AT OUR LEISURE: grälens historia

När CS i sitt uppdrag till Collieutredningen säger att bakgrunden är en långvarig konflikt, som i många år delat rasklubben och väckt starka känslor på båda sidor, så är det något av ett understatement.

Det slog mig häromdagen, när jag var som mest utless på detta gräl, att det har gått drygt femtio år sedan jag började arbeta inom sjukvården. Ett antal sjukhus, vårdavdelningar, öppenvårdsmottagningar och olika versioner av akutmottagningar har det hunnit bli genom åren och en och annan personalkonflikt med höjda röster och röda ansikten också; men något så långdraget och förbittrat (och emellanåt så fult) som grälen inom hundvärlden har jag aldrig varit i närheten av. En tänkbar förklaring är förstås, att den som beter sig så på sin arbetsplats riskerar att snart inte ha någon arbetsplats längre. Hundgräl är som hejdlösa släktfejder om ett arv – något vi engagerar oss i på vår icke övervakade fritid.

Om det är till någon tröst: det bråkas inte bara i Sverige, inte bara inom vår rasklubb och det är framförallt absolut inget nytt. Tvärtom – det är riktigt gammalt! Sedan åtminstone 1880-talet har det krigats om hur utställningar och modeinfluenser förändrade cocker spanieln, dandiedinmontterriern, bulldoggen, settern, frallan, mopsen, många andra och förstås – eftersom den var så populär och så uppmärksammad i rashundsavelns begynnelse – collien. Ända sedan de moderna raserna skapades, alltså sedan det vi idag menar med hundraser blev till, har det bråkats om samma två saker. De har klätts i olika ord och fraser och sällan sagts rakt ut, men det har alltid handlat om dem.

För det första – när vi flyttar hundarna bort ifrån deras ursprung och deras arbetsuppgifter och tar dem med oss in till städerna, vad gör vi med dem? Hur och hur mycket vill vi förändra dem? Vad ska vi ha dem till nu?

För det andra – vem bestämmer vad aveln skall inriktas på?

               Vad vi har dem till nu: senaste rashundstrenden 1889 enligt tidskriften Punch samma år.

Den stora skillnaden mellan då och nu är kanske var bråkandet syns. På den gamla tiden förekom reportage och heta strider om hundar dels i specialtidningar för hundfolk, dels i stora dagstidningar och kända tidskrifter. Engelska Punch var på sin tid en mycket uppmärksammad och läst tidning. Även Graphic, som avbildar the Collie Dog Show i självaste Westminster 1888, hade stor läsekrets bland människor som ville ha koll på vad som rörde sig i bättre kretsar. Ni noterar damernas klädsel?

     Graphic om 1888 års Westminster. Den sorgsna hunden på  bilden överst i mitten har förlorat och säljs till  reducerat pris. Hunden i mattes famn är "bortskämd" - kvinnors sätt att hantera hundar var inte alltid uppskattat.       

Hundutställningarna och renrasägandet var först de superrikas nya sport, den tidens Bugatti Veyron att bli sedd och beundrad i; sedan medelklassens statusmarkör. Nytt var dessutom något som kunde väcka både uppseende och hån – kvinnorna tog sig in och tog plats. Hela företeelsen väckte allmän uppmärksamhet.

Var diskuteras hundavel idag? Inte i de stora dagstidningarna, sällan i TV. Renrasiga hundar har blivit vardag, en lite halvtöntig hobby för vanligt folk, mestadels kvinnor, och inget för seriösa journalister att öda tid på. Globalt är det en växande mångmiljardindustri, lika inriktad på att sälja tillbehör som på att sälja djur, men en industri som siktar in sig på vanliga människor. Det är inte de få förmögna som bär upp intresset längre, utan de väldigt många vanliga. Så de allvarliga diskussionerna förs inom hundorganisationernas skyddande väggar och de högljuddaste i slutna grupper på facebook, där arvet från ett guldkantat förflutet och friheten att hata sina motståndare får stora proportioner. Mittemellan står uppfödarna, dränkta i erbjudanden om gentester som de inte kan bedöma, slitna mellan drömmar om framgång och krav från sina organisationer. Så tänker jag ibland.

Sedan tänker jag på de hedervärda uppfödare jag har känt. Och så tänker jag på mina hundar och på hur de varje dag påminner mig om livets väsentligheter. Ni vet – saker som att förtroende och respekt är ömsesidiga och att grannens Bella har börjat löpa.

Är de värda att ta en fajt för? Många gånger om.

Men det hindrar ju inte, att det skulle kännas bra om just den här fajten på den här platsen och tiden äntligen får ett slut.

Bodil Carlsson

Illustrationerna är hämtade ur Worboys, Strange, Pemberton: The Invention of the Modern Dog. Mycket lärorik bok om hundrasernas (och vår) kulturhistoria. Rekommenderas! 

P S: Serien om Collieutredningen fortsätter. Det här var bara ett litet mellanstick för perspektivets skull.