För drygt ett hundra år sedan var försäljningsargumententen för collie - som ni har sett ett litet prov på - inte direkt buskablyga. Kungliga, förfinade intill lunginflammation, den gamla engelska överklassens ojämförliga hund och den nya amerikanska överklassens självklara köp, det var collien!
Blomstrande handel tvärsöver Atlanten uppstod. Hade något av det varit möjligt utan gemensamma regler för domare och prissättning?
Och tror ni att domarnas prissättning inte hade direkta effekter på uppfödarnas prissättning av valparna?
Hade och har. Och tänk så det underlättar om det finns en fristående organisation som legitimerar domarna!
Annan tid - annan ras. Men bortsett från det och bortsett från att ordvalet nu inte siktar in sig på associationskedjan kunglig-förnäm - förfinad längre därför att den köpande målgruppens självbild är annorlunda - vad har förändrats?
Det här är en av många annonser på nätet från företag som säljer schäfer.
Kenneln X is in the elite group of the few Professional German Shepherd Breeders that show their dogs in the North American, and USA Sieger shows. Sieger Shows are a requirement to comply to the German standards for breeders. These shows are where they bring in the German judges, breed wardens and koermeisters. Kennels compete for breed ratings that improve the breed. This has to be done under German Regulations.
Please also read our standards page and terminology.
Kennel X -bred dogs have finished in the top 5 consistently at the North American & USA Sieger Shows!
Kennel X dog's have competed in the worlds major sieger shows, receiving all of the possible breeding titles, VP, SG, V, & VA and is known and respected worldwide as one of the Top Breeding Kennels.
Pricing:
Starting at $1500.00
call for details: xxxxxx
All puppies micro-chiped no charge.
Quality companion/ German Shepherd Puppies with super temperament for companion/pet/protection: $1500 - $2800
Select show quality/ German Shepherd Puppies for pet/companion/breeding potential show/schutzhund potential: $2800 - $3800.
Excellent Select Show Quality/German Shepherd Puppies/Breed potential/Show potential/schutzhund potential : $3800 - $4800.
The people's choice! Selling World Class German Shepherd Puppies Recommended by Veterinarians Nationwide.
Jahapp. Ni vill ha en familjehund, en kompis, en som ni vågar lämna era ungar med? En som vaktar ert hem? Ni kan klara er undan med ungefär 6 000 svenska kronor för skräpet från elitkennelns kullar.
Ni vill föda upp men har inte råd att betala skjortan för första tiken? För ett halvbra val, en som kanske har potential, motsvarande 20 000.
Men är ni riktigt riktigt seriösa valpköpare och har en riktigt seriös plånbok att luta ert omdöme mot - då väljer ni förstås en utomordentligt utvald utställningskvalitetshund!
Den går loss på bortemot 30 000, men smakar det så kostar det. Är kenneln riktigt bra på säljsnacket och har ett tyskklingande kennelnamn, så begär man 10 000 dollar för en valp. Jag hittar ett antal tysk-amerikanska, tysk-kanadensiska etc etc samarbetsprojekt av det här slaget på nätet.
Hundar direkt från Tyskland kan kosta ännu mer.
Million dollar dogs? Nä, inte med en gång. Men har man producerat ett antal kullar, så har man förmodligen råd att byta bil. Som sagt, det finns fortfarande många i hundvärlden som tar oerhört bra betalt för att sälja ord.
Bodil Carlsson
söndag 29 januari 2012
lördag 28 januari 2012
HUNDRA ÅR AV ENSAMRÄTT: senaste dumheten
Saxat från den svenska schäferklubbens webbsida, avd nyheter, mina kursiveringar:
"Efter årsskiftet råder registreringsförbud för valpar där den ena föräldern är registrerad som långhår och den andra som normalhår. Enligt SKK är det uppfödarna som på heder ochsamvete bär ansvaret för att så inte sker. Det kommer alltså inte att krävas någon form av”hårlagsintyg” på föräldradjuren i likhet med godkänd testikelstatus, Hd/Ed-status eller genomförd MH. Det är i nuläget inte klart vilka påföljder som blir aktuella för
uppfödaren/kullen om det skulle visa sig att föräldradjuren har olika hårlag.
Vid officiell eller specialutställning ställs vissa krav om provmeriter (ex.vis för att deltaga i
bruksklass). Här gäller samma krav för långhåren som för de normalpälsade.
Utställningsdomare som idag är auktoriserade på schäfer är automatiskt auktoriserade att även döma långhår."
Däremot är de tydligen inte automatiskt kompetenta att bedöma vilken hund som ÄR ett långhår. Ty:
"Vid SBK:s exteriördomarkonferens i Upplands Väsby 14 oktober 2011 ägnades mycket tid till att gå igenom bedömningsprinciper beträffande långhåren. Konstaterades att pälslängd och struktur kan variera högst betydligt mellan olika långhårsindivider. Vilken betydelse har dessa skillnader för prissättningen? Hur definieras en mönstergill långhårspäls?
Tyvärr ger den nya rasstandarden inga svar på dessa frågor. Är det tillåtet att trimma en långhårspäls införutställning? Ytterligare en fråga som inte fick något entydigt svar."
"På Södertälje BK anordnas 28 januari 2012 Exteriörbeskrivning med möjlighet till
hårlagsklassificering. Vid kommande Exteriörbeskrivningar är det viktigt för hundägaren att kontrollera att det är en officiell FCI-domare för schäfer som tjänstgör, i det fall man vill ha SKK-registrerad hårlagsklassificering. Enligt SKK, eller snarare FCI, äger nämligen inte Specialdomare och Exteriörbeskrivare rätt att avgöra hundens officiella hårlagsstatus.
I de fall hundägaren anser att hårlagsklassificeringen är felaktig finns möjlighet till en överprövning där två av Schäferhundklubben utsedda domare avgör hundens hårlagstyp."
Jaha. Så det är vad folk med kunskaper om en av de bästa arbetande hundar som någonsin funnits ska ägna sin tid åt nu?
Om man får lov att trimma pälsen? Vilken sorts mer eller mindre lång päls ska få kosta mer eller mindre för valpköparen?
Detta är så oerhört viktiga frågor, mina hundintresserade vänner, att det inte får springa omkring lösa exteriörbeskrivare och specialdomare hur som helst och avgöra om det är en långhårig eller icke långhårig schäfer de har framför ögonen. Här krävs FCI:s specialstyrka för att slå fast vad som är vad!
Frågan är vem som ska besluta i den storpolitiska frågan om påföljderna.
Gratulerar, schäferfolk - precis vad er ras behövde bäst just nu. Eller hur?
Bodil Carlsson
"Efter årsskiftet råder registreringsförbud för valpar där den ena föräldern är registrerad som långhår och den andra som normalhår. Enligt SKK är det uppfödarna som på heder ochsamvete bär ansvaret för att så inte sker. Det kommer alltså inte att krävas någon form av”hårlagsintyg” på föräldradjuren i likhet med godkänd testikelstatus, Hd/Ed-status eller genomförd MH. Det är i nuläget inte klart vilka påföljder som blir aktuella för
uppfödaren/kullen om det skulle visa sig att föräldradjuren har olika hårlag.
Vid officiell eller specialutställning ställs vissa krav om provmeriter (ex.vis för att deltaga i
bruksklass). Här gäller samma krav för långhåren som för de normalpälsade.
Utställningsdomare som idag är auktoriserade på schäfer är automatiskt auktoriserade att även döma långhår."
Däremot är de tydligen inte automatiskt kompetenta att bedöma vilken hund som ÄR ett långhår. Ty:
"Vid SBK:s exteriördomarkonferens i Upplands Väsby 14 oktober 2011 ägnades mycket tid till att gå igenom bedömningsprinciper beträffande långhåren. Konstaterades att pälslängd och struktur kan variera högst betydligt mellan olika långhårsindivider. Vilken betydelse har dessa skillnader för prissättningen? Hur definieras en mönstergill långhårspäls?
Tyvärr ger den nya rasstandarden inga svar på dessa frågor. Är det tillåtet att trimma en långhårspäls införutställning? Ytterligare en fråga som inte fick något entydigt svar."
"På Södertälje BK anordnas 28 januari 2012 Exteriörbeskrivning med möjlighet till
hårlagsklassificering. Vid kommande Exteriörbeskrivningar är det viktigt för hundägaren att kontrollera att det är en officiell FCI-domare för schäfer som tjänstgör, i det fall man vill ha SKK-registrerad hårlagsklassificering. Enligt SKK, eller snarare FCI, äger nämligen inte Specialdomare och Exteriörbeskrivare rätt att avgöra hundens officiella hårlagsstatus.
I de fall hundägaren anser att hårlagsklassificeringen är felaktig finns möjlighet till en överprövning där två av Schäferhundklubben utsedda domare avgör hundens hårlagstyp."
Jaha. Så det är vad folk med kunskaper om en av de bästa arbetande hundar som någonsin funnits ska ägna sin tid åt nu?
Om man får lov att trimma pälsen? Vilken sorts mer eller mindre lång päls ska få kosta mer eller mindre för valpköparen?
Detta är så oerhört viktiga frågor, mina hundintresserade vänner, att det inte får springa omkring lösa exteriörbeskrivare och specialdomare hur som helst och avgöra om det är en långhårig eller icke långhårig schäfer de har framför ögonen. Här krävs FCI:s specialstyrka för att slå fast vad som är vad!
Frågan är vem som ska besluta i den storpolitiska frågan om påföljderna.
Gratulerar, schäferfolk - precis vad er ras behövde bäst just nu. Eller hur?
Bodil Carlsson
fredag 27 januari 2012
AND TONIGHT WE GIVE YOU...
...Ch Sefton Hero! Vackert huvud? Det fanns folk beredda att falla i offentlig trans över det huvudet. Och så en person som (sägs det) skänkte bort sina collies därför att han insåg att han aldrig mer skulle få en lika bra hund som Hero.
Heder åt gamla rövarbaroner och ni, alla läsare - en riktigt bra helg!
Bodil Carlsson
torsdag 26 januari 2012
DEN ENDA ÄKTA SVANSVIFTAREN
J P Morgan föddes 1837 i en välbeställd företagarfamilj. Runt 1900 var han inte välbeställd utan stormrik – inte bara i fråga om hur mycket pengar han satt på, utan ännu mer när det gällde hur mycket han kontrollerade. Hälften av USA:s dåvarande järnvägsnät låg i hans ficka; kolgruvor, de första ansatserna till elektrifieringsindustrin, banker... Det finns folk som kallar honom rövarbaron (en och annan av hans affärer var inte särskilt snygga) och andra som säger att han var en av den moderna ekonomins tidiga generaler. Alla foton av honom är retuscherade – han hade en hudsjukdom, som gjorde hans näsa mycket stor och mycket mörkröd och det tycks ha varit det enda som var en ömtålig punkt hos honom. J P Morgan tjänade enorma summor och blåste iväg delar av dem på välgörenhet. Han samlade på allt exklusivt som han tyckte om: stora yachts, antikt porslin, konst. Ja - och så collies, då!
1888 stegade han iväg till Westminster-utställningen och köpte den vinnande collien och hundens mor – rakt av, i samma paket. 1892 lejde han ett företag att bygga kennlar på hans lantegendom: emaljbelagda badkar, elektrisk belysning och värme från ånga. 1893 ställde han ut sin import Sefton Hero och New York Times skriver beundrande att den mäktige stod där, alldeles spänd på den brittiske domarens bedömning, medan han klappade sin hund och pratade till den som om den var ett barn.
New York Times hade anledning att skriva rart om Morgan. Det var Morgan som köpte den när den höll på att packa ihop och gjorde om den till en kvalitetstidning. Men det verkar som om mannen faktiskt tyckte om hundar, särskilt en av dem. Sefton Hero sov under hans säng och nämndes vid namn i hans dödsruna många år senare. Southpork Perfection, historiens dyraste hund, fick leva som sällskapshund inomhus.
1908 gav Morgan bort sina hundar till sin kennelförman, som sålde dem och stack tillbaka hem till England. Ryktet sa att fru Morgan inte stod ut med skällandet från 100 collies. För min del misstänker jag att Morgan själv inte stod ut med svansviftandet från folk som inte hade råd att samla på yachts, men kunde vara med i tävlandet om en prestigecollie. Om de fick tips om vad som gällde i färg och huvudform först, alltså.
Morgan är ett gammalt walesiskt efternamn. 1636 satte en Morgan från Wales första foten på amerikansk mark och tvåhundraett år senare föddes hans avkomling, rövarbaronen som älskade Sefton Hero. Undrar vad de såg hos varandra? Hunden med fashionabel smal nos och mannen med illröd jättenäsa?
Alla de haussade hundarna i bankirens kennel skulle nog ha bytt sina emaljerade bad och sina nersydda öron mot den sortens liv som deras släktingar på det här fotot från Wales har idag. Utom Sefton Hero, som delade hans sovrum och gav blanka den i hur mycket pengar och makt hans människa hade och hur hans näsa såg ut.
Varför har man hund?
Bodil Carlsson
tisdag 24 januari 2012
GAMLA FÄRSKA NYHETER 2): The Million Dollar Dogs
The San Fransisco Call, 11 november 1900:
The fashionable color is now sable and white. Apart from fashion, there is no question about its being the most striking and beautiful color for a collie. Handsome as the black and white or the tri-colored dogs are, there is something about the sable and white that makes the dog look absolutely regal. Almost all of the better dogs in the Cragston kennels are of this color, and it predominates so much generally nowadays that last year’s show in New York was made up almost exclusively of dogs with this marking.
The word “sable” when applied to the collie’s markings does not mean black. It means red. And the nearer the sable of a collie’s coat approaches the color of the fox the better is the breeder pleased. A fine dog with perfect coat of this color, with his wolf-like face and lithe movements, certainly looks more like some superb wild creature of the highest type than like a domesticated dog.
The collie, as he has become known in the United States, is a dog far different from his progenitor, the working sheep dog of Scotland and the north of England. He has been bred too “fine” for many generations to withstand the weather and the hard work which are the lot of the shepherd’s dog. Exposure like that to which the working collie is subjected night after night and day after day would carry the pure bred type off with pneumonia in twenty-four hours. In order to maintain ruggedness in their dogs the shepherds cross the collie every few generations with other breeds. This produces a dog with much more bone and chest, and without the perfect beauty of the collie as we know him. Black and white are the predominating colors of the working collie. The head is shorter and the face is blunt as compared with the fine fox-like mask of the show dog.
Size and bone have been a predominant feature of the collies that have been exhibited recently in the United States. But in England there is a fad just now for dwarf collies, and delightful little creatures they are. They have all the typical collie points. Indeed, it is demanded that they be pluperfect. They must be fully as fine in coat and their shape and limb must be exactly as good as they are in large collies, but they are not much larger than a spaniel. Dwarf collies may turn out to be a fad even more expensive than the ordinary dog, for if it is hard to breed a perfect large collie it is still more difficult to breed a perfect dwarf. Few have been seen as yet on this side, but it is said that there will be an importation in time for the next dog show. One was bred in New Jersey and now is owned in Brooklyn, which is said to be a perfect type.
/…/
The defects most to be avoided are a domed skull high-peaked occipital bone’ heavy, pendulous ears; full, round eyes; heavy feathered legs and short tail.
As an example of a collie head, that of J. Pierpont Morgan’s Ormskirk Galopin may be cited. His head is 11 1/2 inches long, very fine and tapering in the muzzle, and is considered typical.
The million dollar dogs! Ni ser dem överst, stambokens pelare. De är, minsann, redan finavlade i så många generationer att de skulle tvärdö i lunginflammation om de utsattes för ett endaste dygn av de grova bonnhunnarnas liv. Bonnhunnarna är förresten inte renrasiga, de är korsade just för att förbli grovhuggna. De är inte riktiga collies: de är inte äkta. Sedan kommer uppräkningen av vad som skiljer bonnhunnarna från de finavlade - svartvit färg, inte den kungliga sobla och vita som de bättre hundarna i bankirens kennel har och nästan alla på Stora Utställningen; bonnhundar känns också igen på kortare huvud och trubbigare ansikte. (Längst ner avslutar journalisten för säkerhets skull med en upprepning av det som är viktigast att undvika - och det är väl ungefär samma sak som de arbetande hundarnas utseende.)
Ännu finare och dyrare kan den nya dvärgcollien visa sig bli - för den är t o m svårare än collie att avla "superperfekt". Och hur är då ett riktigt korrekt, äkta och superbeundransvärt colliehuvud beskaffat?
Jo, det ser ut som på miljonärens hund. Förstås.
Den där journalisten gjorde ett hundraprocentigt jobb. Att i en enda artikel fånga in allt struntprat, alla ogrundade påståenden, all namesdropping och allt snobberi som funnits med i den här versionen av hundavel från början och fram till nu är baske mig beundransvärt!
Bodil Carlsson
(Även dessa foton från det historiska bildgalleri som vi länkar till.)
måndag 23 januari 2012
GAMLA FÄRSKA NYHETER
The San Fransisco Call November 11, 1900:
COLLIE DOG WORTH $8500
By paying $8500 for Southport Perfection, the grand collie dog from the famous Stretch kennels in England, J. Pierpont Morgan has established the record price for a dog. The next highest price (paid for a champion St. Bernard a few years ago) was $1500 less than this sum.
Southport Perfection is an Ormskirk collie. Mr. Morgan and his kennel manager, Bob Armstrong, pin their faith on this grand strain, with much good reason, for most of the champions of the past few years are almost straight Ormskirk blood. One need mention merely such names as Ormskirk Connie and Ormskirk Galepin, owned by Mr. Morgan; Ormskirk Emerald, owned till recently by A. H. Megson of England; Roy, owned by Queen Victoria; Sowerby Squire and Ormskirk Cornishman, still owned by Mr. Stretch–to realize how powerful and reliable this blood is.
Until the arrival of Southport Perfection the star of J. Pierpont Morgan’s Cragston kennels, in his beautiful place in Highland Falls, was Ornament, notable for his size as well as for the beauty of his coat. Before him there reigned Sefton Hero and Ruford Ormond, both dogs which, all things considered, probably were in their day (and not so long ago, either) as beautiful collies as there were in the world. Sefton Hero is out of Gladdie and Lady Wonder, and Rufford Ormond is out of Ormskirk Chriss and Lady Margaret.
No other dog in the world to-day combines so many fine points as does the collie. In mere beauty he leads all other breeds easily. He is as stately and proud as a king. Few other breeds equal and none excel the collie in intelligence. He is as gentle as a child and as affectionate as a fine type of human being. He is large enough to satisfy any one except the man who loves dogs for the sake of size alone.
It is not likely that the Scotch collie ever will become a cheap dog. Few dogs are so difficult to breed. Litter after litter from even the best obtainable strains have an exasperating tendency to turn out worthless from a fancier’s point of view. The pups are deficient either in bone or coat, or their ears insist on pricking instead of being semi-erect. This point about the ear is one of the most difficult to overcome. Some of the best dogs shown in recent years have had the prick ear to such an extent that it was found necessary to doctor them by slitting the skin inside the ear and stitching it down to hold the ear as it should be. Veterinary surgeons are being called on perpetually to perform this operation. A collie that is deficient in bone generally is hopeless. Sometimes careful feeding while he is still very young will help him, but generally such a dog remains undersized. This uncertainty about breeding makes blood that will tell like the Ormskirk blood particularly valuable. It made Rufford Ormond worth $1000 a year to his original English owner as a stud dog.
J P Morgan köpte collies för pengar som bara miljonärer kan betala. Priset för Southport Perfection motsvarar – beroende hur man räknar – något mellan 150 000 och 1 miljon dollar i dagens pengar. Det fanns ungefär 100 collies i bankirens kennel, många direktimporterade via colliemäklare från England och inköpta i hård konkurrens med andra förmögna spekulanter. Collie var dog of the day! Efterfrågan var så stor och priserna så bra att det fanns engelska uppfödare som stolt förklarade att de hade försörjt sig själva och sina familjer på att producera collies och det fanns de som försörjde sig som colliemäklare – mellanhänder mellan köpstarka amerikaner, suktande efter den Gamla Världens elithund, och de lyckliga leverantörerna på hemmaplan.
Är det sig likt idag? Nej – inte alls för colliens del, för tvärtemot vad änglasången från 1900 utlovade är collien ingen dyr hund idag. Glansen i hög status gick över till annat. Men som ni ser, är det inte mycket som har ändrat sig i marknadsföringen av hund. Alltsammans finns där – de där speciella linjerna med det starka och pålitliga speciella blodet; de fina kennlarnas fina valpköpare; de fina vinsterna; priserna för hanhundarnas tjänster… och beskrivningen: hundar stolta och ståtliga som kungar, oöverträffade i intelligens, milda i sinnet som ett barn, vackrast av alla.
Man blir inte förmögen på collies längre. Men i hundvärlden finns fortfarande folk som tar jäkligt bra betalt för att sälja ord.
Bodil Carlsson
Fotot från 1897 från nätalbumet med historiska rasbilder som vi länkar till - föreställer den i texten omnämnda hunden Rufford Ormonde med Ormskirk-påbrå.
söndag 22 januari 2012
HUNDRA ÅR AV ENSAMRÄTT: BUDORDEN 2
Efter de tre generalparagraferna, se Hundra år av ensamrätt: Budorden 1, följer vad FCI genom att utge särskilda föreskrifter särskilt skall säkerställa (By issuing special regulations, the FCI shall in particular ensure):
a)det ömsesidiga erkännandet av stamböcker, appendix till stamböcker och stamtavlor, med uteslutande av alla andra.
b) att rasstandards iakttas såsom de erkänts av FCI. Dessa rasstandards måste erkännas av alla medlemsländers kennelklubbar om de inte strider mot lagen i respektive länder
d) i största möjliga standardisering av olika nationella regler för internationella utställningar och arbetsprov.
FCI åtar sig med andra ord att skapa en standardiserad arena för standardiserade hundar i utbyte mot att inga andra stamboksförande register erkänns. FCI åtar sig att se till att patentet för varje hundsort gäller i varje anslutet land – uppfödarna kan alltså inte i något land få lov att tacka nej till våldsamt ansiktslösa eller dragspelsbehudade versioner av arten hund - och de anslutna länderna ska i sin tur acceptera FCI:s monopol och (fast det står förstås inte just här)vara snälla och finansiera organisationen som tack för hjälpen.
Yes, det är mina kursiveringar. Låt oss tänka på vad det här kan betyda i praktiken!
Moderrasklubben i ett land sammanträder och bestämmer rasens standard. I Tyskland, t ex, bestämdes för sådär 100 år sedan hur schäferns standard skulle se ut. FCI, återuppståndet efter diverse krig, satte godkäntstämpeln på och alla länders uppfödare av schäfer hade bara att följa. Tyska schäferhundsklubben är troligen världens största enskilda rasklubb. På åttiotalet satt inflytelserika storuppfödare, tillika domare, i den rasklubbens styrelse och bestämde att schäfer avlad för halkrygg stämde alldeles precis med rasens standard.
Schäfer som vinner i Tyskland har sina titlar med överallt. Schäfer som går bra på skyddsprov i Tyskland har sina meriter med överallt. Schäfertikar från andra länder kan skickas till Tyskland för sina skyddsprov och se, hem kommer de med godkänt!
Sure thing: FCI svarar för det ömsesidiga erkännandet av titlar.
In går tikarna i avelsboxen och ut kommer valpar för export.
Halleluja!
Vet ni vad det påminner om? Det som hände collien hundra år tidigare. Skillnaden är bara att det finns många fler människor med pengar att spendera på innerasen nu, så marknaden har blivit mycket, mycket större.
Bodil Carlsson
a)det ömsesidiga erkännandet av stamböcker, appendix till stamböcker och stamtavlor, med uteslutande av alla andra.
b) att rasstandards iakttas såsom de erkänts av FCI. Dessa rasstandards måste erkännas av alla medlemsländers kennelklubbar om de inte strider mot lagen i respektive länder
d) i största möjliga standardisering av olika nationella regler för internationella utställningar och arbetsprov.
FCI åtar sig med andra ord att skapa en standardiserad arena för standardiserade hundar i utbyte mot att inga andra stamboksförande register erkänns. FCI åtar sig att se till att patentet för varje hundsort gäller i varje anslutet land – uppfödarna kan alltså inte i något land få lov att tacka nej till våldsamt ansiktslösa eller dragspelsbehudade versioner av arten hund - och de anslutna länderna ska i sin tur acceptera FCI:s monopol och (fast det står förstås inte just här)vara snälla och finansiera organisationen som tack för hjälpen.
Yes, det är mina kursiveringar. Låt oss tänka på vad det här kan betyda i praktiken!
Moderrasklubben i ett land sammanträder och bestämmer rasens standard. I Tyskland, t ex, bestämdes för sådär 100 år sedan hur schäferns standard skulle se ut. FCI, återuppståndet efter diverse krig, satte godkäntstämpeln på och alla länders uppfödare av schäfer hade bara att följa. Tyska schäferhundsklubben är troligen världens största enskilda rasklubb. På åttiotalet satt inflytelserika storuppfödare, tillika domare, i den rasklubbens styrelse och bestämde att schäfer avlad för halkrygg stämde alldeles precis med rasens standard.
Schäfer som vinner i Tyskland har sina titlar med överallt. Schäfer som går bra på skyddsprov i Tyskland har sina meriter med överallt. Schäfertikar från andra länder kan skickas till Tyskland för sina skyddsprov och se, hem kommer de med godkänt!
Sure thing: FCI svarar för det ömsesidiga erkännandet av titlar.
In går tikarna i avelsboxen och ut kommer valpar för export.
Halleluja!
Vet ni vad det påminner om? Det som hände collien hundra år tidigare. Skillnaden är bara att det finns många fler människor med pengar att spendera på innerasen nu, så marknaden har blivit mycket, mycket större.
Bodil Carlsson
torsdag 19 januari 2012
TVÅNGSTRÖJOR
”Trots att det är absurt att fortsätta stödja en rasstandard där det drag som definierar rasen ÄR den kända, påvisade orsaken till så mycket utbrett lidande och död att det (tycker man) skulle vara sunt förnuft att justera standarden så att definitionen av rasen skiftar till andra egenskaper och BORT FRÅN de potentiellt dödliga dragen – så verkar många uppfödare tro att en rasstandard är ett påbud från GUD i stället för en godtycklig uppsättning idéer som folk kom överens om en gång i tiden. I efterhand visade sig de där idéeerna (som i många andra rasstandards) vara dåliga och hundarna plågas och dör för deras skull. Verkar logiskt att om något har gått sönder, är nästa steg att anstränga sig att reparera så att det fungerar igen. ”
J L Woertham-Morgan, sharpei-uppfödare som 18 jan kommenterar engelska KC:s bemötande av dalmatineruppfödaren Julie Evans och LUA-dalmatinern* Fiona. Evans importerade Fiona från en amerikansk uppfödare av LUA-dalmatiner (heterozygota för den stenbildande genen) för två år sedan och fick kämpa med engelska KC för att få tiken registrerad i kennelklubbens appendix: hon blev efter ingående inspektion av tre domare godkänd för avel, men stämplad med tre asterisker eftersom hon inte är ”renrasig”. Tretton generationer bort ligger korsningen med den närbesläktade ras, som skänkte Fiona hennes normala urinsyrenivå…
Fiona har tre asterisker i KC:s appendix. Hennes avkomma med KC-registrerad HUA-dalmatiner* får två asterisker och den avkomman i sin tur en asterisk. En parning med ännu en generation KC-erkänd dalmatiner ger slutligen asteriskfri, ”ren” dalmatiner… efter femton generationer stamboksförd fläckighet, alltså.
Efter tjugo års strid på liv och död i den amerikanska dalmatinerklubben mellan allt fler uppfödare och valpköpare som kräver hundar med åtminstone EN normal gen för urinsyrenedbrytning (och samma risknivå som andra raser har för stenbildning, svår smärta, operationer och avlivning) på ena sidan och de som kallar hundar med INGEN normal gen utan TVÅ defekta för rena, äkta och sanna dalmatiner, som om en sann dalmatiner kännetecknas av att den oftare än andra hundar pissar blod och skriker av smärta; efter upprop till AKC och uppmärksamhet i media…
… så har AKC efter djupa själskval och massivt förhalande till sist beslutat att alla LUA-dalmatiner har rätt att registreras som dalmatiner i USA. Deras valpar kan alltså nu utan asterisker och appendix importeras till KC:s kungadöme som dalmatiner rätt och slätt. Stor seger för normalt funtade uppfödare av rasen!
Så tänker KC nu befria den först importerade LUA- dalmatinern Fiona från hennes asterisker?
Nope.
Shar-peiuppfödaren kommenterar det här för att hon är inne på att göra samma sak för sin ras: hitta närmsta liknande hund utan genen för mucinos och korsa in. För min del är jag nyfiken på vad som händer den dag då en seriös schäferuppfödare letar efter en riktigt bra, frisk, normalryggad meriterad hane åt sin dito normalhåriga schäfertik… och det bästa han hittar är en långhårshane.
Måste han föra in valparna i blandrasregistret?
Eller kan t o m schäferuppfödare sätta klackarna i backen och vägra spela med?
Bodil Carlsson
*LUA=Low Uric Acid, normal urinsyrenivå med normal risk för sten i urinvägarna
HUA=High Uric Acid, om dalmatiner som har två defektgener ledande till att urinsyra inte kan brytas ner utan ligger på hög nivå och ger risk för stenbildning. MYCKET smärtsamt!
J L Woertham-Morgan, sharpei-uppfödare som 18 jan kommenterar engelska KC:s bemötande av dalmatineruppfödaren Julie Evans och LUA-dalmatinern* Fiona. Evans importerade Fiona från en amerikansk uppfödare av LUA-dalmatiner (heterozygota för den stenbildande genen) för två år sedan och fick kämpa med engelska KC för att få tiken registrerad i kennelklubbens appendix: hon blev efter ingående inspektion av tre domare godkänd för avel, men stämplad med tre asterisker eftersom hon inte är ”renrasig”. Tretton generationer bort ligger korsningen med den närbesläktade ras, som skänkte Fiona hennes normala urinsyrenivå…
Fiona har tre asterisker i KC:s appendix. Hennes avkomma med KC-registrerad HUA-dalmatiner* får två asterisker och den avkomman i sin tur en asterisk. En parning med ännu en generation KC-erkänd dalmatiner ger slutligen asteriskfri, ”ren” dalmatiner… efter femton generationer stamboksförd fläckighet, alltså.
Efter tjugo års strid på liv och död i den amerikanska dalmatinerklubben mellan allt fler uppfödare och valpköpare som kräver hundar med åtminstone EN normal gen för urinsyrenedbrytning (och samma risknivå som andra raser har för stenbildning, svår smärta, operationer och avlivning) på ena sidan och de som kallar hundar med INGEN normal gen utan TVÅ defekta för rena, äkta och sanna dalmatiner, som om en sann dalmatiner kännetecknas av att den oftare än andra hundar pissar blod och skriker av smärta; efter upprop till AKC och uppmärksamhet i media…
… så har AKC efter djupa själskval och massivt förhalande till sist beslutat att alla LUA-dalmatiner har rätt att registreras som dalmatiner i USA. Deras valpar kan alltså nu utan asterisker och appendix importeras till KC:s kungadöme som dalmatiner rätt och slätt. Stor seger för normalt funtade uppfödare av rasen!
Så tänker KC nu befria den först importerade LUA- dalmatinern Fiona från hennes asterisker?
Nope.
Shar-peiuppfödaren kommenterar det här för att hon är inne på att göra samma sak för sin ras: hitta närmsta liknande hund utan genen för mucinos och korsa in. För min del är jag nyfiken på vad som händer den dag då en seriös schäferuppfödare letar efter en riktigt bra, frisk, normalryggad meriterad hane åt sin dito normalhåriga schäfertik… och det bästa han hittar är en långhårshane.
Måste han föra in valparna i blandrasregistret?
Eller kan t o m schäferuppfödare sätta klackarna i backen och vägra spela med?
Bodil Carlsson
*LUA=Low Uric Acid, normal urinsyrenivå med normal risk för sten i urinvägarna
HUA=High Uric Acid, om dalmatiner som har två defektgener ledande till att urinsyra inte kan brytas ner utan ligger på hög nivå och ger risk för stenbildning. MYCKET smärtsamt!
onsdag 18 januari 2012
MOTVILLIGT INSTICK: EFTER FRÅGOR...
… vill jag göra klart att SKK:s Disciplinnämnd så vitt jag vet inte har fått in någon anmälan med anledning av allmänna åsikter om ”germanska avelstraditioner” och doktor Mengele. Struntprat är inte Disciplinnämndens område. Illasinnade påståenden om identifierbara ideellt arbetande funktionärer i SKK:s rasklubbar kan däremot vara det.
Och det är det sista någon kommer att få läsa på Collievänner i ärendet. Gammalt tjafs ska inte ta upp plats för diskussioner!
Åter till mopsens andningsvägar, hundorganisationernas övergripande ansvar och köparnas kunskaper och förväntningar. Någon som vet när mopsarna senast såg ut som på målningen som Johan har hittat?
Bodil Carlsson
Och det är det sista någon kommer att få läsa på Collievänner i ärendet. Gammalt tjafs ska inte ta upp plats för diskussioner!
Åter till mopsens andningsvägar, hundorganisationernas övergripande ansvar och köparnas kunskaper och förväntningar. Någon som vet när mopsarna senast såg ut som på målningen som Johan har hittat?
Bodil Carlsson
The neverending story
Jag vet inte hur ofta ni läser Pedigree dogs exposed – the blog men där finns en hel del intressant att läsa, inte minst om arroganta uppfödare.
Ett av de senare exemplen handlar om en mops som försvann från sitt hem men senare återfanns. På bild finns ägarna som håller om sin kelgris. Vid återkomsten hem blev det också en del liv och rörelse i hemmet och hunden svimmade av all uppståndelse. Första natten hemma igen fick den sova i husses och mattes säng, vilket den annars inte får eftersom den snarkar så förfärligt.
Det kan ju verka lite smålustigt med hundar som uppvisar mänskliga drag – som att t ex snarka, eller tuppa av när det blir för mycket. Mindre roligt är det att det att snarkningen i mopsens fall beror på att den kämpar för att överhuvudtaget kunna andas.
Mindre roligt är också det faktum att den här mopsen svimmade, vilket troligen berodde på att luftvägarna blev blockerade och hunden fick syrebrist i hjärnan.
Men som en mopsuppfödare tidigare sagt: "They get back up again, don’t they?”
Det fanns en tid när mopsen hade en nos – och fungerande andningsvägar.
Sedan kom en tid när människor, som uppfödaren som citeras ovan, började göra livet mer än bara besvärligt för mopsarna. Sannerligen inget att skryta om för eftervärlden, men det verkar ju inte vara något hinder.
Allting har ett pris, också hundavel för utseendets skull. Så länge du själv inte måste lida av konstanta andningsproblem eller riskera att svimma pga syrebrist när det blir lite stojigt så tycker du kanske att det är rimligt pris. Men du behöver bara en gnutta fantasi för sätta dig in i hundens lidande - eller fråga en astmatiker hur det är att ha andningsproblem.
Att det finns folk som år efter år, medvetet fortsätter att följa en föråldrad tradition, som innebär lidande för hunden, det är riktigt skrämmande. Det sägs att vi i Sverige är blåögda men det är en helt annan blåögdhet än den som uppfödare i många rasers stolta hemland ger prov på. Är de naiva, okunniga eller ger de bara tusan i hundens hälsa? Inte vet jag, men någon måste stoppa dem.
Jag ser fram emot del två av Pedigree dogs exposed, som enligt uppgift just nu klipps ihop. Förhoppningsvis behövs det inga fler delar för att vi ska se slutet på historien, men allt man kan vara säker på - är att ingenting är säkert...
Johan Nilsson
Ett av de senare exemplen handlar om en mops som försvann från sitt hem men senare återfanns. På bild finns ägarna som håller om sin kelgris. Vid återkomsten hem blev det också en del liv och rörelse i hemmet och hunden svimmade av all uppståndelse. Första natten hemma igen fick den sova i husses och mattes säng, vilket den annars inte får eftersom den snarkar så förfärligt.
Det kan ju verka lite smålustigt med hundar som uppvisar mänskliga drag – som att t ex snarka, eller tuppa av när det blir för mycket. Mindre roligt är det att det att snarkningen i mopsens fall beror på att den kämpar för att överhuvudtaget kunna andas.
Mindre roligt är också det faktum att den här mopsen svimmade, vilket troligen berodde på att luftvägarna blev blockerade och hunden fick syrebrist i hjärnan.
Men som en mopsuppfödare tidigare sagt: "They get back up again, don’t they?”
Det fanns en tid när mopsen hade en nos – och fungerande andningsvägar.
Sedan kom en tid när människor, som uppfödaren som citeras ovan, började göra livet mer än bara besvärligt för mopsarna. Sannerligen inget att skryta om för eftervärlden, men det verkar ju inte vara något hinder.
Allting har ett pris, också hundavel för utseendets skull. Så länge du själv inte måste lida av konstanta andningsproblem eller riskera att svimma pga syrebrist när det blir lite stojigt så tycker du kanske att det är rimligt pris. Men du behöver bara en gnutta fantasi för sätta dig in i hundens lidande - eller fråga en astmatiker hur det är att ha andningsproblem.
Att det finns folk som år efter år, medvetet fortsätter att följa en föråldrad tradition, som innebär lidande för hunden, det är riktigt skrämmande. Det sägs att vi i Sverige är blåögda men det är en helt annan blåögdhet än den som uppfödare i många rasers stolta hemland ger prov på. Är de naiva, okunniga eller ger de bara tusan i hundens hälsa? Inte vet jag, men någon måste stoppa dem.
Jag ser fram emot del två av Pedigree dogs exposed, som enligt uppgift just nu klipps ihop. Förhoppningsvis behövs det inga fler delar för att vi ska se slutet på historien, men allt man kan vara säker på - är att ingenting är säkert...
Johan Nilsson
tisdag 17 januari 2012
HUNDRA ÅR AV ENSAMRÄTT: frihet under ansvar?
"TJA, DU VET, SKK..."
För väldigt många år sedan lärde jag känna en hund för första gången, mitt livs bästa impulsköp. Det var en sheltie och hon slog mig med häpnad dag efter vecka efter månad: allt hon kunde förstå och allt hon kunde kommunicera!
Spår och identifiering via nosarbete var en ny värld för mig. Inte för henne, förstås, hon var ju född till den, men för den näslösa tvåbenta var det alltså rena upptäcktsfärden. Första gången jag såg spåren börja vakna till liv i näsan på en valp var med den tiken. Tänk när ungarnas kaniner hade rymt en masse ur burarna utanför höghuset i Göteborg och kaniner och kaninspår och nygrävda kaninhål och upprörda ungar fanns huller om buller och högt och lågt!
I detta virrvarr snokar sig en otränad unghund fram tills hon hittar just det hål i marken där just vår kanin kröp ner – och där ställer hon sig att vänta ut kaninen, medan hon tittar växelvis mellan oss och hålets ingång, för att vi trögfattade skulle veta var vi hade just vårt minifår.
I det ögonblicket begrep jag fullt ut vilken nytta folket på Shetlandsöarna hade haft av sina hundar.
Hursomhelst fick jag med tiden den inte så begåvade idén att det som en så liten hund gör bra, det måste ju en stor hund göra ännu bättre. Och så började jag fundera på blodhund. Den klassiska spåraren!
På den tiden gick jag på all rasfiction jag läste – jag lovar, jag läste en hel del. Vem skulle inte vara hedrad över att få ha en avkomling till St. Hubertus nobla hundar, en ras med anor från 700-talet? Legendariska på spår! Öron som faller fram och avskärmar alla sinnesintryck utom lukten framför nosen – vilken konstruktion!
Jag åkte och beskådade blodhund.
Där satt St. Hubertus nobla hundar i en hundgård på max tio kvadrat. Huden hängde i veck och från inre ögonvrån löpte en avslöjande beständig fuktrand. Nedre ögonlocket hade släppt kontakten med ögat, tårkanalens ingång hängde på lösen, så tårvätskan rann. Jämt. Det kallas för ektropion och förekommer hos människor vars hud har blivit lös och rynkig av hög ålder och det är på vanlig svenska så jäkla obehagligt att vi brukar operera. Ett litet Z-format snitt, kapa loss överskottshuden och sy ihop kanterna. Fixat!
De nobla hade behövt två Z-snitt vardera. - Men varför måste dom se ut så där? frågade jag uppfödaren. Hon ryckte på axlarna.
- Ja, du vet, rasens standard... domarna...
- Men kan ni inte avla på några, liksom, ähh, lite misslyckade, med normalhud? (Ja, jag vet, jag var ung och grön och blåst.) Uppfödaren ryckte på axlarna igen och log överseende.
- Ja, du vet, SKK...
Så jag köpte aldrig en blodhund. Och jag trodde i åratal att SKK var ansvarigt för två fantastiska hundars ektropion.
Vilket nys! Två intelligenta varelser instängda bakom galler utan nytta eller glädje av sin förmåga – använda till ingenting utom att skaffa rosetter åt någon som gömde sig bakom SKK när hon avlade överskottshud på hundar som hade klarat sig bättre utan hängande dekorationer i de spår de aldrig fick gå.
Vet ni vad, dekoruppfödare? Antingen tvingar SKK och FCI er att producera deformiteter på djur som ni påstår att ni älskar – och i så fall har ni ingen frihet.
Eller så gör ni det för att ni tycker att det är kul – och i så fall tar ni inget ansvar.
Vilket är det?
Bodil Carlsson
För väldigt många år sedan lärde jag känna en hund för första gången, mitt livs bästa impulsköp. Det var en sheltie och hon slog mig med häpnad dag efter vecka efter månad: allt hon kunde förstå och allt hon kunde kommunicera!
Spår och identifiering via nosarbete var en ny värld för mig. Inte för henne, förstås, hon var ju född till den, men för den näslösa tvåbenta var det alltså rena upptäcktsfärden. Första gången jag såg spåren börja vakna till liv i näsan på en valp var med den tiken. Tänk när ungarnas kaniner hade rymt en masse ur burarna utanför höghuset i Göteborg och kaniner och kaninspår och nygrävda kaninhål och upprörda ungar fanns huller om buller och högt och lågt!
I detta virrvarr snokar sig en otränad unghund fram tills hon hittar just det hål i marken där just vår kanin kröp ner – och där ställer hon sig att vänta ut kaninen, medan hon tittar växelvis mellan oss och hålets ingång, för att vi trögfattade skulle veta var vi hade just vårt minifår.
I det ögonblicket begrep jag fullt ut vilken nytta folket på Shetlandsöarna hade haft av sina hundar.
Hursomhelst fick jag med tiden den inte så begåvade idén att det som en så liten hund gör bra, det måste ju en stor hund göra ännu bättre. Och så började jag fundera på blodhund. Den klassiska spåraren!
På den tiden gick jag på all rasfiction jag läste – jag lovar, jag läste en hel del. Vem skulle inte vara hedrad över att få ha en avkomling till St. Hubertus nobla hundar, en ras med anor från 700-talet? Legendariska på spår! Öron som faller fram och avskärmar alla sinnesintryck utom lukten framför nosen – vilken konstruktion!
Jag åkte och beskådade blodhund.
Där satt St. Hubertus nobla hundar i en hundgård på max tio kvadrat. Huden hängde i veck och från inre ögonvrån löpte en avslöjande beständig fuktrand. Nedre ögonlocket hade släppt kontakten med ögat, tårkanalens ingång hängde på lösen, så tårvätskan rann. Jämt. Det kallas för ektropion och förekommer hos människor vars hud har blivit lös och rynkig av hög ålder och det är på vanlig svenska så jäkla obehagligt att vi brukar operera. Ett litet Z-format snitt, kapa loss överskottshuden och sy ihop kanterna. Fixat!
De nobla hade behövt två Z-snitt vardera. - Men varför måste dom se ut så där? frågade jag uppfödaren. Hon ryckte på axlarna.
- Ja, du vet, rasens standard... domarna...
- Men kan ni inte avla på några, liksom, ähh, lite misslyckade, med normalhud? (Ja, jag vet, jag var ung och grön och blåst.) Uppfödaren ryckte på axlarna igen och log överseende.
- Ja, du vet, SKK...
Så jag köpte aldrig en blodhund. Och jag trodde i åratal att SKK var ansvarigt för två fantastiska hundars ektropion.
Vilket nys! Två intelligenta varelser instängda bakom galler utan nytta eller glädje av sin förmåga – använda till ingenting utom att skaffa rosetter åt någon som gömde sig bakom SKK när hon avlade överskottshud på hundar som hade klarat sig bättre utan hängande dekorationer i de spår de aldrig fick gå.
Vet ni vad, dekoruppfödare? Antingen tvingar SKK och FCI er att producera deformiteter på djur som ni påstår att ni älskar – och i så fall har ni ingen frihet.
Eller så gör ni det för att ni tycker att det är kul – och i så fall tar ni inget ansvar.
Vilket är det?
Bodil Carlsson
måndag 16 januari 2012
HEMMA IGEN!
Sent i går kväll stod Jägartorpet och lyste från alla fönster som en fyrbåk i mörkret och kvällen igenom hördes visselpipan locka var tionde minut. Vi gick ett varv igen vid tiodraget, Colliebusen och jag, men det var lätt att begripa att om beagletiken inte hörde det ljudet och inte såg det ljusskenet, då var hon så långt borta att vi varken gjorde till eller från.
Det kändes rätt deppigt.
I morse ringde telefonen klockan sju och en salig matte måste bara berätta tiken var hemma igen! Tio timmars spårande och jaktande hade gjort henne trött och väldigt törstig, men annars var det bara bra. Hon hade haft en lajbans dag, sa hon.
I morse skröt jag på jobbet om Colliebusens spårande. Yngsta psykologen frågade: ”Är det medfött eller tränar man det?”
Jag sa som det var: både och. Hos hunden är det medfött. Vi däremot måste tränas så att vi blir smarta nog att förstå vad de säger och lär oss lita på dem!
Bodil Carlsson
Det kändes rätt deppigt.
I morse ringde telefonen klockan sju och en salig matte måste bara berätta tiken var hemma igen! Tio timmars spårande och jaktande hade gjort henne trött och väldigt törstig, men annars var det bara bra. Hon hade haft en lajbans dag, sa hon.
I morse skröt jag på jobbet om Colliebusens spårande. Yngsta psykologen frågade: ”Är det medfött eller tränar man det?”
Jag sa som det var: både och. Hos hunden är det medfött. Vi däremot måste tränas så att vi blir smarta nog att förstå vad de säger och lär oss lita på dem!
Bodil Carlsson
söndag 15 januari 2012
COLLIEN OCH KÄRLEKEN
Efter alla år borde man veta bättre än att misstro en spårande hund, men icke. Den här dagen började som alla dagar – hö ut i hagen. Colliebusen sitter och spanar lite längtansfullt åt Jägartorp till, för han har hört Lilla Vackra skälla.
Lilla Vackra är en beagle på sådär två år, tolv kilo och kompetent näsa: duktig jakthund, säger husse. Colliebusen mötte henne första gången nos mot nos när hon var ett halvår drygt och gjorde en ansats att löpa. Andra gången var hon ett år och på väg in första riktiga löpet. Sedan dess är det kört: Colliebusen vet att Lilla Vackra alltid löper. Det är därför hon heter som hon heter i hans tankevärld. Var gång han hör jaktskallet från skogen bortom Jägartorp lystrar han och lägger huvudet lite på sned och får ett särskilt ansiktsuttryck. Var gång jag hör samma sak, sneglar jag på stängslets höjd.
Idag försvann Lilla Vackra. Hon var på promenad i skogen i sele och koppel. En gren stack sig in under en selrem, hunden krängde till och plötsligt var hela selen av och hunden i hög fart på väg åt nordost. De ringde från Jägartorp precis när vi hade kommit hem från förmiddagspromenaden.
Två timmar senare var Colliebusen och jag precis på det klara med var hon hade rört sig och var hon inte fanns kvar. Det är rätt gles skog bakom Jägartorp, djup grönmossa som har frusit sig segmjuk och inte mer fallande snöpuder än att grenar, stenar, hålor och stubbar syntes, så vi höll skaplig fart. Vi sprang förbi ett trehåligt rävgryt och där satt hon inte fast, för Colliebusen slängde inte mer än ett öga på det innan han fortsatte framåt. Vi rusade rakt över ett vildsvinsbök – där hade hon inte alls gått. Vi hoppade över den halvfrusna bäcken som avgränsar den stora beteshagen och där hade hon överhuvudtaget inte satt sin tass. Spåret löpte i skogen på norrsidan om hagen, sa hunden bestämt. Åter dit! Rakt nordost igen! Upp över en kulle och ner mot frusen sankmark – men det började skymma och matte har inte bästa lokalsinnet och var (om sanningen ska fram) rätt andfådd, så vi bröt och vände söderåt.
Vi tog oss över bäcken en gång till och gick molokna tvärs igenom hagen och ut på en av skogsvägarna. Plötsligt sätter Colliebusen nosen i backen och svansen rakt i vädret - mitt på vägen finns hundspår! Älskansvärdspår! Ljuvlighetsspår! Nerför slänten i livsfarlig fart och in på en annan skogsväg som löper bakom stora granngården. Här fick matte akut tvivelsjuka, för hur skulle tiken då ha rört sig?
Hem gick vi och ringde Jägartorp och sa lite förläget att Colliebusen påstod att...
...hon hade rört sig i en jättestor hästsko och sedan vänt tillbaka mot nordost igen. Vilket hon hade gjort, för när Lilla Vackras matte ringde stora granngården så hade de tre timmar tidigare sett beagletiken dra förbi precis där collien sa att han hade spårat henne.
Det kan inte finnas en bättre kombination än en hundnos och lite kärlek. Beagletiken är inte hemma ännu, hon finns nånstans därute i kolmörkret och collien vet det, för efter mer än fyra timmars sammanlagd marsch i skogen vill han fortfarande ut och leta.
Bodil Carlsson
torsdag 12 januari 2012
HUNDRA ÅR AV ENSAMRÄTT: BUDORDEN
Johan tror att mentalitetstilläggen i FCI alla rasstandards hänger ihop med den växande – MYCKET växande! - uppmärksamhet som hundaggressivitet får i de mer och mer hundtäta delarna av världen.
Det tror inte jag. Möjligen, kanske och högst eventuellt, och i så fall alldeles på slutet och i trängt läge. Kom inte och skyll på oss, vi petade minsann in aggressivitet som diskvalificerande fel i var och varannan standard (ovanpå de fjorton eller så andra ) så fort vi fick en stund över!
Vad gjorde FCI resten av tiden, från sin början fram till nu? Sysslade med standarden: beskrev den patenterade hunden.
Jag vet inte om jag riktigt tror på att FCI talar om de faktiska hundarna som lever inpå faktiska människor i icke-arrangerade miljöer, ni vet bostadsområden och trappuppgångar och joggingspår och trottoarer och parker och en massa andra oglamorösa platser, där vi kommer lommande med våra bajspåsar beredda för att inte få skäll eller sura insändare från de faktiska grannar i tillvaron som – faktiskt! - tycker det är jobbigt med så mycket hund överallt; särskilt om de är stora och ser tuffa ut.
Så vad kan då vara FCI:s fokus? Begrunda organisationens
GENERAL PROVISIONS
som är tre stycken. Först och viktigast är att uppmuntra och stödja avel på och bruk av renrasiga hundar vars funktionella hälsa och fysiska egenskaper överensstämmer med den standard som bestämts för varje ras.span>
Det står så: ”purebred dogs whose functional health and physical features meet the standard set for each respective breed”. FCI åtar sig alltså att stödja renrasiga hundar med så mycket funktionsduglighet och hälsa som standarden medger.
Rimligen betyder det att om standarden föreskriver sådana fysiska egenskaper som platt nylle, så får hunden vara nöjd med den funktionsförmåga som standarden tillåter och inte vänta sig att kunna gå omkring och andas hur som helst. Ja, det är väl precis vad plattnosraserna fick hålla till godo med utan att FCI la två strån i kors under många år?
Första generalparagrafen uttrycker inte omsorg om hundhälsa. Kärnorden är inte hälsa. Kärnorden är ”standard som bestämts”.
Du skall inga andra gudar hava jämte standarden, uppfödare! Standarden bestämmer hälsan.
Och vi bestämmer standarden.
Säger FCI.
Bodil Carlsson
Det tror inte jag. Möjligen, kanske och högst eventuellt, och i så fall alldeles på slutet och i trängt läge. Kom inte och skyll på oss, vi petade minsann in aggressivitet som diskvalificerande fel i var och varannan standard (ovanpå de fjorton eller så andra ) så fort vi fick en stund över!
Vad gjorde FCI resten av tiden, från sin början fram till nu? Sysslade med standarden: beskrev den patenterade hunden.
Jag vet inte om jag riktigt tror på att FCI talar om de faktiska hundarna som lever inpå faktiska människor i icke-arrangerade miljöer, ni vet bostadsområden och trappuppgångar och joggingspår och trottoarer och parker och en massa andra oglamorösa platser, där vi kommer lommande med våra bajspåsar beredda för att inte få skäll eller sura insändare från de faktiska grannar i tillvaron som – faktiskt! - tycker det är jobbigt med så mycket hund överallt; särskilt om de är stora och ser tuffa ut.
Så vad kan då vara FCI:s fokus? Begrunda organisationens
GENERAL PROVISIONS
som är tre stycken. Först och viktigast är att uppmuntra och stödja avel på och bruk av renrasiga hundar vars funktionella hälsa och fysiska egenskaper överensstämmer med den standard som bestämts för varje ras.span>
Det står så: ”purebred dogs whose functional health and physical features meet the standard set for each respective breed”. FCI åtar sig alltså att stödja renrasiga hundar med så mycket funktionsduglighet och hälsa som standarden medger.
Rimligen betyder det att om standarden föreskriver sådana fysiska egenskaper som platt nylle, så får hunden vara nöjd med den funktionsförmåga som standarden tillåter och inte vänta sig att kunna gå omkring och andas hur som helst. Ja, det är väl precis vad plattnosraserna fick hålla till godo med utan att FCI la två strån i kors under många år?
Första generalparagrafen uttrycker inte omsorg om hundhälsa. Kärnorden är inte hälsa. Kärnorden är ”standard som bestämts”.
Du skall inga andra gudar hava jämte standarden, uppfödare! Standarden bestämmer hälsan.
Och vi bestämmer standarden.
Säger FCI.
Bodil Carlsson
onsdag 11 januari 2012
THE WHY OF IT
Kvällen då blötsnön kom gick jag med hundarna för att titta till Jägartorp. Ibland står huset tomt och vi har inget emot att se efter det: vår granne är en av de respektabla jägarna, en sån som forslar överblivet grönt från sin närbutik ut till skogen om vintern; som tjärar en tallstam för att vildsvinen ska ha något att skrubba ryggen mot.
Sedan vildsvinen dök upp här har det varit min dröm att få se dem, inte bara följa spåren som de lämnar. Så vi smög iväg och på långt håll sa hundarna att det fanns vilt på plats bakom torpet, i skogen där den tjärade tallen står. De markerade en doftradie med huvudrörelser och prickade till sist med en nosnick in var i doftradien som viltet fanns – och dit drog de med mig: den som har hund har fått fler och större sinnen.
Och så hey presto! En lätt kropp sprätter iväg och flyr! Icke var det gris – de är alldeles för skickliga för att låta sig tas på bar födosöksgärning av ett så klumpigt och hörbart ekipage som tre hundar släpande på människa. Hundarna hade så bråttom i spåret att det inte var lätt att få syn på vilket spår det var. Galoppsprång med två lite större och längre framfötter, som smala hundtassar, och så efter ett par hundra meter singletrack-trav. Yep, räv! Som gissat av hundarnas reaktioner: inget annat djur gör dem så uppbragta som räven, som om det var en oförskämdhet av den att finnas till.
Så där forsade vi fram över den nersnöade tuvängen och fort gick det. Ficklampan är inte mycket att ha i det läget, ljuskäglan hoppar och svänger så att man blir som en harpalt framför billyktorna: man ser allt som ljusstrålen faller på, men inget vid sidan av förutom en svart vägg. Alltså litar man till snöljuset och försöker sätta ner fötterna där hundarna just har satt sina fötter och hoppas på att man iallafall kommer att ramla mjukt!
Donald McCaig skrev en bitvis vansinnigt rolig (och bitvis skrämmande) bok* om hur bordercolliefolket i USA försökte hindra amerikanska kennelklubben från att annektera – kidnappa är nog ordet som McCaig skulle ha valt – deras ras. Boken blev en mindre storsäljare. Den börjar med en vallhundstävling – han och hunden väntar på sin tur och medan hunden är ivrig, känner McCaig som om han håller på att dö. Han svär över sin dumhet: varför ska han utsätta sig för det här?
Jo, efter de nio minuternas insats med hunden och fåren tackar han sin tik Gael: i nio minuter gjorde de något tillsammans som fick honom att känna sig hel. Odelad uppmärksamhet. En enda sak i fokus, allt annat borta. Hel!
Jag har inte hund för att ha något att kamma på. Jag har hund för den stora glädjen att få springa så fort jag orkar över en äng i nysnö och mörker och skita i både ficklampan och benbrottsrisken för tanter i min ålder och i några minuter få känna mig som en enda varelse med fyra kroppar och med luktsinne och hörsel som jag aldrig annars ens hade anat mig till kunde finnas!
Jag har hund för att de drar med mig på vägar som jag aldrig skulle ha gått utan dem. Jag har hund för allt nytt de lär mig. Jag har hund för allt som de får mig att se.
Bodil Carlsson
*Donald McCaig, The Border Wars
måndag 9 januari 2012
HUNDRA ÅR AV ENSAMRÄTT
Igår kväll sprang hundarna som galningar längs stängslet och skällde in mot skogen. Det gör de jämt framåt nattkröken sedan ett tag. På mornarna forsar de ut som en insatsstyrka och ställer upp sig på jordkällarkullen med högrest svans: första skiftet på vildsvinsvakten.
I morse var det nypandes kallt. Det gör inget, det är ändå så mycket bättre än att skumpa runt inuti en dyblöt kolsvart säck som november har slängt över axeln och stolpar iväg med. Vi bär ut hö. Russlar om så att hödamm och mögelsporer från förra årets regnsommar ska dansa bort i vinddraget – det sägs att djur har dött av mögeldammförgiftning norröver, där skördevädret var värre än vårt. Vi bär hett vatten, ångande, så att får och hästar ska kunna skölja ner sin mat. Vi bär försiktigt, för skållhett vatten ner i stövelskaften är ingen bra idé. Hästarna borstas av lite innan de leds ut och det är inte för att de ska se fina ut, det är för att inte nästa omgång väta ska hitta svettfläckar och kissfläckar och halmstrån som leder in vattnet mot huden; ett tunt fettskikt fördelat över hårremmen är borstens idé.
Vad är FCI:s idé?
Jag vet inte riktigt, men jag försöker lära mig. Det är inte alldeles enkelt för någon som är snudd på utomjording i sammanhanget. Men det är intressant. FCI firade hundraårsjubileum förra året. Ett hundra år av europeisk hundhistoria – det är väl värt en titt?
Inga hundars historia går att skilja från samhället omkring dem. Från vår gemensamma start åt hunden det som blev över när vi hade ätit färdigt och hjälpte oss dessemellan med ett och annat. Det var så den slutade vara varg och började bli hund och på den vägen är det fortfarande. Det är innehållet i maten vi ger dem och innehållet i det vi får hjälp med och förväntar oss av dem, som har förändrats på senare år.
Och så antalet hundar, förstås. Det har verkligen förändrats!
I mån av tid och ork blir det några inlägg framöver med rubriken Hundra år av ensamrätt om FCI och hundorganisationernas historia. Ja, rubriken är en liten blinkning åt en bra roman* och nej, det är kanske inte hela vägen som hundorganisationerna får rosaromantisk belysning över sig. Det är inte alltid som de imponerar.
Hundar är imponerande. Hundar behöver inte rosa skimmer och fantasier för att verka bra. De är bra: ärligt talat är de fantastiska. Massor av det som påstås (av hundorganisationer och rasklubbar och enskilda med och utan säljintresse) om hundar och deras bakgrund och deras egenskaper och hur de ska skötas och uppfostras säger mindre om hundarna än om oss. Hundorganisationernas upplägg verkar bestå av två delar, som egentligen inte är blandbara. Den ena sidan säger något som kan sammanfattas med Fint folk köper fina hundar! och den andra sidan säger – typ – Dogs make a life good.
Alla vet ju redan vilken sida jag föredrar. Mina collies har de sämst skötta pälsar jag vet och mer muskel än de flesta. De är (för det mesta) vänliga själar. De behöver inte övervakas för att inte bita ihjäl grannens ögonsten, den oreggade pappen som hälsar på ibland – fast inte skulle jag lämna fjärilshunden ensam med Lilltiken, om det fanns en favoritplats eller en bit favoritgodis att bli svartsjuk över: hundar är hundar, inte gullenuttar, och svartsjuka är Lilltikens bästa distans. Storleksskillnaden skulle kunna bli livsfarlig i ett bråk.
Grannfrun har papper på att hon äger ögonstenen. Det är bra, för annars skulle ögonstenen ha varit på foder och mamma åt en kull mer eller mindre blandade pappevalpar vid det här laget. Hon blev moster nyss, när ettåriga kullsystern drog sitt strå till familjekassan. Jo, det var mitt förslag att grannen köpte loss henne. Det där lilla fladdrande knippet är en bra hund. Hon skall inte vara kassako i trendaveln.
Inga andra hundar heller: oavsett om det finns papper eller inte och oavsett vem som säljer. Det är inte stamtavlan och rasklubben och kennelklubbarnas paragrafer som gör en bra hund. Det är tvärtom – det är för den bra hundens skull som allt det andra behövs.
Bodil Carlsson
*Hundra år av ensamhet, G M Marquez
lördag 7 januari 2012
Och hur mår hunden?
Under jul- och nyårshelgen har jag läst om åtminstone tre fall där hundar blivit ihjälbitna av andra hundar. Ett av dessa fall beskrevs i vår tidning: En liten pudel blev attackerad av en schäfer som skadade pudeln så svårt att den måste avlivas.
Händelsen blev till ett helt uppslag i tidningen och diverse intervjuer gjordes:
Ordföranden för ”Stora Hundklubben” uttryckte vikten av att gå valp- och lydnadskurser eftersom det är viktigt att lära sig så mycket som möjligt om sin hund, dess interaktion med andra hundar och hur man kan förhindra händelser som denna.
Ett gäng som dagligen rastar sina hundar tillsammans var chockade och enades kanske till slut om att stora hundar nog bör ha munkorg.
Och schäferägaren?
Jo, hon var förtvivlad över att inte ha kunnat hålla tillbaka sin schäfer, en hund som hon enligt egen utsago både tränar och tävlar med. Just denna händelse kunde hon inte hitta någon förklaring till. Hon hade inte sett några tecken på att det skulle hända. Men det gjorde det.
Det är förstås en tragisk händelse för alla inblandade, ingen tvekan om det. Och man kan förstå hundgängets hummande om munkorg på stora hundar, de hundar de själva hade var modell mindre (i alla fall de som var med på bild). De känner ett hot, befogat eller inte får vi låta vara osagt. Men det säger något om strömningar inom hundvärlden: Stora hundar = farliga hundar. Det är förstås en sanning med modifikation men om dessa teorier även finns i övriga Europa, då kan jag förstå FCI:s små tillägg i en mängd rasstandarder. Det ter sig dock ganska uddlöst, för det borde ju vara självklart från början att INGA raser ska visa överdriven aggressivitet eller asocialitet.
Men om de gör det – vems fel är det? Hundens?
Johan Nilsson
Händelsen blev till ett helt uppslag i tidningen och diverse intervjuer gjordes:
Ordföranden för ”Stora Hundklubben” uttryckte vikten av att gå valp- och lydnadskurser eftersom det är viktigt att lära sig så mycket som möjligt om sin hund, dess interaktion med andra hundar och hur man kan förhindra händelser som denna.
Ett gäng som dagligen rastar sina hundar tillsammans var chockade och enades kanske till slut om att stora hundar nog bör ha munkorg.
Och schäferägaren?
Jo, hon var förtvivlad över att inte ha kunnat hålla tillbaka sin schäfer, en hund som hon enligt egen utsago både tränar och tävlar med. Just denna händelse kunde hon inte hitta någon förklaring till. Hon hade inte sett några tecken på att det skulle hända. Men det gjorde det.
Det är förstås en tragisk händelse för alla inblandade, ingen tvekan om det. Och man kan förstå hundgängets hummande om munkorg på stora hundar, de hundar de själva hade var modell mindre (i alla fall de som var med på bild). De känner ett hot, befogat eller inte får vi låta vara osagt. Men det säger något om strömningar inom hundvärlden: Stora hundar = farliga hundar. Det är förstås en sanning med modifikation men om dessa teorier även finns i övriga Europa, då kan jag förstå FCI:s små tillägg i en mängd rasstandarder. Det ter sig dock ganska uddlöst, för det borde ju vara självklart från början att INGA raser ska visa överdriven aggressivitet eller asocialitet.
Men om de gör det – vems fel är det? Hundens?
Johan Nilsson
fredag 6 januari 2012
KARABASH?
Detta hände för snart fyrtio år sedan i det som vi kallar för östra Turkiet. Många av dem som bor där kallar det för Kurdistan. Den som berättade det för mig använde det namnet.
När han var sju, togs han ifrån sin familj och flyttades till en internatskola ihop med andra små kurdiska killar. De fick inte vara kvar hemma. De fick inte tala sitt eget språk och de fick ingen vänlig behandling. Det var hårt för den lille killen, men han var en beslutsam människa redan då. Så han drog. Han rymde. Han gav sig iväg hem: till fots och ensam och det var vinter.
Det var några mil att gå och han höll på hela dagen med att ta sig fram, längre och längre upp i bergen där familjen hade sitt hus i en kurdisk by. Kurderna hade trängts dit upp av turkiska jordbrukare och godsägare. De drog sig fram på små jordplättar och på vad de kunde livnära av får och boskap: bete högt upp på bergsängarna vår och sommar, ner till byn igen för vintern. De hade hundar, förstås, för att skydda sig mot vilda djur och ovänliga människor och vilken variant av de stora herdehundarna det här var vet jag inte. Det visste säkert inte han som berättade heller.
När kvällen kom den där dagen strävade han fortfarande på i snön och försökte hitta hem. Det blir kallt i de trakterna om vintern och han var ensam och liten och orken började ta slut. Han hade börjat fundera på att lägga sig ner en stund, när han plötsligt hörde en röst som han kände igen.
- Jag hörde vår hund ropa. Då jag ropade tillbaka!
Och tonen i hundens skall ändrades, så familjen därinne förstod att något annat än ett vilt djur närmade sig. De sprang ut i mörkret och hittade pojken och bar honom in i värmen.
Den här mannen hade sett en hel del mer av livets hårda sidor trettio år senare, när han berättade för mig. Han lät oberörd, när han pratade om tvångsskolan och om vandringen hemåt. Men när han kom till ögonblicket då han hörde hunden skälla, då grät han.
Om jag hade levt den familjens liv, då hade jag också haft den traktens variant av herdehund. Jag hade inte behövt FCI:s utläggningar för att förstå värdet av vaksamhet och mycket skarp hörsel.
Trevlig helg till alla – och till Aydin, var du än finns idag, ett bra liv!
Bodil Carlsson
När han var sju, togs han ifrån sin familj och flyttades till en internatskola ihop med andra små kurdiska killar. De fick inte vara kvar hemma. De fick inte tala sitt eget språk och de fick ingen vänlig behandling. Det var hårt för den lille killen, men han var en beslutsam människa redan då. Så han drog. Han rymde. Han gav sig iväg hem: till fots och ensam och det var vinter.
Det var några mil att gå och han höll på hela dagen med att ta sig fram, längre och längre upp i bergen där familjen hade sitt hus i en kurdisk by. Kurderna hade trängts dit upp av turkiska jordbrukare och godsägare. De drog sig fram på små jordplättar och på vad de kunde livnära av får och boskap: bete högt upp på bergsängarna vår och sommar, ner till byn igen för vintern. De hade hundar, förstås, för att skydda sig mot vilda djur och ovänliga människor och vilken variant av de stora herdehundarna det här var vet jag inte. Det visste säkert inte han som berättade heller.
När kvällen kom den där dagen strävade han fortfarande på i snön och försökte hitta hem. Det blir kallt i de trakterna om vintern och han var ensam och liten och orken började ta slut. Han hade börjat fundera på att lägga sig ner en stund, när han plötsligt hörde en röst som han kände igen.
- Jag hörde vår hund ropa. Då jag ropade tillbaka!
Och tonen i hundens skall ändrades, så familjen därinne förstod att något annat än ett vilt djur närmade sig. De sprang ut i mörkret och hittade pojken och bar honom in i värmen.
Den här mannen hade sett en hel del mer av livets hårda sidor trettio år senare, när han berättade för mig. Han lät oberörd, när han pratade om tvångsskolan och om vandringen hemåt. Men när han kom till ögonblicket då han hörde hunden skälla, då grät han.
Om jag hade levt den familjens liv, då hade jag också haft den traktens variant av herdehund. Jag hade inte behövt FCI:s utläggningar för att förstå värdet av vaksamhet och mycket skarp hörsel.
Trevlig helg till alla – och till Aydin, var du än finns idag, ett bra liv!
Bodil Carlsson
onsdag 4 januari 2012
ÅSSÅ ÄNNU EN OVTJARKA!
Kaukasisk ovtjarka var på tapeten i ett Tv-program för ett par år sedan. Det gav reportern chansen att med rullande ögon och tung andhämtning förklara att det finns hundar – åsså finns det farliga hundar... ÅSSÅ FINNS DET OVTJARKA!
Ja, ovtjarkan gör sig kanske inte bäst som gräsmattevaktare i svenska villaträdgårdar och frågan är vad den överhuvudtaget har där att göra och hur den kom dit. FCI:s beskrivning, standard 328 från mars 2011 i engelsk översättning från vad jag gissar är en entusiastisk orginalstandard på ryska, följer traditionen in i trist detalj. Rasen har alltså vansinnigt uråldriga rötter, användes för att vakta och försvara centralasiatiska folkslags vandrande hjordar och första omnämnadet av stora molossoida hundar hänger ihop med den armeniska tsaren Tigran II från första århundrandet före kr. Sedan fortsätter det med ett diskret, raskt hopp fram till ”selection of the breed in USSR” på 1920-talet. Därefter följer den vanliga oändliga uppradningen exteriöra detaljer, bit för bit av hundens kropp a la styckningsschema, och den vanliga korta skönmålningen av temperamentet: cirka tio vackra adjektiv. Det är det klassiska standardtugget av saker som låter bra, men som ingen vet vad det betyder. Sedan har FCI varit där på slutet och tryckt in det allestädes närvarande mantrat om diskvalificerande fel – jodå, aggressive or overly shy plus any dog showing, etc – som tillägg till de FJORTON ANDRA diskvalificerande felen i den ursprungliga standarden och de NITTON SVÅRA felen.
Abrupt stop, stora ögon, stora öron, tanfärgsinslag, genetiskt brun pälsfärg – finns någon ogenetisk brun färg? - entropion, bettfel och svart färg, plus annat. Huller om buller och allt lika diskvalificerande och svårt.
Varför ska hundar finna sig i detta dravel?
För att FCI inte har mandat eller kurage att ta fram rödpennan. Det är nog hög tid att skaffa sig en: en stor, bestämd, oberoende rödpenna. Läs svenska ovtjarkaklubbens sansade, korta texter och jämför raspresentationerna och deras respektive värde för intresserad valpspekulant!
Bodil Carlsson
Ja, ovtjarkan gör sig kanske inte bäst som gräsmattevaktare i svenska villaträdgårdar och frågan är vad den överhuvudtaget har där att göra och hur den kom dit. FCI:s beskrivning, standard 328 från mars 2011 i engelsk översättning från vad jag gissar är en entusiastisk orginalstandard på ryska, följer traditionen in i trist detalj. Rasen har alltså vansinnigt uråldriga rötter, användes för att vakta och försvara centralasiatiska folkslags vandrande hjordar och första omnämnadet av stora molossoida hundar hänger ihop med den armeniska tsaren Tigran II från första århundrandet före kr. Sedan fortsätter det med ett diskret, raskt hopp fram till ”selection of the breed in USSR” på 1920-talet. Därefter följer den vanliga oändliga uppradningen exteriöra detaljer, bit för bit av hundens kropp a la styckningsschema, och den vanliga korta skönmålningen av temperamentet: cirka tio vackra adjektiv. Det är det klassiska standardtugget av saker som låter bra, men som ingen vet vad det betyder. Sedan har FCI varit där på slutet och tryckt in det allestädes närvarande mantrat om diskvalificerande fel – jodå, aggressive or overly shy plus any dog showing, etc – som tillägg till de FJORTON ANDRA diskvalificerande felen i den ursprungliga standarden och de NITTON SVÅRA felen.
Abrupt stop, stora ögon, stora öron, tanfärgsinslag, genetiskt brun pälsfärg – finns någon ogenetisk brun färg? - entropion, bettfel och svart färg, plus annat. Huller om buller och allt lika diskvalificerande och svårt.
Varför ska hundar finna sig i detta dravel?
För att FCI inte har mandat eller kurage att ta fram rödpennan. Det är nog hög tid att skaffa sig en: en stor, bestämd, oberoende rödpenna. Läs svenska ovtjarkaklubbens sansade, korta texter och jämför raspresentationerna och deras respektive värde för intresserad valpspekulant!
Bodil Carlsson
tisdag 3 januari 2012
På KOLLISIONSKURS?
Imageskapande fraser är en specialitet även för den köttindustri som säljer levande kött.
Titta här på FCI:s standard 197, neapolitansk mastiff! Den engelskspråkliga versionen lär ut att denna ras slogs sida vid sida med de romerska legionerna och att det är en alltid vaksam hund, nobel, majestätisk och intelligent: en som ”aldrig biter utan anledning”.
Huden, som är den romerska legionärshundens varumärke och försäljningsargument i våra dagar, specificeras så här:”Tjock, överflödande och lös över hela kroppen, särskilt på huvudet där den bildar flerfaldiga rynkor, samt kring nackens nederdel, där den bildar dubbelhudveck.”
Som diskvalificerande fel anger FCI förutom sådant som örnnäsa också frånvaro av rynkor, hudveck och dubbelhudveck. Ja, och så har man förstås klämt dit det obligatoriska aggressive or overly shy med sin ständiga följeslagare any dog clearly showing physical or behavioural abnormalities i släptåg.
Vem som helst som betraktar ett foto av en modern vinnande napolitansk mastiff ser att hela den överdrivna hundhuden är en physical abnormality, en förpackning som döljer det som finns under, men det har inte medfört någon förändring hittills, varken för hunden eller för domarbedömningarna...
...utom i den engelska kennelklubbens version av standarden för samma ras! Där hittar man inga diskvalificerande fel, men man hittar en Breed Watch, motsvarigheten till SRD. Och där står det sedan november 2011 rakt upp och ner att överdrivet lös hud med exteriöra defekter på nedre och övre ögonlocken, d v s ektropion och entropion(ögonlock som hänger ut från ögats yta respektive rullas in mot ögat) är fel som inte ska accepteras hos napolitansk mastiff.
Vem fick dit det? Jemima Harrison påstår att det var veterinären och ögonspecialisten Sheila Crispin, ordförande i Independent Dog Advisory Council.
Heder åt henne! Heder åt Eva Hertil! Det finns inget skäl att stå och titta på när hunden bjuds ut på marknaden av levandeköttindustrin som en karikatyr av sig själv och när dess hud i stället för ett skydd blir en plåga.
Veterinärer i alla länder – förena er! Släpp in biologin i frasmakarnas tornbygge! Släpp ut hunden!
Bodil Carlsson
Bodil Carlsson
måndag 2 januari 2012
MERA STANDARDFRASER
Ras nr 86, yorkshire terrier, har ännu inga särskilt utpekade diskvalificerande fel, utan får nöja sig med standardfras nr 2: any dog clearly showing physical or behavioural abnormalities should be disqualified. Datum för den standarden är maj 2009. Wikipedias artikel om rasen har ett avsnitt om sjukdomar, tandproblem och genetiska defekter som är längre än min arm och klart längre än själva presentationen av rasen. Wikipedia säger att de riktigt små yorkiesarna ofta dör unga. Inget av det sätter spår i standarden. Det finns en maximivikt för yorkien angiven: högst 3,1 kg får den väga. Men det finns ingen minimivikt.
West Highland white terrier har sin reviderade standard sedan oktober 2010 och även där fanns aggressive or overly shy plus bihanget om physical or behavioural abnormalities med sedan tidigare. Det som är nytt från oktober 2010 är SKIN: FREE FROM OBVIOUS SKIN PROBLEMS. Här har FCI skrivit in ett fetstilat nytillskott som faktiskt vänder sig mot ett vanligt problem i en ras. Varför west highland white och inte yorkien?
Skotsk terrier med maxvikt 10,5 kg har båda fraserna med. Aggressiv eller överdrivet rädd – båda diskvalificerar. Den standarden har som datum oktober 2010 och temperamentsfraserna var med tidigare. Det som är nytt är inte mycket, men där det tidigare stod ”NECK: muscular and of moderate length” står det nu ”NECK: muscular and of moderate length SHOWING QUALITY.” Fetstil är lika med nytt. Snyggt - men vad betyder det? Och varför ska just en nacke med kvalitet, vad som än kan menas med det, framhävas just nu?
Standard 332 tillhör den tjeckoslovakiska varghunden, som skapades genom en korsning mellan schäfer och karpatisk varg 1955 och som upphöjdes till nationalras på mindre än trettio år. Där hittar man en beskrivning av rastypiskt temperament som innehåller ordet suspicious. Hundar av den rasen skall alltså vara misstänksamma enligt hemlandets standard, men lik förbaskat är det diskvalificerande om de är aggressive or overly shy enligt deras FCI-standard från 1999. Man hoppas att de arma hundarna får ihop det med sinnelaget, för sedan kommer 15 andra lika diskvalificerande fel som de också ska klara sig ifrån. Otypiskt huvud, otypisk päls, otypisk ansättning av öron och otypisk placering av ögon... grova grejer på en färsk vargkorsning!
Gissningsvis är de 15 diskvalifikationerna hemlandets; FCI har klämt in sina två som senare tillägg, när rasen skulle erkännas.
Och den sydryska herdehunden ovtjarka? Standard 326, daterad 1996. I översättning från ryskans originalstandard står det om ovtjarkan att ”he is fierce and distrustful of strangers” och om dess temperament att den har en ”dominant reaction: active way of defence”. Minsta accepterade mankhöjden för en hane är 65 cm, så om den dominerande reaktionen hos hunden är aktivt försvar – upp i ett träd! Icke desto mindre slipper inte heller ovtjarkan ifrån FCI:s fräscha standardöverdrag: de diskvalificerande felen är, gissa vad? Aggressive or overly shy.
Kort sagt – samma fraser dyker upp i väldigt många rasstandards sedan FCI fått fatt i dem. Det står samma sak om ovtjarka och chihuahua. Jag tror inte att man ska göra alltför mycket affär av att det nu också står om collien. Jag tror inte att man kan slå sig i backen på att det visar att FCI har uppmärksammat att för många collies har haft för lätt att bygga på sig rädsla. Många väldigt olika fötter pressas ner i den skon. Och det blir inte mycket sagt om vad fraserna egentligen betyder.
Bodil Carlsson
West Highland white terrier har sin reviderade standard sedan oktober 2010 och även där fanns aggressive or overly shy plus bihanget om physical or behavioural abnormalities med sedan tidigare. Det som är nytt från oktober 2010 är SKIN: FREE FROM OBVIOUS SKIN PROBLEMS. Här har FCI skrivit in ett fetstilat nytillskott som faktiskt vänder sig mot ett vanligt problem i en ras. Varför west highland white och inte yorkien?
Skotsk terrier med maxvikt 10,5 kg har båda fraserna med. Aggressiv eller överdrivet rädd – båda diskvalificerar. Den standarden har som datum oktober 2010 och temperamentsfraserna var med tidigare. Det som är nytt är inte mycket, men där det tidigare stod ”NECK: muscular and of moderate length” står det nu ”NECK: muscular and of moderate length SHOWING QUALITY.” Fetstil är lika med nytt. Snyggt - men vad betyder det? Och varför ska just en nacke med kvalitet, vad som än kan menas med det, framhävas just nu?
Standard 332 tillhör den tjeckoslovakiska varghunden, som skapades genom en korsning mellan schäfer och karpatisk varg 1955 och som upphöjdes till nationalras på mindre än trettio år. Där hittar man en beskrivning av rastypiskt temperament som innehåller ordet suspicious. Hundar av den rasen skall alltså vara misstänksamma enligt hemlandets standard, men lik förbaskat är det diskvalificerande om de är aggressive or overly shy enligt deras FCI-standard från 1999. Man hoppas att de arma hundarna får ihop det med sinnelaget, för sedan kommer 15 andra lika diskvalificerande fel som de också ska klara sig ifrån. Otypiskt huvud, otypisk päls, otypisk ansättning av öron och otypisk placering av ögon... grova grejer på en färsk vargkorsning!
Gissningsvis är de 15 diskvalifikationerna hemlandets; FCI har klämt in sina två som senare tillägg, när rasen skulle erkännas.
Och den sydryska herdehunden ovtjarka? Standard 326, daterad 1996. I översättning från ryskans originalstandard står det om ovtjarkan att ”he is fierce and distrustful of strangers” och om dess temperament att den har en ”dominant reaction: active way of defence”. Minsta accepterade mankhöjden för en hane är 65 cm, så om den dominerande reaktionen hos hunden är aktivt försvar – upp i ett träd! Icke desto mindre slipper inte heller ovtjarkan ifrån FCI:s fräscha standardöverdrag: de diskvalificerande felen är, gissa vad? Aggressive or overly shy.
Kort sagt – samma fraser dyker upp i väldigt många rasstandards sedan FCI fått fatt i dem. Det står samma sak om ovtjarka och chihuahua. Jag tror inte att man ska göra alltför mycket affär av att det nu också står om collien. Jag tror inte att man kan slå sig i backen på att det visar att FCI har uppmärksammat att för många collies har haft för lätt att bygga på sig rädsla. Många väldigt olika fötter pressas ner i den skon. Och det blir inte mycket sagt om vad fraserna egentligen betyder.
Bodil Carlsson
söndag 1 januari 2012
STANDARDFRASER
Nyårsaftons morgon: mycket vackert och alltihop överdraget av samma vita hölje.
Nyårsdagen har bjudit på annat. En rapport från hästutsläppet hade kunnat heta Sjöfartsnytt; från första hundpromenaden Gående vinterdopp. Spännande värre, eftersom piskande nollgradigt regn ovanpå frost har bonat byvägen glasblank... Till och med hundarna ville gå hem igen efter en timma. Fåren kurar ihop sig i sitt hus. Ingen vill vara ute.
Så eftersom omständigheterna har gjort en mycket stillsam nyårshelg – colliens standard!
Så här står det numera i FCI:s engelskspråkliga standard om collien – rasstandard nr 156:
"Friendly disposition with no trace of nervousness or aggressivness. A great companion dog, friendly, happy and active, good with children and other dogs.”
Längst ner kommer de diskvalificerande felen: aggressive or overly shy
och
any dog clearly showing physical or behavioural abnormalities shall be disqualified
I den brittiska standarden står samma sak, bortsett från de två avslutande FCI- raderna om diskvalificerande fel. På hemmaplan har de brittiska raserna inga diskvalificerande fel. Men när de korsar kanalen och blir översatta FCI-raser, då får de det – genom överenskommelse mellan FCI och KC. Så därför ser colliens standard ut som den gör hos FCI.
Hmm... och resten? Jag gjorde en snabb översikt över FCI:s rasstandards nr 7, nr 86, 166, 218, 225, 246, 288 327 och 332.
De ser med några få undantag likadana ut. FCI:s ras no 246 – cesky terrier med maxvikt 10,1 kg – förbjuds lika eftertryckligt som ras nr 327 - rysk svart terrier, framavlad för tjänst av sovjetrysk militär på 40-talet och med maxvikt 60 kg – att vara aggressiv eller överdrivet skygg.
Bra va?
På samma sätt sägs tydligt ifrån att för ras nr 218 är aggressive or overly shy precis lika diskvalificerande som för ras nr 225. Ras 218 får väga mellan 500 gram och 3 kg och är förstås chihuahua. 288 är chinese crested och vi hittar exakt samma fras om diskvalificerande fel där. Men om ni börjar känna er småkaxiga när det gäller raserna med nummer på 200 och bestämmer er för att reta upp en ras med sådant nummer, akta er för att chansa med 225. Det råkar vara fila brasilieiro och om hunden inte har läst standarden, är ni illa ute.
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)