COLLIEUTREDNINGEN

Häromdagen blev jag på riktigt gott humör och jag var inte ensam. Folk hörde av sig och var glada. Alltsammans var Collieutredningens förtjänst. Äntligen var den levererad – och den var bra.

Första genomläsningen tog tid – många sidor! - men det var den värd. Omfattande utan att vara långrandig, väl dokumenterad med ett vettig slutförslag. Lågmält och sansat språk med en stillsam beslutsamhet bakom orden. ”Så här är läget, detta är vad vi tycker skall göras. Gör så och sedan får det vara slutkrigat!”

Mycket glad över utredningsgruppens insats och lika glad över våra organisationer vandrade jag iväg med hundarna ut i solen. På fotbollsplan vid lekplatsen låg ungar på knä i den halvfrusna gyttjan och hojtade åt varandra på bruten svenska, medan de bröt upp is från en jättepöl med bara händer och vadade i smältvattnet i sina sportdojor. Gud tröste deras mammor, när de kom hem!

Valpen är överallt lika hungrig och lika missunnsam. För henne är is gratisglass, mystiskt nedfallande från en god himmel och det har inte varit mycket av den varan detta år.Varför skulle dessa ungar ha fri tillgång och inte hon? Jag känner henne, så inte förrän längst bort i andra ändan av planen släpptes hon och den vuxna att fira eftermiddagsljuset och frosten med fritt spring efter kastboll. Fort gick det!

Men så avvek den missunnsamma – vilket jag borde ha förutsett - och for iväg mot pölen. Ungarna flydde upp i rutschkanans översta del och stod där tätt sammanpackade. Inkallning! Valpen kom i flygande sporrsträck med sin isbit i munnen och det enda tack hon fick, stackarn, förutom att hon hann tugga i sig isbiten, var att bli kopplad. Livet är tufft.

Vi gick till barnen i rutschkanan.

- Hörni ungar, är ni rädda för hundar? Största killen tog ett steg framåt där uppe. Jo, de var rädda. Jätterädda!

- Men varför det?

-Dom kan dödda oss!

Han var helt övertygad om det. Vet ni hur det slutade? Killen vågade sig ner efter en stunds småprat. Visad hur man gör, när man undviker kontakt med hundar gjorde han precis det – stod stilla och tittade åt andra hållet. Då gjorde hundarna likadant. Visad hur man gör, när man bjuder en hund att ta kontakt, gjorde han precis rätt – satte sig på huk, vände ansiktet lite åt sidan och höll fram handen. Två stora hundar, farliga varelser i hans värld fram till det ögonblicket, nuddade hans hand med nosen.

Han log.

Jag önskar att ni hade sett ansiktena hos hans kompisar, som stod och stirrade ner på honom med uppspärrade ögon. De såg en hjälte. Minsta tjejen höll sin hand för munnen inför det förväntade dödande anfallet och när hon lät handen sjunka, såg hennes läppar ut som bokstaven O i blekrosa. Men ännu mera önskar jag, att ni hade kunnat se den lille killens leende, när han första gången vågade stryka en hund över huvudet.

Det finns många bra skäl att ha hund. Att ständigt kriga om dem är inte något av de bra skälen.

Collieutredningen är allt som allt 74 sidor lång. Första sidan innehåller en kort sammanfattning; resten berättar om hur man kommit fram till slutsatserna i sammanfattningen. Bitvis är det lättläst, andra sidor är tyngre att ta sig igenom. Erling Strandbergs resonemang om inavelsgrader och släktskapsindex är jätteintressant, men inte alltid helt enkelt för oss som inte är insatta.

Det finns inget bättre sätt att lära förstå sig något än att skriva om det. För att bättra på kunskaperna för egen del och eventuellt ge ett handtag åt andra kommer Collievänner framöver att publicera en serie korta texter om det som står i utredningen. Det blir inga försök att övertyga någon. Syftet är att återge det som utredningsgruppen kommit fram till. I mina ögon talar den för sig själv.

Texterna om Collieutredningen kommer att varvas med andra texter. Om krigande inte är ett bra skäl att ha hund – varför håller vi på?
Jag tror att det hänger ihop med inlåsningseffekten. Grupperingar med delvis oförenliga målsättningar och intressen samsas inte väl på samma stängda utrymme. De kommer att slåss som två katter i en för liten pappbox tills någon sätter ner foten.
Eller låter dem slippa ut.

Bodil Carlsson