UPPGÅNG OCH FALL

Ibland blir man bara paff.

Det började med diagrammen över inavelskoefficienter i den engelska kennelklubben rasgenomgång från 2015. Jag satt och tittade över den ena rasen efter den andra och gradvis gick det upp för mig, att det var något märkligt med diagrammen.

De såg allesammans likadana ut.

Från ungefär 1980 och framåt samma branta stegring. Från ungefär 2005 - 2010 en lätt sänkning, inte för alla raser men för de flesta. Kennelklubben kommenterar själv att man såg inavelsgraden klättra uppåt under ett antal år. Nu – säger man lättat – har den minskat och ligger på en mera ”sustainable level”,  en mera hållbar nivå. Jag rev mig i huvudet.

Vad var det som hade hänt? Hade brittiska uppfödare kollektivt drabbats av smittsam inavelsfeber just 1980? Hade det hänt något speciellt? Öppnades plötsligt en ny exportmarknad för brittiska renrashundar någonstans eller var det något annat, som gjorde att det blev bråttom att producera inom den stam man hade tillgänglig i varje ras?

Jag fattade ingenting. Jag frågade någon insatt i engelsk hundvärld.

Svaret kom och jag tappade hakan.

Så här gick det till. När engelska KC 1980 började bygga upp en datoriserad faktabas över sina raser, satte man av praktiska skäl inavelskoefficienten till noll för varenda ras. Efter hundra, eller sjuttio, eller femtio, eller tjugo år – beroende på ras – av traditionell släktskapsavel, mera eller mindre av den varan beroende på ras, men alltid inom den slutna stambokens ramar oavsett ras.

1980 satte man inavelsgraden för allt till nästan noll.

     Grafen visar långhårig collie, men de andra rasernas grafer följer samma mönster.

www.thekennelclub.org.uk/media/685627/collie__rough_.pdf

Klättringen som följer därefter är ökningen av det värde som redan fanns för varje ras. Vilket det värdet verkligen var, vet ingen, såvitt jag förstår. Vilket det verkliga värdet på inavelskoefficienten idag är för den rasen, vet man därmed inte heller.

Det KC gjorde – och det sannolika skälet är den tidens begränsade datorkapacitet – var att leda en expedition på mödosam klättring uppför Kebnekajse. Berget är 2 098 m högt. Efter 2 000 meter i samma uppförsbacke slår man läger och sätter upp en skylt, som påstår att man befinner sig på havsnivån. Noll meter över havet!

När expeditionens medlemmar sedan av gammal vana fortsätter att klättra uppåt, kallar man de 98 återstående metrarna för en brant stigning.

När det börjar slutta nerför på andra sidan toppen, tror man att man är nere på betryggande nivå... fast man fortfarande är 2 000 meter över havet.

Om man inte vet varifrån man kommer, vet man inte var man befinner sig.

Idag finns databaser byggda på DNA-jämförelser, som visar helt andra nivåer på genomsnittlig inbördes släktskap och genetisk likriktning inom olika raser. Jag tror, att man skall titta på dem i stället för på inavelskoefficienter över några få generationer. Det gäller verkligen inte bara collie, men det gäller collie också.

Om man inte vet var man befinner sig, vet man inte vilken riktning man ska ta för att komma framåt. Engelska KC gjorde ett hedervärt jobb med att gå igenom och lägga ut de här uppgifterna för offentlig åtkomst, men de säger inte så mycket om var vi egentligen befinner oss.

Bodil Carlsson