”Trots att det är absurt att fortsätta stödja en rasstandard där det drag som definierar rasen ÄR den kända, påvisade orsaken till så mycket utbrett lidande och död att det (tycker man) skulle vara sunt förnuft att justera standarden så att definitionen av rasen skiftar till andra egenskaper och BORT FRÅN de potentiellt dödliga dragen – så verkar många uppfödare tro att en rasstandard är ett påbud från GUD i stället för en godtycklig uppsättning idéer som folk kom överens om en gång i tiden. I efterhand visade sig de där idéeerna (som i många andra rasstandards) vara dåliga och hundarna plågas och dör för deras skull. Verkar logiskt att om något har gått sönder, är nästa steg att anstränga sig att reparera så att det fungerar igen. ”
J L Woertham-Morgan, sharpei-uppfödare som 18 jan kommenterar engelska KC:s bemötande av dalmatineruppfödaren Julie Evans och LUA-dalmatinern* Fiona. Evans importerade Fiona från en amerikansk uppfödare av LUA-dalmatiner (heterozygota för den stenbildande genen) för två år sedan och fick kämpa med engelska KC för att få tiken registrerad i kennelklubbens appendix: hon blev efter ingående inspektion av tre domare godkänd för avel, men stämplad med tre asterisker eftersom hon inte är ”renrasig”. Tretton generationer bort ligger korsningen med den närbesläktade ras, som skänkte Fiona hennes normala urinsyrenivå…
Fiona har tre asterisker i KC:s appendix. Hennes avkomma med KC-registrerad HUA-dalmatiner* får två asterisker och den avkomman i sin tur en asterisk. En parning med ännu en generation KC-erkänd dalmatiner ger slutligen asteriskfri, ”ren” dalmatiner… efter femton generationer stamboksförd fläckighet, alltså.
Efter tjugo års strid på liv och död i den amerikanska dalmatinerklubben mellan allt fler uppfödare och valpköpare som kräver hundar med åtminstone EN normal gen för urinsyrenedbrytning (och samma risknivå som andra raser har för stenbildning, svår smärta, operationer och avlivning) på ena sidan och de som kallar hundar med INGEN normal gen utan TVÅ defekta för rena, äkta och sanna dalmatiner, som om en sann dalmatiner kännetecknas av att den oftare än andra hundar pissar blod och skriker av smärta; efter upprop till AKC och uppmärksamhet i media…
… så har AKC efter djupa själskval och massivt förhalande till sist beslutat att alla LUA-dalmatiner har rätt att registreras som dalmatiner i USA. Deras valpar kan alltså nu utan asterisker och appendix importeras till KC:s kungadöme som dalmatiner rätt och slätt. Stor seger för normalt funtade uppfödare av rasen!
Så tänker KC nu befria den först importerade LUA- dalmatinern Fiona från hennes asterisker?
Nope.
Shar-peiuppfödaren kommenterar det här för att hon är inne på att göra samma sak för sin ras: hitta närmsta liknande hund utan genen för mucinos och korsa in. För min del är jag nyfiken på vad som händer den dag då en seriös schäferuppfödare letar efter en riktigt bra, frisk, normalryggad meriterad hane åt sin dito normalhåriga schäfertik… och det bästa han hittar är en långhårshane.
Måste han föra in valparna i blandrasregistret?
Eller kan t o m schäferuppfödare sätta klackarna i backen och vägra spela med?
Bodil Carlsson
*LUA=Low Uric Acid, normal urinsyrenivå med normal risk för sten i urinvägarna
HUA=High Uric Acid, om dalmatiner som har två defektgener ledande till att urinsyra inte kan brytas ner utan ligger på hög nivå och ger risk för stenbildning. MYCKET smärtsamt!
Men det finns ju förnuftiga uppfödare, även i många rasers stolta hemland! Det finns hopp om en ljusare framtid för flera raser, och det känns gott.
SvaraRaderaJa, det är väl klart att det finns uppfödare! Det har alltid funnits - hur skulle annars hundraserna eller hundtyperna ha utvecklats till att bli vad de faktiskt blev under alla dessa hundratals år? - och förhoppningsvis ska de finnas i fortsättningen också: de små arvbarheternas förvaltare. Ibland tycker jag att de är alldeles för LITE stolta över att höra hemma i en lång tradition av människor som har strävat på för att få fram de otroliga spårhundarna, de mest lämpade jakthundarna, de dugligaste fårhundarna, herdehundarna, de mest sociala familjehundarna... Som om det skulle ha varit ett enkelt jobb!
SvaraRaderaSträck på er, uppfödare!
Problemet är inte att det saknas uppfödare värda namnet, utan att bakom samma namn gömmer sig ett och annat som vi borde sätta andra etiketter på. Hundförsäljare, anatomimodedesigners, genetikplastkirurger, författare av historisk fantasy - tja, ett par förslag i all ödmjukhet... :-)