EN EXTREM VÄRLD

Ja, ceskyterriern är extrem. Det är lundehunden också och clumber spanieln nästintill: hopkomna ur en minimal skvätt gener har de sina bekymmer, alla tre. Ceskyn blev till genom en enda persons nyck, de två andra ur en önskan att rädda ett historiskt arv från utdöende. Men hur extrem är doberman? Boxer? Collie?

Cesky, clumber och lundehund är bara de extrema varianterna av ett extremt mönster. Mönstret såg ut så här och gör det eventuellt fortfarande – chodsky pes, någon?

Hitta något i hundväg som du gillar, starta med ett fåtal individer och låt sedan någon intresserad, gärna ett känt namn (förr helst en kunglighet eller nästintill, nu går det bra med Paris Hilton) ta över marknadsföringen. Kör sedan aveln på repeat. Så såg receptet ut från 1850 och framåt och det gäller många raser, inte bara de mest extremt smalbasiga. Effekten är att alla raser blev smalbasiga och fortsatte vara det. Hunduppfödare fortsatte en avelstradition byggd på upprepad nära släktskapsavel och stängda stamböcker långt efter att uppfödare av andra djurslag hade bytt spår. Resultat?

Veterinärer och genetiker har larmat länge om genetisk utarmning och ökande sjukdomsfrekvens. De varnar högt och tydligt för att rasklubbar och uppfödare runt om i de rika länderna genom sin matadoravel och sina godtyckliga inskräkningar av vad som går att avla på håller på att ta kål på sina raser.

Ni vet redan vad de säger. Låt bli att överanvända era importhanar! Sluta springa efter storvinnarna! Stirra er inte stenblinda på bokstäverna i standarden (eller den senaste innetolkningen av den). Utestäng inga tänkbara avelshundar för att de har en färg som ni inte gillar, en vit fläck där ni inte vill ha den, en nosspegel som är svart där ni tycker att den ska vara brun, ett ståndöra där ni vill ha tippat eller tvärtom, en hög svans där ni vill ha en låg, eller är två centimeter över eller under standardens mankhöjd! Det är då ni utarmar rasens genetiska variation över hållbarhetens gräns.

All avel på slutna populationer innebär med nödvändighet en bristande genetisk variation, som dessutom lika nödvändigt ökar för varje ny generation. Hur snabbt den ökar, beror på uppfödarnas val. All avel på en stängd population innebär med nödvändighet mer eller mindre nära släktskapsavel. Hur nära släktskapsaveln blir, beror på uppfödarnas val.

Alla collies är mera eller mindre släkt med varandra. Hur mycket släkt nästa generations hundar skall bli, hur den genetiska variationen skall se ut i morgon, beror på era val idag.

Permanent stängda stamböcker har en begränsad livslängd. Den springande punkten är när en stambok behöver öppnas.

Det är vad alla moderna genetiker säger. Ingen genetiker jag har hört talas om, bortsett från ett par gamla engelsmän lika invindade i artonhundratalets tankemönster som en fluga i ett spindelnät, säger något annat.

Ingen genetiker som jag känner till säger någonsin, att man inte skall undvika gener för sjukdom, smärta eller mental instabilitet. Den ras som har sådana problem och inte klarar en gallring av avelsmaterialet - den rasen måste utkorsas för att överleva.

Nu följer ett par långa avsnitt: en översättning av delar av av en översikt. Artikeln The Challenges of Pedigree Dog Health publicerades i Canine Genetics and Epidemiology 2015. Författarnas tilltal är påfallande lågmält – de vill inte ta risken att provocera, förmodar man – och därför känns innehållet ibland förvånande rakt på sak. Först presenteras slutklämmen. Observera att det gäller förhållandena i England, renrasavelns vagga.

Översättningarna varvas med inlägg ur en helt annan sorts litteratur. Boken Rough Collies of Distinction handlar om den engelska collieavelns historia.

Och, slutligen, kommer emellanåt några korta flashinlägg under fotot av en bestört collie.

Bodil Carlsson