”Hundägare lägger ner stora summor varje år på att höftledsröntga sina hundar. Frågan är om statusen på våra hundars höfter har blivit bättre? KUS vill se en sammanställning över utvecklingen av höftledsresultaten. Tar man ett genomsnitt på kostnaden (priserna skiljer sig en del beroende på var du röntgar) för en HD och ED röntgen så kostar det ca 2140 kr plus 500 kr för avläsningen från SKK. Det är ca 15 000 hundar som röntgas varje år vilket gör en summa på drygt 39 000 000 kronor per år. Kommittén önskar att få CS uppdrag att ta fram en sammanställning på höftledsstatusens utveckling de senaste 10 åren, samt med denna som utgångspunkt göra en bedömning av det ekonomiska utfallet av verksamheten för uppfödare och hundägare. I genomgången av höftledsstatusens utveckling för olika raser är det enligt KUS uppfattning samtidigt väsentligt att närmare söka kunna verifiera eventuell förekomst av reella kliniska problem. Förekommer överhuvudtaget några reella egentliga dokumenterade veterinärmedicinska problem för någon hundras över tiden. ” (Min fettning)
Det där är ett citat från KUS, Kommittén för uppfödarsamverkan, i ett protokoll från januari 2021. Det är så dumt att klockorna stannar.
Men åtminstone vet vi nu, varifrån StoKK:s motion till KF som skrevs tre månader senare hämtade sina påståenden. Samma tidsram sätts upp – 10 år. Som om tio år, tre hundgenerationer, skulle räcka för att se HD-felen försvinna ens om alla uppfödare brydde sig att röntga och tog hänsyn till resultaten. Samma siffra – 39 miljoner – med den skillnaden, att KUS förlägger kostnaden där den hör hemma, hos oss valpköpare. När StoKK tar över stafettpinnen påstår de att det är uppfödarna själva, som betalar. Det är beklagligt, att StoKK inte kan få grundfakta rätt ens när de kopierar någon annans budskap. Men känner ni i övrigt igen det gamla talesättet att något har varit i säck, innan det kom i påse?
När det gäller resten, överträffar säcken ändå påsen. KUS slår ledigt StoKK. Meningen där det står ”väsentligt närmare söka kunna verifiera eventuell förekomst av reella kliniska problem” har drabbats av orddiarré. Kombinationen av dubbla verb och språklig pompa är dödlig för varje budskap som vill bli taget på allvar: läsaren drar på mun.
En vänlig själ gissar, att KUS menar att det är viktigt att se efter hur många hundar som lider av sina dåliga höfter i vardagen. Ja, det är ett bra förslag – inte gratis och inte arbetsbefriat, förstås, och delvis redan gjort. Informationen finns redan. Visste KUS inte det? Att fortsätta jämföra resultaten från många röntgenbilder med ägarnas och veterinärernas bedömningar kräver arbete. Kanske man kan säga det på vanlig svenska och samtidigt berätta hur man hade tänkt lösa finansieringen och vem som skulle göra jobbet?
Men låt oss glömma den uppstyltade svenskan. Den som använder sådant språk, hoppas väl helt enkelt att ordvalet skall imponera och ge intrycket att man är insatt i det man uttalar sig om. Men det är inte ordvalet som är viktigt, utan innehållet. Här är paradmeningen, den som allt mynnar ut i. ”Förekommer överhuvudtaget några reella egentliga dokumenterade veterinärmedicinska problem för någon hundras över tiden. ” De har väl glömt ett frågetecken där, men i svensk översättning frågar KUS:
FINNS DET VERKLIGEN PROBLEM MED DÅLIGA HÖFTER HOS NÅGON RAS?
Det är nu klockorna stannar.
Min granne är dagmatte fyra dagar varje vecka åt en svenskfödd, reggad retriever. Den snällaste hund man kan önska sig, vänlig mot småbarn och katter. Ingen är gladare än han när mina tikar hälsar på och springer som tokiga efter bollar på deras mjuka gräsmatta. Själv springer han inte. Han är en retriever, men han springer inte efter bollar. Han står och tittar på och viftar med svansen. Det bästa han kan åstadkomma är långsamt trav. Dåliga dagar linkar han i skritt. Riktigt dåliga dagar har han svårt att resa sig från liggande. Alla dagar, bra som dåliga, gäller korta koppelpromenader. Han är sex år. Hans två år äldre helbroder från samma uppfödare har samma hälta och samma liv. 2013, året då den äldre hunden föddes, hade den rasen av sina HD-röntgade 4,3% med D och E. 2015, då grannens dagishund föddes, hade andelen stigit till 9%.
Ni frågar om det verkligen finns höftledsproblem hos hundar? Kom hit och se den här killen röra sig.
Den äldre hundens ägare har insett hur det kommer att sluta. Hon har skaffat ny valp. Dvärgpudel/lhasa apso/shih tzu och något annat, raser med en sak gemensamt – de har sällan höftledsproblem och de brukar leva länge. Jag arrangerar gärna ett möte mellan henne och KUS medlemmar.
Eller, eftersom KUS tycker om att uppmärksamma kostnader, så går det att få en översikt över priserna på höftledsoperationer på hund i olika länder. Det är inget alldeles ovanligt ingrepp i England och USA och verkar kosta en del. 80 000 i svenska pengar för en höftledsprotes, till exempel. KUS hittar lätt uppgifterna på nätet. Svarar de på frågan om reella egentliga dokumenterade höftledsproblem förekommer?
Ni kanske tycker att jag är elak nu, men tro mig - det är inget mot vad en känd journalist med vass penna skulle vara, om hon eller han fick tag på det här och fick lust att skämta lite med pösmyndigt nonsens. Det förvånande är inte, att KUS ifrågasätter att ett välkänt avelsrelaterat hälsoproblem finns, struntar i att ta reda på fakta som finns framför näsan och låter StoKK framföra budskapet på KF. Det förvånande är, att de förväntar sig att komma undan med det. Är kunskapsnivån i hundorganisationerna verkligen så låg?
Eller är det underliggande budskapet något i den här stilen? ”Vi vill lägga ner alla dessa jobbiga hälsoprogram, för de visar inte det vi vill att de ska visa och drar onödig uppmärksamhet till saker som vi inte vill att folk ska tänka på när de funderar på att köpa valp från oss” -?
Ställer ni upp på det, delegater? I så fall är vi nog många, som kan tänkas säga mors and goodbye till renrasaveln framöver. Tänk över vad ni röstar på!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar