VAD MENAS MED COI?

Den engelska förkortning för coefficient of inbreeding, inavelskoefficienten, är COI. I vetenskapliga studier brukar den anges som F. Men vad betyder bokstäverna?

Mycket kort och enkelt:

COI = inavelskoefficienten = F är ett matematiskt mått på sannolikheten för att ett djur ska ha två ärvda likadana gener på ett ställe i sitt DNA där det borde ha två olika.

Den sannolikheten är beroende av hur nära släkt djurets föräldrar själva är.

Matten bakom COI levererades så tidigt som 1921 av en man, som hette Wright. Vid den tiden var man redan på det klara med, att  djur som intensivt släktskapsavlades råkade ut för tråkigheter. Det gjorde ägarna också. Det blev färre dräktigheter, flera dödfödda, lägre födelsevikt och mera svårigheter i nyföddhetsperioden plus kortare liv för avkommorna. Livskraft och hälsa gick ner: det är det som kallas för inavelsdepression. Bakgrunden var bl a en på artonhundratalet berömd, eftertraktad ras av kor, som ansågs så förnämliga att de bara fick paras med sin egen nära släkt. Så det gjorde man - tills det inte fanns så många kvar att avla på. Stammen dog i princip ut. Det blev förstås väldigt olönsamt att ha sådana kor. Wright åtog sig att kvantifiera släktskap för att hjälpa bönder att hålla sig på en

lagom nivå av släktskapsavel: tillräckligt stor för att behålla önskade egenskaper hos en djurstam, men inte så stor att problemen börjar dyka upp.

Titta på den meningen en gång till och håll den i minnet! För där, just där, har ni all renrasavels kärnuppgift. Djurslaget spelar ingen roll: gener beter sig likadant hos alla däggdjur. Hundar är inte undantagna. Inte människor heller - det är bara mycket ovanligt att tvåbeningar för egen del ägnar sig åt sådant som renrasavel (och när det har hänt, har det inte slutat bättre för oss än för djuren).

I en artikel i Canine Genetics&Epidemiology från 2015 uttrycks det så här. Deltatecknet före F betyder förändring. Större än 0 betyder ökning.

”.... a response to selection, elicited by a departure from random mating, cannot be achieved without concomitant ΔF being >0, indicating some loss of genetic diversity. Therefore, given that avoidance of co-ancestry in finite populations is impossible and the necessity of selection to provide a widespread and lasting improvement in welfare where there is inherited disease, management of ΔF at sustainable levels is key. (Trends in genetic diversity for all KC registered dog breeds, Lewis at al)

Här står:

Det går inte att selektera egenskaper, vare sig för hälsa eller något annat, utan att få en resulterande förlust av genetisk variation, d v s en ökning av inavelsgraden, inom en sluten population med gemensamma förfäder. (Vilket, i förbigående sagt, är definitionen på en hundras.) Så hur du än vill selektera, om det är för utseende eller mot ärftlig sjukdom, så måste du se till att hålla ökningen i inavelsgrad på en hållbar nivå.

Det tog sannerligen tid innan den tanken dök upp inom hundaveln.

Folk tror att bönder är konservativa och inte gärna tar till sig nytt, men bönder är inte sämre än andra på att ta till sig det de ser fungera i verksamheten. När ardennerhästen kom, ersatte den snabbt de småvuxna lantrashästarna och när traktorerna och den billiga bensinen kom, var det ardennerns tur att bli ersatt. Lantbrukare bedriver inte museiverksamhet. De har inte har råd att basera sin ekonomi på fina kor som inte får kalvar. Titta på den här sammanfattningen av ett finskt examensarbete från 2012!

Det är samma gamla problem som i all renrasavel– selektion för en önskad egenskap leder till ökad inavel som leder till problem – och det föreslås samma  lösning som har använts inom olika djurslag utom ett i många år nu. Här föreslås inkorsning med inte bara en, utan tre, olika raser, varav en rekommenderas just för att den är så lite släkt med den inavlade rasen. Såvitt jag vet, väckte förslaget inget ramaskri hos de finska mjölkbönderna.

EXAMENSARBETE

Författare: Madelene Lindqvist

Titel: Förutsättningar för korsningsavel av mjölkkor i Finland

_________________________________________________________

____________________________________________________________

Sammanfattning. Detta arbete är en litteraturstudie över förutsättningarna för korsningsavel av mjölkkor i Finland. Arbetet baseras på litteratur, artiklar och avhandlingar som berör ämnet. Bakgrunden till arbetet är ett ökat intresse för korsningsavel med mjölkkor under de senaste åren, främst till följd av en högre inavelsgrad hos den dominerande mjölkrasen Holstein. Den höga inavelsgraden har lett till nedsatt fertilitet där det är svårare att få korna dräktiga. Korna får även större kalvar, vilket leder till svårare kalvningar och mera dödfödslar. Den produktiva livslängden hos korna har blivit allt kortare.I arbetet framförs rotationskorsning som en lämplig lösning på problemen för mjölkkor. För att upprätthålla en hög andel heterosis* skulle rotationskorsning med tre raser vara att föredra. Som komplement till Ayrshire och Holstein, föreslås Dansk Jersey. Dansk Jersey föds upp och avelsvärderas i nordiska förhållanden, och är längre ifrån Ayrshire och Holstein i släktskap än vad exempelvis den svenska SRB:n är.

*genetisk olikhet, min kommentar

Inom hundvärlden skulle ett sådant förslag fortfarande orsaka social utfrysning, krismöten och krav på uteslutning (plus ett och annat dödshot på nätet, om man bor i England). Det dröjde till en bra bit in på 2000-talet innan engelska KC införde registreringsförbud för kullar efter far/dotter- och helsyskonparningar. AKC har, såvitt jag kan se, inte gjort det än. Varför har just hundaveln inte brutit med en gammal problematisk tradition, när andra djurslags uppfödare har gjort det sedan länge? En vasstungad person sa, att uppfödarna har varit för upptagna med att springa efter den senaste vinnande hanen och deras organisationer för upptagna med att räkna in registreringsavgifter, så alla har haft annat i tankarna än långsiktig överlevnad för rasen. Och valparna gick ju bra att sälja ändå.

Det är möjligt att det ligger något i den tanken. Men för min del tror jag att det finns ett annat skäl, som väger tyngre. Man har inte riktigt sett hundar som djur, som biologiska varelser under samma regler som kor och hästar (eller för den delen människor). Hundarna har varit antingen fyrbent adel eller själsfränder – status eller kärlek eller båda samtidigt – och för sådana gäller inte vanliga regler. Vi tänker ju inte genetik, när vi tittar på våra barn. Kanske är det just för att hundarna har stått så nära oss känslomässigt, som vi har avlat dem som om de biologiskt vore utomjordingar?

Bodil Carlsson