DÄFFÖ GÖR DI PÅ DETTE VISET! The Dog Wars

I många sammanhang ställer vi upp för att ge ett handtag åt våra bekanta. Särskilt i små grupper, som handlar om personliga, vardagsnära saker – tvättstugetiderna, ungarnas fotbollsklubb eller kattpiss i sandlådan på lekplatsen. Inte är det särskilt konstigt, om en kattägare i bostadsrättsföreningen i Västra Tunhem får klagomål på katten, fattar att detta kommer upp på den lilla föreningens årsstämma och tar med sig man och barn dit? Eller om kattägande grannar, som förstås är rädda om sitt, sluter upp och stöttar? Det är svårt att förhindra. Vi är en social art. Vi ställer upp för att hjälpa familjemedlemmar, kompisar och kollegor – vi är biologiskt kodade för att göra så. Men det sätter oss i svårigheter ibland, när grupplojaliteten stör vårt konsekvenstänkande och får oss att agera på sätt, som vi inte skulle göra en och en. Längst bak och högst upp i klungan i en föreningslokal i Västra Tunhem tror vi att vi hjälper våra familjemedlemmar, kompisar och kollegor längre fram genom att ropa att kattkiss i sand är normalt, man kan ha som målsättning att sandlådorna skall vara kattpissfria  men Rom byggdes inte på en dag och varför är det ingen som klagar någon annanstans än just här? Själv har man aldrig ens sett en sån katt, så det kan ju inte vara jätteproblem. Eller va?

Samarbete är inte lika okomplicerat i en större organisation. En rasklubb har många bollar i luften. Den organiserar säljare på en marknad och den organiserar köparna, som om deras intressen alltid sammanfaller. Den har ett förtroende att försvara hos både säljare och köpare och dessutom hos allmänheten, plus ett överordnat myndighetsförankrat regelverk om djurskyddsaspekter att hålla i minnet. Den behöver öppenhet i redovisningen av både pengar och avelsresultat. Den behöver hjälp av genetiker för att bedöma riskerna med lång avel på sluten stambok och av veterinärer för att förstå de vanliga rasbundna sjukdomarna. Den behöver faktiskt vanlig hundkunskap också. Det den inte behöver är osynliga nät av personliga lojaliteter och ekonomiska egenintressen.

Det fälldes en del intressanta kommentarer på collieklubbens årsmöte. Jag besparar er de flesta. Men det ropades iallafall en vettig fråga från längst bak längst upp. Visst ingick den i taktiken att anklaga styrelsen för allt mellan himmel och jord utom vädret. Men det var en bra fråga ändå:

Vad har styrelsen gjort för att vända colliens fallande reggsiffror?

Den som frågade vet nog lika bra som någon annan, att bruksraserna och många andra av de större raserna har haft fallande siffror länge. Gamla raser går ur modet och nya dyker upp. Småhundar önskas i stadsmiljöer. Plattnosar är all the rage. Men att collien är ett extremfall av utförsbacke är lätt att hålla med om. Motfråga: vem efterfrågar en hund som folk tror inte kräver aktivitet, aldrig drar i kopplet, behöver tröstas när någon tappar en kastrull i golvet och har väldigt mycket päls att pyssla med?

Svar: en liten köpargrupp. Den är bara inte tillräckligt stor för att alla uppfödare skall vara nöjda. Därför letar de ansvariga för det vikande intresset.

Var det hårt sagt? Se er omkring! Hur många collies träffar ni ute på stan? Folk skaffar hellre flattar. De är ånglok som unga och inte lätta att hålla i, men okomplicerat livsglada är de. 700 flattar per år hittar hem. Schäfer, hejdlös som ung. Runt 1 700 hushåll betalar vart år för att få se dem mogna till orädda, pålitliga familjekompisar, som visserligen behöver hållas igång, men inte får spader när avgasröret på en bil knallar. Border collien, med sådana krav på aktivitet för knopp och kropp att inte många slår den, reggade 740 förra året och det var inte bara fårägare, som köade till valplådorna. Så varför köar de inte till collievalplådorna?

Svar: det finns inte många, i eller utanför den mest invigda hundvärlden, som inte har hört om collienerver. Det pratet har många år på nacken och – inte alltid, men för ofta - en sorglig bakgrund i verkligheten. Säljarna kör på. Köparna backar. Så en gång till: vad har den avgående styrelsen i rasklubben och ett antal tidigare styrelser gjort för att vända reggsiffrorna?

Rätt svar:

De har satsat år av sin tid på att få uppfödarna att förstå vad MH är, vad det säger om hundar och hur mentalindex kan användas för att vända en utveckling som ingen kan vara glad åt.

Och det tåget vägrade exteriöruppfödarna kliva ombord på.

Därför har många av dem stått utanför rasklubben i åratal. Men nu kom de. De hade ett viktigt ärende och i bakfickan bar de med sig oväntade styrelsekandidater.

Bodil Carlsson

VAFFÖ GÖR DI PÅ DETTE VISET? The Dog Wars

Det finns ett namn för en triumf, som visar sig kosta mer än den smakar. Pyrrhusseger hette det på gammelsvenska. Jag undrar, om jag just har sett en.

Vi kom lite sent till årsmötet, hundkompisen och jag, med våra hundar i bilen. Vi hade väntat oss ett par timmar med lite meningsskiljaktigheter och skrik. Det vi fick var nio timmars förberedd dokusåpa.

Inledningen var som det brukar, bara ovanligt många parkerade bilar med hundar i utanför en helgtom skola. Folk som gick omkring och nickade åt varandra och hundar som snabbkissades efter resan. Visat medlemskort gav röstnummerlapp. Vi checkades av och fick lapp nummer 148 och 149 och medan vi inspekterade godisskålarna längst fram i salen anlände några till, så att totala röstlängden var 153 vid mötets början. Längst bak och högst upp i aulan satt en sammanhållen klunga, som snart skulle börja klaga över att de inte hörde vad som sas på podiet. Längst fram stod flera bänkrader tomma. Det var också som det brukar.

Det som inte var som det brukar var inledningen. SKK:s föreningscoach var på plats och började med att påminna oss alla om att man måste kunna diskutera sansat, även om man tycker olika. Det har han ju så rätt i. (Till exempel kan man avstå från att påstå, att meningsmotståndare har samma diagnoser som de man omhändertar i egenskap av offentlig befattningsinnehavare, fast just den detaljen nämnde inte coachen.) Sedan kom coachen över på ansvarsfrihet. Om styrelsen i vilken förening som helst, en bostadsrättsförening eller en rasklubb, har misskött sig – stuckit med föreningskassan eller fifflat med räkenskaperna - så skall den styrelsen ju inte beviljas ansvarsfrihet. Om den inte får det, händer två saker: först måste hela styrelsen avgå och en helt ny väljas in. Sedan måste den gamla styrelsen polisanmälas. I mer än 99% av fallen blir utfallet, att styrelsen frias och anmälarna får stå med lång näsa. Sa coachen.

Jag rev mig i huvudet. Vad var meningen med det där? Det kändes som en halv varning till någon. Men varför togSKK:s föreningscoach upp detta så eftertryckligt?

Och när är det så viktigt att bli av med en hel styrelse att man sedan gärna står där med den långa näsan?

Fundera litet på den saken.

SBK:s utsände tog över klubban och årsmötet öppnades. Först var det gamla styrelsen verksamhetsberättelse: vad den hade gjort och inte gjort under året. Person efter person reste sig och förklarade dramatiskt vad styrelsen hade gjort för fel och krävde förklaring. Det var ingen ända på styrelsens tillkortakommanden och ingen ända på klagomålen. Det ena efter det andra var fel, ofullkomligt eller misskött! En uppfödare hade till exempel trots sitt medlemskap inte fått en enda fråga om vad som var just hennes personliga intressen av hundägandet och vad klubben kunde göra för just henne – bara en trist påminnelse om vikten av att HD-röntga och mentalbeskriva. En annan medlem, ny sedan ett par månader, begrep för sitt liv inte hur svårt det kunde vara att hitta ny redaktör åt rasklubbens tidning – själv var hon ju både journalist och redaktör för en helt annan rasklubbs tidning, så varför hade styrelsen inte letat upp just henne? Hon var riktigt upprörd.

Styrelsen var för artig – eller för pressad av den dramatiska bravuren hos några av frågeställarna, för stämningen var rätt obehaglig - för att säga som det är: man behöver vara medlem under året för att bli tillfrågad under året. Ingen lag förbjuder heller mycket nya medlemmar att själva kontakta och erbjuda sina insatser. För olika intressen ordnas faktiskt rätt många olika arrangemang, som man hittar på klubbens hemsida, om det är händelser i verkligheten som man är intresserad av.

Men här gällde intresset något annat. Kören av attacker på styrelsen var bara introt till huvudnumret, som var en soloaria.

När andra delar av verksamhetsberättelsen efter stor tidsutdräkt var avklarad, kom nämligen ekonomin. Podiet intogs av en respektingivande äldre man. Han var djupt oroad över styrelsens räkenskapsredovisning. Siffrorna stämde inte!

Hade styrelsens kassör en förklaring? Jo, styrelsens kassör hade en förklaring. De ifrågasatta siffrorna handlade om en testamenterad fond, dess avkastning och hur den skulle redovisas, jämfört med hur den hade redovisats tidigare. Styrelsen hade upptäckt och rättat till ett bokföringstekniskt fel – därför var siffrorna annorlunda jämfört med förr. En utomstående auktoriserad revisor hade hjälpt till med jobbet. Vad var problemet?

Problemet var inte ekononomiredovisningen. Där har man nog inte mycket att hämta, om man letar missgrepp. Ingen har heller begärt någon vidare utredning, vilket man väl skulle ha gjort, om man själv hade trott på att fel hade begåtts? Problemet var, att man behövde en förevändning att göra sig av med hela styrelsen i ett svep. Det var därför man dök på anledningar att neka ansvarsfrihet. Det tog en stund, innan sammanhanget klarnade för mig. Jag är trots allt ingen hundvärldsmänniska.

Efter den äldre mannens scenframträdande kom punkten om styrelsens ansvarsfrihet på dagordningen och därmed följde den första slutna voteringen, där vi fick resa oss, rada upp oss i nummerordning för att lägga voteringslappar i en låda och invänta resultatet av rösträkningen. Det tog en stund, typ fyrtiofem minuter medan hundar fortsatte att vänta i raderna av bilar utanför. När resultatet äntligen kom var det en besvikelse för dem, som hade hoppats på att kunna rösta in en styrelse, som föll på läppen. 88 av oss röstade för ansvarsfrihet. 55 röstade emot. Några röstade blankt eller ogiltigt. Coachens synpunkter måste alltså ha gått hem hos några.

Oppositionen gick därmed över till plan B.

Bodil Carlsson

KASTAD KAMPBOLL

Antagligen är det så här man förväntas känna sig idag. Depressiv i soffan under skyddande lager av uppgivenhet och filt. Efter ett riktigt brakårsmöte i en hundrasklubb, där man kommer på sig själv med att sitta och titta och tänka:  vad skulle hända, om en vanlig journalist råkade vara vanlig medlem med intresse för rasen?

Vad skulle ha hänt, om någon hade föreslagit en av Aftonbladets hundägande reportrar att bli medlem och komma in och se sig om lite i hundvärlden? Det är en intressant planet, that´s for sure, även om den oftast snurrar på långt under den seriösa journalistikens radar. Det beror bland annat på, att journalister ännu inte riktigt har fattat, hur mycket pengar som omsätts av sällskapsdjursindustrin med vidhängande näringar och hur många människor, som berörs. Eller på vilka sätt de berörs. Igår hade hursomhelst så många nya medlemmar hittat till årsmötet att en obekant nuna mer eller mindre knappast hade uppmärksammats och det bjöds dessutom på så mycket underhållande skeenden, att även en dramarecensent hade haft intressanta vibbar att rapportera till läsekretsen.

Hade hen fått bäras ut på bår efter nio timmar av välregisserade anföranden och slutna voteringar? Hade hens penna rödglödgats av fascinerande citat, som att colliens skotträdsla beror på de specialkonstruerade öron, som den måste ha för att höra fåren? Eller att en statistisk metod, som används inom husdjursavel överallt för att sammanställa de mest olika typer av resultat och mätningar, kanske är helt främmande för just hundar, eftersom de inte är flyktdjur?

Hade hen hajat till över att höra en nyvald ordförande säga om ett känt problem inom rasen, ett som plågat många hundar och valpköpare, att det är som med dalmatiner – det finns inte så mycket slarvmån i rasen? Det gäller att sköta sig som hundägare, med andra ord.

Jag tror att journalisten hade tagit det med fattning: de får höra litet av varje. De är härdat folk. Men de har inget att komma med, jämfört med collieägare. Vi har hört det mesta under trettio år.

Vi bars inte ut på bår.

Idag har många av av oss i stället den här blicken.

                                   Kastad kampboll brukar komma tillbaka. 

I en demokratisk organisation kan även en ytterst knapp hopstampad majoritet - fyra rösters övervikt för den oväntat uppdykande kandidaten till ordförandeposten - användas mot den nästan lika stora minoriteten. Det hör till spelreglerna.

Frågan är om det är ett särskilt klokt sätt att använda spelreglerna.

 

 Bodil Carlsson

SE OM SITT HUS

Denna vinters uppskovlade snö börjar likna betongen som vittrar i grunden under ett övergivet hus: allt solitt och stadigt smulas bort en rännil i taget. Hundvandringarna har blivit tunga och asfalten farlig och blank.

Bilen har sovit i garaget sedan september. Nu skall den få kliva i vinterdäcken. Om inte sjukdom i familjen sätter stopp, startar den tidigt lördag morron mot Jönköping och årsmötet. Det känns lite tungt och motigt, det också. Man blir så fruktansvärt trött på tjafs.

Varför håller man på? Står ut ännu ett varv i bråket om hundars utseende och insida? Krigandet om renrasaveln har hållit på i hundra år på ungefär samma premisser och med ungefär samma tillmälen. Eller kanske har det det rentav ilsknat till nu, när femtio år av renrasig attraktionskraft har bytts mot fallande siffror? Bråk brukar bli värre, när marknaden sviktar.* Tonläget överallt, inte bara i hundvärlden, har skenat mot sanslöshet, när sociala medier klev in på banan, för nu säger man offentligt det som man bara sa i enrum förr.

Den engelska kvinnan som föder upp chin/cavkorsningar messar om ett dödshot på telefon från en renrasvän. Hon har inte vågat sova. ”Your days are numbered, bitch!” Här hemma skickar någon en facebookskärmdump, där en svensk uppfödare förklarar att hon nu förstår att folk med annan uppfattning om mentalitetskrav är sjuka, riktigt sjuka, ”med samma diagnoser som de vi omhändertar”. Hon fick gillaklickar för den visdomen. Förr hade man fått ett obehagligt samtal med sin arbetsgivare.

För de flesta av oss som håller på med hundar är hundarna en passion och en livsstil, så att starka känslor väcks är inte konstigt. Men gränslösheten i samtalet – eller grälet – är faktiskt just konstig. Oliktänkande människor samsas i andra sammanhang utan att hota eller prata strunt om varandra. Vad beror det på?

Min högerkristna kollega och jag, gamla vänstersosse, jobbade utmärkt ihop. Vi hade samma regler för hur man diagnosticerar och behandlar, så vi fungerade bra på samma arbetsplats. Utanför regelverket har vi så olika åsikter om samhället, att orden inte betyder samma sak. Han säger frihet och menar en sak; jag säger frihet och menar något helt annat. Vi har ingen samsyn. På jobbet under samma regelverk gick det bra ändå. 

 

Hundvärlden är lite likadan. Vi säger allesammans bra hund, men vi menar väldigt olika saker med orden. Fundera över vad som hände en svensk familj för ett antal år sedan!

De köpte en collie av en på den tiden känd engelsk uppfödare. När de fick hem tiken, gjorde de en oväntad upptäckt: hon var så golvrädd att det var svårt att ha henne inomhus. Familjen ringde den engelska uppfödaren: vad skulle de göra?

Uppfödaren sa: Vad är problemet? Ni får väl satsa på sommarutställningar!

Köpte den valpköparen en alltigenom bra hund? Absolut – i uppfödarens ögon. Hon hade gjort allting rätt, hade de bästa linjer i sin kennel, hade parat med bästa tänkbara hane, hade kollat meriterna och släktskapet bakåt och säkert tänkt på sitt rykte i Sverige, när hon sålde. Hur skulle hunden ha kunnat vara något annat än bra? Och vem skulle kunna avgöra det, om inte hon?

Sålde den uppfödaren en alltigenom bra hund? Absolut inte – i hundägarens ögon. Hundägaren köpte en familjemedlem, en kompis: en insida. Uppfödaren sålde en utsida. Så ser den engelska traditionen ut. Det är därför man ställer ut hundar. Det är faktiskt därför man har stamboksförd hund. I England, alltså. Det är sällan därför man har stamboksförd hund här.

De här två sätten att tänka går inte så bra ihop.

Hur skall vi få en samsyn?

Jag tror inte, att det går. Däremot går det att införa ett gemensamt regelverk, som alla i organisationen får tycka precis vad de vill om, men måste acceptera. Och det regelverket skall handla om vad som är bra för hundarna - inte om vad som är bekvämt för aveln. Med tiden kommer grälandet att sluta. Det kommer att ta tid, men det slutar.

Det skulle vara så otroligt skönt. Lagrade på datorn ligger en samling berättelser skrivna av människor, som har kämpat med sina rädda collies och lidit med dem. Människor som älskade sina skotträdda/åskrädda/allmänrädda hundar, precis som jag älskade mina. Någon fick ge upp och avliva sin unga hund. Någon kände sig skuldbelagd av sin uppfödare. Någon bytte ras. Det är det här det handlar om: vi har för många sådana berättelser, därför att vi har haft för många  sådana hundar. Hur mycket strunt man än pratar om diagnoser och att förinta rasen, så är detta vad det handlar om. Rasens enskilt största, och mest kända, hälsoproblem. Det som varenda hundmänniska känner till.

Vet ni, SKK?

Jag skulle vilja radera de där berättelserna för gott. Jag skulle vilja veta, att det inte kommer att bli så många fler. Ni ställde upp för bordercolliefolket. Ställer ni upp för oss? Då ställer ni på sikt upp för er själva.

Ni ser om ert hus. Jag tror att det är en bra sak att göra, innan rännilarna ökar. Vad har renrasaveln att sätta emot blandavel till husbehov, om vi inte kan visa bättre resultat?

Bodil Carlsson

* Sverige har länge haft en mycket hög andel renrasiga, registrerade hundar. Det har vi fortfarande, men andelen minskar. 2010 var 20% av alla hundar i Sverige blandraser, vilket ger 80% renrasiga (SKK:s presstalesman Hans Rosenberg i en intervju i DN 28 juni 2011). 2018 säger både SKK:s ordförande Pekka Olson och vd Ulf Uddman att antalet ligger på, eller strax under, 70%. (Hundsport 1/2018) Den höga andelen renrasiga hundar här beror enligt min uppfattning på att SKK haft ett gott rykte för att man stöttat ansvarstagande avel.

A TALE OF TWO CULTURES 2)

AKC:s registreringar föll med 40% på tolv år. Var tog den smällen värst? I utställningsringarna på Westminster eller i små kennlar i små städer, där medelinkomsterna sjunkit i tjugo år? Vem hade störst chans att se sugna valpköpare fortsätta ringa - de vinnande exteriöruppfödarna som syntes i de största hundtidningarna på de finaste fotona och i de dyraste annonserna? Eller vanliga små uppfödare?

Vad tror ni?

Folk frågar sig vad som har förändrats med de extrema kortnosraserna. Alla vet vad veterinärerna tycker, alla vet att det pratas om hälsoprogram, alla vet att domarna åker på konferens och får förhållningsregler. Men är det verkligen något som har förändrats utom orden?

Jag tittar på engelska KC:s registreringsstatistik över de senaste tio åren. Mellan 2008 och 2017 minskar ras efter ras, rasgrupp efter rasgrupp. Terriergruppen föll från 39 086 reggade för tio år sedan till 19 368 – tjugotusen färre på tio år. Working dogs föll från drygt 24 000 till strax under 14 000. Sheltiens reggsiffror nästintill halverades: från 1 634 till 876. Långhårig collie, som var en högstatusexport för hundra år sedan och sedan en gång till efter andra världskriget, föll i sitt eget hemland från 1171 till 724.

Ett enda undantag lyser illrött– kortnosarna. Bostonterriern fyrdubblades från runt 550 till knappt 2 300, och det är kanske inte så imponerande, samtidigt som bulldog dubblade antalet från 4 543 till 9 450 – inte heller så förvånande. Fransk bulldog, däremot, ökade från runt 1 000 till drygt 30 000. Trettiotusen!

Om ni håller i minnet, att kennelklubbar är beroende av sina registreringsavgifter, och ni ser att alla grupper faller i antal utom de extrema kortnosarna: hur hårt väntar ni er att en kennelklubb väljer att gå fram mot gruppen som vänder siffrorna?

Tänk om de uppfödarna skulle säga tack för kaffet?

Det kan nog ha sina sidor, det där med att vara kennelklubb. Särskilt i länder där medlemmarna är få och nästan enbart uppfödare. Engelska KC, denna beundrade organisation, lär ha runt 1 000 medlemmar. Så har vi det inte här. Kennelklubbens medlemmar är många och många av oss är vanliga hundägare, inte uppfödare. Så här svarar även medlemsavgifterna för en viktig del av inkomsterna. Hur håller man bäst kvar sin medlemmar?

Man visar att man bryr sig om hundar mer än särintressen.

                                                          * * *

I Sverige ligger avelsansvaret för bordercollie på Svenska Vallhundskluibben, SvaK. Sedan ungefär tjugofem år finns ett avtal mellan SvaK och SKK. Vallhundsklubben bestämmer kriterierna för registrering – godkänt vallhundsprov för båda föräldrarna krävs och det skall vara vallhundsprov, som SvaK antingen arrangerar eller, om de görs utomlands, godkänner. SvaK talar om vilka hundar som platsar i avel, SKK tar hand om pappersarbetet och registreringsavgifterna och båda parter är nöjda.

I många europeiska länder liksom i USA är det inte så. Rasens eget hemland reggar bordercollies, som aldrig har sett ett får – noga räknat 1992 styckna utställningskandidater förra året – medan alla de arbetande bordercolliesarna, som aldrig har sett en utställning, registreras i ISDS. Eller inte alls.

För några år sedan importerades en bordercolliehane till Sverige. Varför vet jag inte – var han en fantastisk agilityhund eller bara ovanligt snygg? De stolta ägarna ville att hans avkommor skulle kunna reggas i Sverige. Vallhundsklubben vägrade – hanen hade inget vallanlagstest. Han hade inte i svensk avel att göra.

Ägarna drog vallhundsklubben inför Konkurrensverket. Så här tyckte de enligt Konkurrensverkets sammafattning:

BESLUT

2016-03-15 Dnr 669/2015 2 (4)

Enligt klagomålet medför SKK:s regelverk att svenska uppfödare inte kan

konkurrera på lika villkor med uppfödare i övriga Europa samtidigt som

utländska uppfödare förhindras från att konkurrera på den svenska marknaden.

SKK:s regelverk förhindrar också svenska uppfödare av Border Collies från att

importera Border Colliehanar från övriga Europa för att användas i svensk

avelsverksamhet.

Vallhundsklubben folk var förtvivlade. Hur skulle detta sluta? Med att vem som ville skulle få skaffa hit utlandsreggade BC utan vallförmåga och avla på deras vackra päls? De vände sig till SKK för att få hjälp.

Och den svenska kennelklubben ställde upp.

Svaret från SKK till Konkurrensverket är flera sidor långt och undertecknat av Ulf Uddman, men SKK:s jurister har nog varit med i formuleringarna. Det är ett mycket bra svar, som borde vara känt och begrundat av folk långt utanför Vallhundsklubben. Här är kärnpunkten.

”4) Border collie

a) Syftet med SKKs krav på att föräldradjuren ska ha visat förmåga att valla djur är vikten att säkerställa att denna essentiella egenskap inte försvinner inom rasen. Border collie är förutom en mycket god vallhund även en populär tävlingshund för ett flertal olika hundsporter och det är rasens grundläggande vallningsegenskaper som ger rasen förutsättningar för detta.

b) Som framgår ovan finns det inga EU-direktiv som reglerar hundavel. Därför har varje kennelklubb inom EUs samtliga medlemsstater sina egna regler för vad som krävs för att en valpkull ska kunna registreras i just den kennelklubbens stambok. ” (min kurs)

Ni hör vad Uddman säger? Han säger att rasklubbens krav är SKK:s krav. Han säger:

                      I Sverige gäller svenska regler. Acceptera det!

Jag stötte på det här ärendet i en virrig kommentar på en colliesida, kollade upp det med Konkurrensverket och ringde Vallhundsklubbens ordförande för att få det bekräftat. Bordercollien förlorade inte. Konkurrensverket la ner ärendet. Vallhundsklubbens regler gäller. Deras ordförande var fortfarande, nästan två år efter Konkurrensverkets beslut, full av tacksamhet, när jag pratade med henne i december. Hon var säker på, att de skulle ha förlorat utan SKK. Jag betalade in min medlemsavgift. En organisation, som vidhåller de mentala egenskaper som gör att hundar fungerar, är värd ett medlemskap.

Bodil Carlsson

A TALE OF TWO CULTURES

Många colliemänniskor är uppgivna eller arga (eller bådadera) efter SKK:s beslut att avslå Collieklubbens begäran om avelsregler för att komma till rätt med ett stort, gammalt, välkänt hälsoproblem för vår ras – troligen den största enskilda anledningen till de evigt fallande svenska reggsiffrorna, även om de som ogillar förslaget förstås alltid hittar andra skäl.

SKK tänker själva ta tag i saken. Vi får väl se, hur det blir med det efter årsmötet. Och om årsmötet finns bara en sak att säga efter alla rykten om egendomligheter: hur det än går, kommer ingen att vara nöjd efteråt. Så det kommer en fortsättning.

Jag blev medlem i SKK och nu tänker jag berätta varför. Det hänger ihop med Donald McCaig.

Donald McCaig är tio år äldre än jag. På det sista fotot av honom på den officiella facebooksidan ser han gammal och trött ut. Han har ingenting skrivit där på några år. Spelar roll? Livet handlar om att göra någonting av det, medan man kan. Han gjorde det.

Han är författare. Ett par av hans romaner om amerikanska inbördeskriget är prisbelönta, men han är nog mera känd för sina hundböcker, för han är fårfarmare och bordercolliekille först och allt annat sen. Han tog en universitetsexamen i filosofi i början på sextiotalet. Sedan drog han till reklamindustrins högkvarter i världen, Madison Avenue mitt i New Yorks dyrkvarter, och ägnade sig åt att dra in pengar. Efter tio år fick han alldeles nog. Han köpte en förfallen gård i bergen i en fattig vrå av en fattig delstat, flydde dit med fru och ungar, hyfsade till huset och skaffade får. Som anständigt folk gör där gick han med i den lokala kyrkan och hörde gudstjänst med familjen var söndag. Hans inkomst föll med nittio procent i starten och han har aldrig ångrat en dag. Han hade väl aldrig trott, att det skulle komma en dag när han återvände till Madison Avenue, men vad gör man inte för sina hundar?

McCaigs respekt för hundar lyser igenom på varenda sida i böckerna. Han tar dem på större allvar än han tar sig själv. Det är en ovanlig egenskap i hundvärlden, men McCaig har den. Kräks ni över Cesar Millan? Läs lite McCaig. Tittat på vinnande ekipage på Crufts? Sett att engelska utställare låter operera bort sporrarna på hundframben för att få en renare linje för domarens öga att följa? Läs McCaig om en lunsig, strulande bordercollies liv och leverne, det hjälper. Har ni en gång för mycket hört om alla ädla huvuden och runda kattlika tassar och att vi ju aldrig får glömma exteriören? Läs några sidor McCaig, han tvättar ens själ.

Hursomhelst -McCaig födde upp får och åkte runt på valltävlingar och skrev sina böcker, när han fick en nyhet som han inte ville ha. Amerikanska kennelklubben ville ta över hans ras!

Som AKC såg det, var det ett flott erbjudande.

McCaig är en vänlig människa med sinne för humor. Hans fåordiga referat av mötena med AKC:s välklädda representanter och jurister i deras huvudkontor på Madison Avenue, prytt av gamla oljemålningar med hundar, är juveler av stillsam komik, men ljuset de bryter blir obarmhärtigt klart. Det handlar inte om hundar, det handlar om pengar och organisationsrevir. Hör här!

AKC tog över rasklubben för Cavalier. Rasklubben hade en stenhård regel – deras uppfödare åkte ut på öronen, om de sålde till zooaffärer eller försåg valpfabrikerna med avelsmaterial. AKC tar gärna emot registreringsavgifter från valpfabriker: pengar luktar inte etik, ni vet. Rasklubbens majoritet – 91 % av uppfödarna - vägrade gå med i AKC av det skälet. AKC hittade några ur nioprocentsminoriteten, uppmuntrade dem att starta egen rasklubb och hey presto! slöt den där nyuppfunna rasklubben sitt avtal med AKC och cavvarna var lika plötsligt en ras under AKC. Så kan det gå.

Samma sak hände aussien. Där hade det vildvuxna aussiefolket hållit på i åratal ute på vischan med att testa hur deras hundar föste boskap och får – de hade till och med egna utställningar! De höll sina egen stambok, de fixade sina egna registreringar och betalade sin egen förening för stamtavlorna och de var alldeles nöjda så. Tack för visat intresse! AKC var inte nöjda med det svaret. Så AKC snokade rätt på några aussieägare som fasligt gärna ville få ställa ut sina hundar på officiella utställningar, bestämde sig för att deras lilla klubb var den riktiga rasklubben, tog nådigt emot dess ansökan om att få tillhöra AKC och tog över registreringarna.

Nyheter om hundar sprids långsamt och sällan utanför hundvärlden, men snabbt som ögat inom den. Bordercolliefolket och andra hade helt klart för sig vad som hade hänt med Cavalier och aussie. Så den här gången sprang AKC på mothugg.

Storyn om hur motståndet organiserades är bitvis rafflande, bitvis rolig. Ibland är den hjärtskärande. Bordercolliens Försvarsfond fick ihop femtusen dollar för att kunna betala jurister. En kvinna postade checken hon vann vid sin allra första valltävling. En annan skickade tio dollar med orden: ”Låt dem inte göra med er ras som de gjorde med min.” Bara sådär i förbigående nämner McCaig den nationella kennelklubbens årsbudget på 29 miljoner dollar och de 2 000 dollar som den dagligen postade till de uppskattade medarbetarnas pensionsfond.

Bordercolliefolket skulle imponeras av AKC:s vallhundsgrupp genom en uppvisning av en skock får, en sheltie, en puli, en malle, ett par tervar och så en schäfer som flögs in från Kalifornien med sin matte just för detta – och ovanligt nog fanns en journalist från Washington Post på plats och skrev om katastrofen. Ingen av de utställningsavlade vallhundarna fattade ett smack om får. AKC var inte glada över den recensionen. McCaig skrev en debattartikel i New York Times som väckte stor uppmärksamhet. Redaktionen var chockad av hur många som ringde in och AKC:s dignitärer satt röda i ansiktet av ursinne runt sitt polerade valnötsbord vid nästa möte. Värst av allt var en artikel i en vallhundstidning, som rekommenderade att bordercolliefolket skulle försöka göra slut på AKC som skattebefriad ideell organisation. Han blev plötsligt riktigt otrevlig i telefon, AKC:s ordförande, när han ringde runt för att få reda på vem som hade vågat skriva detta.

Så hur gick det? Jo, bordercollie är numera en ras under AKC. Men jag tror inte att det betyder att AKC vann och jag tror absolut inte att det betyder, att border collien förlorade. Det går visserligen numera bra att ställa ut exteriöravlade hundar med bordercolliepapper. De ser ut som den vackra, något kortbenta varelse med lång päls i svart sammet och vitt siden, som nyligen vann sin grupp på Crufts. Men när McCaigs bok kom ut, tolv år efter AKC:s beslut, reggade AKC 2 000 border collies årligen. Bordercolliefolkets egen klubb för arbetande hundar reggade 20 000.

Och AKC:s sammanlagda registreringar hade fallit med 40%.

Inte bara på grund av all negativ publicitet kring sättet att ta över raser, även om det säkert bidrog, tillsammans med all information om genetiska rasbundna sjukdomar som började bli spridd vid den här tidpunkten. Som McCaig säger, är den viktigaste orsaken de renrasiga hundarnas minskande exklusivitet. Om något har blivit så vanligt att var och varannan människa har det hemma, är det svårt att fortsätta sälja varan med ord som handlar om ädelhet och förfining. Har man inget annat att komma med, så kommer folk att börja avla för husbehov och extraslantar, som de alltid har gjort. I det läget kan det vara förståndigt om en nationell kennelklubb prioriterar sina pensionsfonder.

Detta om AKC. I ett liknande läge, vilken väg valde SKK? Något helt annat. Fortsättning följer!

Bodil Carlsson

DET SOM SYNES VARA

Crufts har stängt ner för den här gången. Den brittiska rasklubben för engelsk bulldogg såg till att ta bort skylten med påståendet om att veterinärernas öppettider är den största orsaken till kejsarsnitt hos rasen. Det var nog en bra sak att göra. Risk fanns väl att brittiska veterinärförbundet annars hade stämt dem, när de hade skrattat färdigt.

Crufts fortsätter givetvis att hända ändå, även om skylten är borta och domarna har åkt hem till sina egna kennlar igen. Rasvinnaren, BoB, i engelsk bulldog är en hanhund. Han är hittills – fram till storvinsten  – pappa till etthundranio engelska bulldoggkullar. Tror ni att det blir färre förfrågningar under året som kommer?

En person som är väl insatt i den engelska hundvärlden gissade att täckhundsavgiften hittills har legat någonstans mellan femhundra och ett tusen pund. Är det någon mer än jag som får ägarens inkomster, räknat i svenska pengar, till någonstans mellan en halv och en hel miljon? Två andra med inblick gissade olika på valppriset efter honom – den ena höftade till med motsvarande 25 000 kronor, den andra trodde på uppåt 40 000 nu. I vilket fall får man tänka sig, att hanen ansenligt har bidragit till ägarens försörjning och kommer att  fortsätta göra det.*

Nu tänker jag berätta något, som en gammal inbiten schäfergubbe nere på kontinenten sa till mig en gång för längesen. En del av er kommer att ta illa vid sig, men det var så han sa. Det hade varit storbråk inom tyska schäferklubben, det var samma bråk i Sverige, om än mindre hörbart, och jag minns inte längre exakt vad det rörde sig om den gången, utom att folk höll på sina linjer och med fradgande mungipor tuggade fraserna om att funktion och exteriör inte utesluter varandra, tvärtom– ett originellt påstående för att komma från rena utställningsuppfödare av schäfer, men så var det, den gången också och i den rasen med. Andra pratade om tillrättalagda enkla skyddstester för schäfer nere i Tyskland, ställen och personer som en  hund kan skickas till för att få ett obligatoriskt godkännande för att bli utställningschampion och etablerad som avelshund– något åt det hållet. Det kan ha handlat om vem som exporterade sina uppfödningar vart och till vilka priser. Folk skrek om förtal. Det var en av varianterna av den hundra år gamla och evigt olösta kompromissen mellan hunden som skall synas vara och hunden som är och som vanligt flög blodstänken i luften.

På den tiden var jag ung och dum, inte ens sextio fyllda. Jag frågade: Varför blir de här bråken alltid så aggressiva?

Han sa: Har du inte förstått det? De här människorna vill vara framstående. Men de är inga nobelpristagare. De är inte jurister, inte kirurger, inte företagsledare, inte börsmäklare. I vilken annan bransch skulle de ha fått sådan status och sådana inkomster med så lite insatser och så lite risker?

                                                               * * *

Att vara uppfödare betyder att minst en tik som du äger har fött valpar i ditt hus. Tiken skötte troligen parningen, dräktigheten och valpningen rätt bra själv (om hon inte hade oturen att vara en bulldog, fralla eller chihuahua, förstås).

Vilken är din merit i sammanhanget?

Det finns några mycket olika svar på den frågan. Kanske är det dags att vi alla börjar titta lite på svaren. Till att börja med skulle jag vilja säga så här: man kan inte förstå hundvärldsbråken, om man tror att det bara handlar om pengar.

Men man kan inte heller förstå dem, om man inte förstår att det också handlar om pengar.

Bodil Carlsson

*När det gäller den här enskilda hanhunden, kommer årets upplaga av Crufts troligen att pågå mycket länge. 109 kullar hittills och efterfrågan kommer knappast att minska. Så hur stor andel av de engelska buldoggarna, reggade hos KC eller inte, kommer att ha hans gener om fyra-fem hundgenerationer?

NÅGONSTANS LÄNGS VÄGEN TILL CRUFTS

”En hundras blir aldrig bättre än sina uppfödare”. Det säger collieuppfödaren och CS-medlemmen Bo Skalin i sin ledare i Hundsports Utställningsspecial. Det har han så fullständigt rätt i.

Men sedan fortsätter han: ”Ett positivt arbetsklimat för uppfödarna ger oss sunda hundar som blir framgångsrika inom alla grenar.” Han slutar med att tillägga ”Utställning är en mycket viktig del av detta” och det är man kanske nödgad att säga, om man är ordförande i den nationella kennelklubbens Utställningskommitté och presenterar första numret en specialtidning om just utställningar, men vad har det med verkligheten att göra?

Vad har utställningar med sunda hundar att göra?

Ett riktigt positivt klimat för uppfödarna av franska bulldoggar – inga krav och stor mediadriven efterfrågan – producerade min grannhund, frallan Milos, och tiotusentals snarkandande släktingar till honom runtom i världen. Ett positivt klimat för engelska uppfödare av japanese chin – utställningsvinster och inga krav - producerade den groteska dubbelskelningen hos tiken i förra inlägget. Ägaren köpte henne i tron att om man väljer att köpa valp efter en vinnande hane, då måste man ha valt rätt.

Förr födde hon upp Cavalier. Numera föder hon upp en korsning mellan cav och chin. De skelar inte. De är inte kortnosade. Och så säljer de, till högre pris än de renrasiga valparna, därför att efterfrågan är stor. Hon säger, att hennes typiska köpare är välutbildade människor, som är lite pålästa. De vill ha okomplicerade hundar hemma. Sedan finns det också köpare, som har förlorat sina cavaliers i rasbundna sjukdomar, hjärtfel och syringomyeli. De är kanske inte så pålästa, men de lärde sig av bister erfarenhet. De vet vad de inte vill ha en gång till.

Det här med nykorsningar kallas för designerbreeds, har jag förstått, och är ett skällsord för renrasavlare. Men så startade många av de raser vi har idag, inklusive en hel del av dem som stolt visades på Crufts nyss. Min gissning är att närmare hälften av alla små vita, ljusbruna, eller vitbruna ulltottar i flexikoppel som jag stöter ihop med varje dag är blandraser av liknande, eller ännu mera mixad, bakgrund.

Någon har sänt mig foton som påstås vara tagna på Crufts. Bildkvaliteten är lite si och så, men... Låt oss se vad vi skulle vilja ha hemma!

Det här skall vara en mops. Best of Breed. Skulle ni köpa den? För den frimodiga blicken, det obesvärade ansiktsuttrycket, i så fall?

 

Det här är en tax. Den vann sin grupp häromdagen. Någonstans längs vägen till Crufts ramlade benen av. Domaren märkte det inte. Skulle ni köpa den domarens åsikter?

Vad det här skall föreställa undandrar sig min bedömning, men avsändaren av fotot påstår att det gömmer sig en hund någonstans längst in. Det som återstår av rasen pekinese i slutet på vägen, en vaggande limpa med hår på? Det finns ett annat foto, där en djupröd flämtande tunga sticker ut ur hårmassorna, men det är för plågsamt att lägga ut.

Det här skall vara en bulldog, en ungtik. Skulle ni köpa henne? Hon visades på Crufts häromdagen, hävdar personen som skickat mig fotot. 

Dessutom visade den engelska rasklubben sin monter med plakat riktade till allmänheten.

BULLDOGGAR GILLAR MOTION! BULLDOGGEN ANDAS ENORMT MYCKET BÄTTRE NU! BULLDOGGAR KAN VALPA SJÄLVA!

/

Ser ni kronan på verket, den lilla mera diskreta skylten mitt i pannkakan? STÖRSTA ORSAKEN TILL KEJSARSNITT HOS BULLDOG ÄR BRIST PÅ JOURTIDER HOS VETERINÄRERNA!

Sug på den, ni. Rasklubben för engelsk bulldog har uttryckligen undanbett sig fotografering av sina hundar på årets Crufts och jag kan  sjävfallet inte veta, var de här fotona var tagna eller vad de föreställer, levande hundar eller specialtillverkade leksaker för vuxna. Däremot kan vi nog vara säkra på att rasklubbens monter verkligen är rasklubbens monter.

Det är den de borde ha förbjudit folk att plåta.

Någonstans längs vägen till Crufts har renrasaveln börjat tappa köpare. Det är sorgligt, tycker vi som ser selektion för egenskaper och stamboksföring för bedömning av avelsresultatet som ett mycket stort framsteg, både för uppfödare och köpare. Men det är fullt förståeligt.

Vet ni hur det ser ut på hemmaplan? 2011 var 20% av Jordbruksverkets nyregistrerde hundar blandraser. 2017 var det 30%. Om det finns något att lära av exteriöravlarna, så är det man inte skall vara säker på att alla andra delar ens preferenser och i all evighet vill fortsätta betala för dem. Vi kanske hellre köper något annat?

Som till exempel den här lilla cav/chinkorsningsvalpen. Titta på den, kennelklubbar! Och berätta sedan för mig en gång till hur utställningsuppfödare ger oss sundare hundar.

Bodil Carlsson

VIKTORIANSKA VYKORT

Man blir lite less, om man börjar dagen med att läsa A Matter of Breeding i det tröstlösa snöfallet. Samma sak en gång till blir en gång för mycket. Maläten vinter utanför fönstret, malätna skönhetsideal i bokens värld. Ord som aristokratisk, ädel, stolt och elegant yr i kapp med flingorna. Man har hört dem så många gånger förr och de bara fortsätter komma.

Ni minns kanske att Steve Dean röstades bort som ordförande för engelska kennelklubben 2015? Han ansågs för radikal och hårdför. Dean är veterinär och det i sig var kanske inte illa nog; men han hade en del moderna synpunkter på saker som rör hundars hälsa. De verkligt radikala och hårdföra i sammanhanget var de traditionella brittiska utställningsuppfödarna. De ville stanna kvar i ett århundrade, där de kände sig hemma. Så Dean åkte ut och mannen som efterträdde honom höll ett bejublat tal. Han sa:

Hunduppfödning är konst, inte vetenskap. Vetenskapen skall stötta vår

konst, inte dominera den.

Om det uttalandet numera hänger som inramat korsstygnsbroderi bland rosetterna på uppfödarväggar runtom i England, blir jag inte förvånad. Det är ju trots allt ett rätt hövligt sätt att be omvärlden vara så vänlig och hålla tyst, inte komma här och störa med några otäcka moderniteter.

Vadå, tänker kanske någon, konst och vetenskap? Vad handlar det om? Betrakta det här fotot! Det ser ut som ett viktorianskt vykort, inte sant? Det är precis vad det är. Sorgligt nog är det en levande hund också.

Japanese chin är en mycket liten och åtminstone idag mycket kortnosad ras. Den uppges, som många andra raser, vara väldigt, väldigt gammal. Den kom som present från det koreanska kejsarhovet till det japanska på 700-talet, om den nu inte kom som present från en kinesisk kejsarinna till en japansk dito på 900-talet, för båda versionerna går lätt att hitta i olika rasklubbars berättelser. Förmodligen var ingen av uppgiftslämnarna med, när det begav sig. I Japan har rasen levt som den japanska adelns älskling i hundratals år, sägs det. Någorlunda säkert är väl, att den slutligen damp ner i England som present till drottning Viktoria. Viktoria höll sig med två chin, men hennes svärdotter drottning Alexandra – hon från tavlan med borzoi och collie – hade tjugosex och attraktionskraften var därmed etablerad: chin blev en av de raser, som presenteras som ”favoriten bland överklassdamernas knähundar” på artonhundratalet. Den är givetvis "intelligent och elegant", den är ”blid och älsklig”, den är ”nobelt reserverad” mot främmande... och allt det här har vi hört förr. Vad är så speciellt med chin?

Det finns faktiskt en sak, som är mycket speciell och som intensivt värnas av utställningsuppfödarna. Ett ”uttryck av förvåning”. Man åstadkommer inte det genom att förvåna hunden. Man gör det genom att sabotera dess ögonmuskler.

Oavsett vad de traditionella brittiska uppfödarna tycker att de skall behöva höra är det så, att däggdjursögt ser i stort sett likadant ut. Det försöker hålla sig inom vissa mått, för att ljuset skall brytas i näthinnan och inte framför eller bakom den. Elefanten är hundra gånger större än jag, men elefantens öga är inte hundra gånger större än mitt. Det är mindre än så. En husmus är en hundradel av min storlek, men musögat är inte en hundradel av mitt ögas storlek, det är större än så. Skillnaden i storlek mellan elefantens, människans och musens öga är mindre än skillnaderna i kroppsstorlek: det beror på att ögat insisterar på att det är till för att se med, så det strävar efter att hålla sig inom vissa mått. Japanese chin är en mycket liten hund med ett mycket litet ansiktsskelett. Men ögat är av nästintill normal hundstorlek. Så klämmer man in det ögat i en liten grund ögonhåla, då får man ögon, som inte är ”stora”, oavsett vad det står i rasstandarden, bara framträdande och utstående. Sött?

Alla däggdjurögon har också en uppsättning styrmuskler. Vi har sex stycken – två raka och två sneda. Det tycks som om hunden har en sjunde, en som drar ögat längre in i ögongloben – säkert en mycket bra sak att ha som skydd, när man förföljer vilt i hisnande fart genom snåren, eller råkar i slagsmål med vargen i flocken intill. Men i övrigt ser det för mig ut att vara samma ögonmuskler. Vad de sysslar med, ser ni här. Det är människans, men evolutionen ändrar sällan på ett vinnande lag, så hundarnas är i stort sett desamma.

Illustrationerna från Sobota/Becher, Atlas of Human Anatomy. Klottret med nervnamn är mitt.

De arbetar samstämmigt med stor precision för att vrida båda ögonen samtidigt i samma riktning, så att pupillerna skall fokusera på samma sak. Tanken är ögonens ägare skall se skarpt och slippa dubbelseende. Det händer ibland, att en ögonmuskel tappar greppet – då kommer det ögat att titta åt ett annat håll. Vi kallar det för skelning och opererar, när det går: vetenskap, inte konst. Hos japanese chin kallas två skelande ögon för uttryck av  förvåning och prisbelönas: konst, inte vetenskap.

Exakt hur man har burit sig åt för att få fram den ständiga förvåningens vykort vet jag inte. Men jag törs garantera, att det vet inte de här uppfödarna heller. Det troliga är, att det finns en förkortning av den sneda övre ögonmuskeln, m. obliquus superior, som roterar ögat nedåt/utåt. Den muskeln har ett specialarrangemang – den löper genom en liten plutt av brosk och bindväv, som heter trochlea m. obliqui superioris: den sneda övre muskelns trissa. Namnet tar upp större plats på ett papper än vad plutten gör inne i ögonhålan, men alla har den, hundar också. Är den försnävad eller förändrad i det hopträngda ansiktsskelettet hos en chin? Krokar den upp sin muskel på fel sätt? Kärvar muskelns sena i stället för att löpa lätt i trissan? Eller är det tvärtom så, att det är motsatt muskel, den sneda undre, som inte fungerar och inte kan hålla emot den övres dragning neråt/utåt? Tre olika kranialnerver är inblandade i styrningen av ögonmusklerna. Ligger någon av dem i kläm i den grunda ögonhålan, så att muskelfunktionen påverkas? Och varför i så fall bara hos denna ras och inte hos andra i motsvarande storlek?

 Vilka gener bygger det här komplicerade samspelet mellan muskler och nerver, där så mycket skall stämma och få plats på så litet utrymme?
Ingen vet, minst av allt de uppfödare som satsar på felvarianter dem, därför att de betraktar dubbelsidig skelning som ett omistligt värde hos en hund. De flesta av dem skulle inte kunna leverera en beskrivning av ögats anatomi, om deras liv hängde på det, men de har inga problem med att ta sig rätten att tala om för alla oss andra hur ögat hos de valpar som de säljer skall se ut; de blir dessutom väldigt arga, om någon vågar säga emot. Ingen vet heller vad den lilla hunden tycker om att livet igenom behöva se dubbelt, när den tittar på världen. Ögon brukar ju vara till för att se med, men här har vi alltså ögon som mera är till för att tittas på än tittas med. Utklädda i artonhundratalsanspråk på exklusivitet skelar de sorgset emot oss ur det levande vykortets ansikte. Sött?

Femårig tik efter Cruftsvinnande hanhund. Ägaren säger att hon älskar sin hund för hennes personlighet, men att hon blivit illa bemött efter att hon påtalat tikens hälsoproblem - knipta näsborrar, extremkortnosad. Ögonens ställning ser ni själva. För att hon tagit upp detta har ägaren fått hatmail och hot. 

Måste hunduppfödare vara experter på anatomi? Kunna rabbla ögonmusklernas namn om man väcker dem mitt i natten? Självklart inte. Det räcker att avla på normalstora, normalställda ögon i någorlunda normalformade huvuden. Håll er till det, så gör biologin jobbet åt er!

Och vi andra, vad skall vi göra ? Vi skall sluta vara lättimponerade! Att föda upp hundar och vinna på utställningar är ingen garanti för att man vet vad man håller på med. Inte att springa efter engelska uppfödare heller. Det är inte så man hjälper renraserna att hålla ställningen och det är inte därför som folk har hund..

Ibland tror jag, att SKK lite diskret tänker samma sak. Frasen uttryck av förvåning har försvunnit ur den senaste svenska rasstandarden för japanese chin, trots att den står kvar i den brittiska och den amerikanska. Svenska rasklubben, Japanese Chin Societe, beklagar sig: deras ”största fråga är att få tillbaka detta in i standardtexten igen”, står det i RAS. Jag tror inte att de kommer att lyckas. Jag tror, att SKK – i motsats till en del andra kennelklubbar – har tagit klivet in i nutid och jobbar på få sina uppfödare med sig.

Bodil Carlsson

EKON 2)

En av de mest hjärtlöst roliga hundböcker jag läst är Michael Brandows A Matter of Breeding från 2015. Den är också en av de mest sorgliga. Skrattet fastnar ofta i halsen. Den långa undertiteln A Biting History of Pedigree Dogs and How the Quest for Status Has Harmed Man´s Best Friend säger vad det handlar om: en bitsk historik över renrasiga hundar och om hur jakten på status har skadat människans bästa vän. Och nog biter den, alltid. Jag lägger den ifrån mig gång på gång och tänker att här har vi en man, som ser på hundvärldens dåtida och nutida framstående personer med ett enda stort, svart öga.

Men hur hade jag själv sett på dem, om jag hade försörjt mig som hundrastare åt förmögna New York-bor i tio år?

Brandow går på anställningsintervju hos en kvinna med en fralla, som behöver komma ut medan hon jobbar. Kvinnan älskar uppenbart sin hund och tycker om Brandon för att han tycker om hunden och Brandon – som tycker om alla hundar – lyssnar till berättelsen om vad lilla Winnie gillar och inte gillar när hon är ute på promenad, att hon vill ha TV:n på när hon är ensam hemma så att hon kan titta på Animal Planet och var hennes godis finns. Då – säger Brandon – smyger sig en okänd närvaro in i rummet. En skugga faller över kaffebordet. Winnies matte sänker rösten. ”Uppfödaren säger att hon inte håller utställningskvalitet”, erkänner hon. Hon ber nästan om ursäkt: ”Hennes öron hänger.”

Hur kunde det bli så illa för stackars Winnie? Ett arv i öron från den engelska bulldoggen följde med hundar, som flyttade från England till Normandiet tillsammans med sina ägare, spetsmakare och vävare. De var familjehundar. De blandade sig alldeles självmant med lokala hundar - råttjägare, terrier, vem vet? De blev mindre. De hade varken stamtavla eller erkännande som ras, när de plockades upp av damer i de finare kretsarna i Paris och blev favoritknähundar. Men de hade  någonstans längs vägen fått två sorters öron! Dels de tippade så kallade rosenöronen, som hos engelska bulldoggar. Dels de stora, upprättstående öronen som påminner om fladdermössens utrustning.

Engelsmännen höll på traditionen – rosenöron var det som gällde! – och vid den här tiden var det ju England, som bestämde. När hundarna så dök upp i USA hos damerna i den amerikanska versionen av pariselit dömdes de av engelska domare, som titt som tätt tog sig över Atlanten för att döma på de nya fashionabla utställningarna, vars deltagare och resultat slogs upp stort i New York Times. Ibland måste de engelska exporthundarna ha seglat på samma ångfartyg, för amerikanerna var inte sena att skaffa just den sortens hundar som de ansedda engelska domarna var kända för att döma fram. Om de var frallor, då hade  de rosenöron. Men pass upp, för nu samlas redan åskmolnen! I de stolta husen längs Femte Avenyn bodde frallor, vars huvuden pryddes av fladdermössöron.

Och här startade kriget. Inte rosornas, men rosenöronens.

Vad hade hänt? Den engelske domaren George Raper gav pokalen till fel hund en kväll i New York 1897.

”När priset gick till en rosenörad fransk bulldog i Madison Square Garden smällde det hårdkorsetterade och vasstandade tjejgänget ihop sina solfjädrar som drakkäftar. De reste sig från sammetsklädda säten, kastade luxuösa djurskinn över sina skuldror och stormade ut ur visningshallen, medan fjäderprydnaderna på deras huvudbonader darrade av ursinne.” (S 39, min övers*)

Redan på samma dag och samma plats hölls det första mötet med krav på att domarens beslut skulle ogiltigförklaras, att vinnaren skulle återlämna silverpokalen och att varenda hund med rosenöron fortsättningsvis och i all evighet skulle anses diskvalificerad. Det gick inte hem den gången, men damerna fick sina äkta män att starta en rasklubb åt dem – det var så det gick till, för kom ihåg: det var klent med både rösträtt och annat för kvinnor då – och i april 1897 hölls det första mötet. Det nedkom med en rasstandard, som andäktigt publicerades i New York Times: ”Örat skall hädanefter gå under namnet ´fladdermusöra´´”. Handsken var kastad.

Det blev ilskna motattacker i utländsk press, inte minst den brittiska. Jänkarna hade kapat statussymbolen! Vanställt rasen! Hur skulle detta sluta?

Det slutade på det viset, att donationerna till förstaprispokaler uteblev, när domare som höll på rosenöron dök upp på de stora utställningrna. Det slutade med att newyorkdamerna bildade den allra första rasklubben ”för att främja franska bulldoggars intressen” och fick den erkänd. Och det slutade med ett kortvarigt namnbyte för den nyskapade rasen: den skulle nu heta Boule-Dogue Francais, tyckte damerna, eftersom det passande i att ge den ett engelskt namn som antydde att den var en bulldogg måste ifrågasättas. Namnet är i sig underbart – boule är det franska ordet för boll, klot eller kula, och dogue brukar på engelska bli mastiff, men att behålla uttalet och döpa om stavningen var tydligen värt det, bara man slapp bli påmind om England. *

De amerikanska damerna vann alltså matchen – de hade resurser – och slog på stort med en segerstillställning på självaste Waldorf Astoria mot en bakgrund av marmorpelare, palmer och hängande ljuskronor. Rader av burar med fladdermusörade frallor visades i en gravyr i New York Herald, medan New York Times lade ut texten för de oinvigda, som behövde upplysas: ” I syfte att allmänheten skall få ett perfekt begrepp om denna särskiljande kvalitet riktar vi särskild uppmärksamhet mot återgivandet av huvudet på Schutto, vilken belönades med en magnifik pokal som särskilt pris till ´hund eller tik med de bästa öronen, både avseende form och position, och han besitter detta attribut i högst remarkabel grad.”

Så gick det till, när fladdermusörat vann kriget och blev det enda godtagbara.

Men – säger Winnies matte tappert etthundra år senare om sin rosenörade tik :”Vi älskar ju henne ändå.”

                                                                 * * *

Med jämna mellanrum stöter jag ihop med en fransk bulldog. Långt borta från Waldorff Astoria bor han i ett vanligt bostadsområde hos en vanlig människa. Det är anledningen till att han inte hamnar i världsledande tidningars rubriker längre. Det är i sociala media, som hundraser annonseras och sprids och debatteras idag, kanalerna för vanligt folk. Milo är reggad, han har stamtavla och han följer standarden. Han har praktfulla fladdermössöron. Han går lös – det nya modet här för kortnospromenader – och springer så gärna fram till min tik för att hälsa. Inte alla hundar vill hälsa på honom. Collien var lite bekymrad de första gångerna, för ljuden från den lilla hanhundens andningsvägar när han blir ivrig låter som morrningar. Hans ägare skrattar. Han är fäst vid sin hund. ”Han låter som en gris, men det är bara hans sätt att prata. En liten gris är vad han är. En gris i hundkropp!”

Min hund har vant sig. Den lilla hanhundens beteende, när han nosar och snackar in sig, är helt normalt, så hon svarar med inget annat än den lätt besvärade hållningen hos en tik som inte löper; men jag förstår av ägaren att andra hundar har trott att hanen är aggressiv.

Hundarna hälsar: två standards möts. Den ena är hörbar. Sedan fortsätter de åt sitt håll, den storvuxne mannen med sina långa kliv och den kortbenta hunden med amputerade övre luftvägar, som är lätt att ha lös. De påminner om ett youtubeklipp, som gick runt på nätet för några år sedan, där halva världen kunde se den kände amerikanske skådisen Hugh Jackson med sin fralla längs en gata i New York.

Det är ofta oklart för mig, när människor inom hundvärlden talar om rasens standard, vilket de tar på störst allvar, standarden eller sig själva. Det brukar i vilket fall sällan vara hundarna.Vi kan väl alla vara tacksamma för att namnbytet till klotmastiff blev kortvarigt, men vems intresse var den där rasklubben till för att främja? Hundarnas?

Eller damernas?

Vad tror vi? Hade Schutto kul i buren och tackar Milo standarden för att den har ordnat så att en människa kan springa fortare än han?

Bodil Carlsson

*Apropå att vara hjärtlöst rolig.