EN GAMMAL HISTORIA

Figure 1
Results of a selection study of open-field activity in mice. Replication was built into the design: two lines were selected for high open-field activity (H₁ and H₂), two lines were selected for low open-field activity (L₁ and L₂), and two lines were randomly mated within each line to serve as controls (C₁ and C₂). After 30 generations of such selective breeding, a 30-fold average difference in activity had been achieved, with no overlap between the activity of the low and high lines. (From DeFries, Gervais & Thomas, 1978.)

Titta på den här grafen! Den har fyrtio år på nacken, men nämns i en färskare studie* från januari 2016 – en av många  som handlar om den genetiska bakgrunden till de olika personlighetsdragen  hos människor. Vad är det vi ser?

Ärftligheten hos nyfikenhet/orädsla, skulle jag vilja säga. Man hade möss som gärna gav sig av ut i öppen terräng för att söka föda och se sig om. Man hade andra möss, som var tvärtom – de hade låg frivillig aktivitet i öppen terräng. De ville inte ge sig ut.

Var det månne ärftligt?

Man skapade två grupper av de orädda mössen och lät varje grupp para sig med medlemmar i den gruppen. Resultatet blev två linjer orädda, H1 och H2. Man gjorde likadant med de omgivningsrädda mössen. De blev två separata avelslinjer, L1 och L2. Sedan skapade man två andra linjer – möss från de orädda grupperna och möss från de rädda fick bli två grupper, som avlades inom sin grupp, C1 och C2, där C står för ”kontrollgrupp”.

Vad hände?

För varje generation blev de orädda mössen ännu oräddare. Samtidigt blev de rädda mössen ännu räddare. Det fanns ingen överlappning mellan grupperna, d v s ingen mus född i orädda gruppen visade sig bete sig som någon i den rädda gruppen. I trettio generationer fortsatte skillnaden att öka. Till sist var den TRETTIOFALDIG. Vad tror ni hände under den tiden med den genetiska variationen i de gener, som bestämmer beteende och personlighetsdrag?

Den minskade inom varje grupp. Givetvis. Den orädda gruppens gener minskade i variation och det gjorde den rädda gruppens också.

Mittemellangruppen, med gener från både sina orädda och sina rädda släktingar, varierar som ni ser mera, men fortsätter att ligga mittemellan.

Om man vill minska räddheten hos de alltmera timida mössen, om man vill minska genetisk likriktning inte bara hos gener som styr beteende/personlighet, utan hos andra gener i deras närhet också, vad gör man då? Uppmuntrar parningar mellan H-linjer och L-linjer.

Vare sig det gäller möss eller hundar.

Bodil Carlsson 

  

*Top 10 Replicated Findings from Behavioral Genetics

Robert Plomin, John C. DeFries, Valerie S. Knopik, and Jenae M. Neiderhiser