade jag på hur tyska schäferklubben tänkte, när de beslöt sig för att dela rasen efter hårlag och dessutom införa förbud mot avel mellan hårlagen. Så jag mejlade och frågade ”VARFÖR?” och fick ett svar tillbaka.
Så här stod det i ungefärlig översättning:

I slutet av åttiotalet kom det upp en diskussion om de olika hårlagen hos schäfern. I början av nittiotalet ändrades standarden så att bara avel på korthårig schäfer fick ske. Det resulterade i att rasstandarden ändrades så att den beskrev det långa hårlaget som ett diskvalificerande fel.

Trots det har det fötts och föds fortfarande långhåriga valpar i kullarna – runt 16%. När klubbens ansvariga insåg - skriver man - att detta inte var "reversibelt inom rasen", behövde man tänka en gång till.
Som uppfödare och än mer som den klubb som har ansvaret för standarden måste man ta ansvar för vad som händer i rasen. Därför beslutades att förändra standarden och låta långhårsvalparna bli med ombord igen. Beslutet handlar om att ta ansvar. Dessutom väntar man sig information även från dessa hundar som kan bli till hjälp i arbetet mot HD och ED.
Och slutligen – ja, det är mycket vanligt att rasklubbar förbjuder avel mellan två hårlag.
Jag ramlade inte av stolen efter att ha läst det svaret, det var bara nära.


Anlaget för långhår är en recessiv gen. Det är den enda som skiljer de långhåriga och de korthåriga schäfrarna. I allt annat är de samma ras. Samma historia. Samma genpool. Så givetvis tillför långhårsvalparna lika mycket info om frekvensen av anlagen för HD resp ED (och allt annat) som korthåren. De föds ju i samma kullar! De har samma föräldrar! De är i jisse namn helsyskon!

Om hela 16% av schäfervalparna har den recessiva genen i dubbel uppsättning, så innebär det att den genen i enkel uppsättning är väldigt vanlig i rasen. Det kan rentav tänkas, att de som har korthårsgenen i dubbel uppsättning är i minoritet.
Så varför funderade man inte innan man bestämde att den där väldigt vanliga genen, helt oskadlig för hunden, plötsligt var ett diskvalificerande fel? Varför kunde man inte lika gärna ha skrivit in i standarden att schäfer förekommer i två hårlagsvarianter?
Då hade man sluppit generas av långhårsvalpar som envist fortsätter komma till världen trots beslut av rasklubbsfunktionärer.
Man hade aldrig behövt hamna i situationen där rasklubbsfunktionärerna säger en sak och biologin en annan och där rasklubbsfunktionärerna måste få rätt.
Om nödvändigt genom att genpoolen klyvs.
Alltså: varför kan man inte ändra skrivningen om diskvalificerande fel och acceptera all stamboksförd schäfer som schäfer???

Jag skrev och frågade om, men den här gången kom inget svar tillbaka. Tyska rasklubben för schäfer är kanske upptagen av ett långvarigt firande av Axel Oxenstiernas dag?


Bodil Carlsson

PS: Nej, fotot har ingenting med textens innehåll att göra. Fotot visar bara djur som finns på riktigt. De behöver till skillnad från säljsnackskampanjer inte implementeras.

SPEGELBILDEN

Vem skrev så här?

”RAS och dess rekommendationer … följs inte av en majoritet av våra uppfödare. Man använder inte individer i avelsarbetet som är goda representanter för rasen. Man struntar i god samarbetsvilja, leklust, nyfikenhet och koncentrationsförmåga.”

Vem tittar över valpkullarna och kommer med exempel på storproducerande utställningskennlar, som väljer exteriöra meriter och avlar på hundar med lite nyfikenhet och t o m skottreaktioner? Vem säger:

”Jag vill dessutom påstå att alla de uppfödarna som idag inte överhuvudtaget använder sig av testerna MH och MT avstår p g a en enda anledning. SANNINGEN OM DERAS AVEL ÄR OBEKVÄM.”

Vem säger i sin slutkläm att det är hög tid att stå upp för sin ras? Nej – ingen colliemänniska! Den erfarne gamle uppfödaren av arbetande schäfer, Reino Oskarsson. Ni kan läsa hela inlägget Dags för strid med kommentarer här.
Det är nog inte det sista vi får höra i frågan och eftersom den rasklubbens företrädare inte direkt är kända för att vara lågmälda eller nyanserade när de rycker ut för att ”implementera schäfermärket” är det väl bara att ta på hörselskydden och krypa ner i bunkern. För har det varit trettio års bråk inom vår ras över exakt samma frågeställning – exteriöra meriter framför stabilitet, exteriöra meriter framför hälsa, exteriöra meriter framför arbetsförmåga – vad skall det då inte bli i den ännu mer prestigefyllda schäfervärlden med mycket större marknadsandelar att försvara?

Reino O slutar med att säga att narkotikahunden och bombhunden inte behöver CK och HP – de behöver arbetsglädje och uthållighet. Och:

”Du och jag som vill ha en god kamrat som följer oss i vardagen behöver ingen prishylla med rosetter, pokaler och röda band. Vi behöver en hund som klarar av att åka buss utan att huka för främlingar, inte bryter ihop av ljudet från nyårsraketerna eller flyr längre än kopplets längd för att det small till bakom hörnet. En hund som gärna vill leka med oss...”
Där hajade jag till. Har det verkligen gått så långt, att detta ska behöva sägas om den storartade arbetsrasen schäfer???
Tja, varför inte?
Man har redan sagt det länge om den storartade gamla arbetsrasen collie. Fast det finns en sak i Reinos inlägg, som inte är tillämpligt på vår ras.
”Om man tittar på schäferhundklubbens valphänvisning, så räcker det tydligen med att betala in 200 kr per år, sedan hänvisar schäferhundklubben gladeligen vilken jävla skit som helst.”

Tack, Collieklubben! Tack, uppfödare som finns inom klubben och värderar hälsa och nerver högre än de där röda banden!

Bodil Carlsson

NATTSKRÄCK?

Den här lille polaren väckte mig i natt. Inte själv, förstås - han var ljudlös. Men katten, som plötsligt jamade skrikigt på bron och till varje pris skulle släppas in från den nattpromenad han med stolt vajande svans hade krävt att få gå ut på - han väckte mig. Hundarna, som hörde honom, väckte mig.
Först såg jag ingenting - bara en katt som forsade in tvärs över mina fötter. Sen tyckte jag att det var stubben efter den gamla syrenen. Sedan såg jag att stubben rörde på sig.
Meles meles strök omkring fem meter bort och letade levergodis, som hundarna slarvigt hade missat. Meles meles missade inte en molekyl. Han brydde sig inte ens om kamerablixten, så fokuserad var han.

Grävling är allätare - bär, daggmask och smågnagare slinker ner. Grävling kan dela gryt och mat med räv. Rävar hör till grannskapet här.
Nästa gång den svartvite med bläsen hedrar min gårdsplan - är det första jag ska tänka på inte var kameran ligger, utan om avmaskningsmedlen räcker för en omgång till?
Om fler fynd av dvärgbandmask hittas, är jag rädd för att vi är många som måste ändra vårt sätt att leva. Kommer markägarna att uppskatta att hundar promenerar i skogen? Kommer vi att våga gå där?
Dvärgbandmasken kan nog bli ett värre slag mot allemansrätten än vi tänker oss - inte i lagstiftningen, men i praktiken.


Bodil Carlsson

COLLIEINFO UPPDATERAR...

... tyvärr med dåliga nyheter. Se Anslagstavlan!

Bodil Carlsson